Bita ihop eller bryta ihop

Jag tror att de flesta som drabbas av ofrivillig barnlöshet i viss mån blir experter på att bita ihop. Kasten mellan hopp och förtvivlan är så många och så tvära och det går inte alltid att bryta ihop och visa alla känslor utåt.

Vi tvingas bita ihop när den sjunde vännen i rad glädjestrålande berättar om sin graviditet. Vi tvingas bita ihop när samtalet vid fikabordet på jobbet eller glöggfesten återigen handlar om någon aspekt av föräldraskap som vi har svårt att relatera till. Vi tvingas bita ihop på jobbmötet efter ännu ett misslyckat försök. Vi tvingas bita ihop när vi för tjugofemte gången lägger oss i gynstolen och blottar vårt mest intima för någon som inte fullt ut förstår hur viktigt alltihop är för oss. Vi tvingas bita ihop när vi får ännu ett oönskat råd om hur vi ska göra för att bli gravida eller en plump kommentar om när det är dags att skaffa barn. Vi tvingas bita ihop när den fjärde gynekologen i rad nekar oss hjälp eftersom vi gör behandling utomlands.

Men kanske biter många av oss ihop för mycket och för länge. Kanske borde vi tillåta oss att bryta ihop lite oftare. Jag vet att jag genom åren borde ha gjort det. Jag tror att jag hade mått bättre då. Istället har jag bitit ihop om tårarna och ilskan som vällt fram och tänkt att jag sparar dem till senare – när jag inte är på fest, när jag inte är på jobbet, när jag inte är hos gynekologen. Jag har tänkt att jag tar det när jag kommer hem. Men då är det ofta försent. Det går inte att bara stänga av och sätta på känslor efter när det passar.

Bättre att bryta ihop än att bita ihop

Jag har nog också hela tiden legat ett steg före och inte riktigt tillåtit mig att sörja. Redan under ruvartiden vid vår första IVF funderade jag över hur snart vi kunde gå vidare med nästa försök om vi inte skulle lyckas. Ständigt låg jag ett steg före, för att försöka dämpa besvikelsen över ännu ett misslyckande. Kastade mig in i planerna för nästa steg utan att sörja det som inte blev. Jag har länge puttat all den där sorgen framför mig och jag undrar ibland om den en dag ska slå tillbaka. Den gjorde väl det på sätt och vis, när jag blev sjukskriven. Den satte sig i hela kroppen – i axlar, nacke, huvud och psyke – och gjorde det omöjligt att jobba.

Visst har jag också brutit ihop ibland. Jag bröt ihop efter mitt första missfall, när jag inte hade en tanke på att något kunde gå fel. Jag bröt ihop många gånger under tiden när jag och min man var på olika ställen i vår barnlängtan. Jag bröt ihop efter mitt andra missfall, när vi äntligen började slappna av i vecka elva och tänka att det skulle gå vägen den här gången, men all vår framtid återigen rann bort med blodet mellan mina ben.

Det är lättare nu, när alla vet. När jag slipper sätta upp en falsk fasad och låtsas att allt är som det ska. Ändå orkar jag inte alltid visa allt i alla sammanhang. Men jag tror generellt att vi alla mår bättre av att bryta ihop ibland istället för att bara bita ihop…

Just nu tillåter jag mig att bryta ihop rejält. Jag har nyss har förlorat min livskamrat sedan drygt tolv år tillbaka, min älskade pälsbebis Elsa som tröstat oss båda så många gånger under den här svåra resan och som varje dag har fått oss att skratta mitt i all sorg. Den här förlusten är svårare än allt vi har gått igenom hittills under våra sex år av försök…

Elsa - min pälsbebis
Elsa, vår glädjespridare och pälsbebis, har lämnat oss och sorgen är enorm…

Läs mer om sorg på 1177:s sida. Sidan handlar om när en person har dött, men samma känslor och samma råd gäller även om det är ett älskat husdjur som har dött eller efter ett missfall.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *