Barnlöshet och arbete

Jag tror att arbetsgivare, HR-avdelningar och chefer generellt behöver lära sig mer om ofrivillig barnlöshet. Många arbetsplatser har planer för hur kriser ska hanteras och för hur psykisk ohälsa ska förebyggas, men jag tror att kunskapen om vad just ofrivillig barnlöshet innebär är för dålig. Jag hoppas kunna ändra lite på det genom att synas i tidningar och kanske komma ut och föreläsa för HR-avdelningar.

Det som är så speciellt med ofrivillig barnlöshet är att det ofta är en utdragen livskris som pågår under många år och påverkar den anställde både fysiskt och psykiskt. Det är inte heller alltid arbetsgivaren känner till att den anställde går igenom den här krisen, eftersom många inte vill eller orkar berätta.

Jag berättade inte själv på min arbetsplats från början. Jag hade bara en tillfällig anställning och var rädd att om jag berättade att jag gjorde IVF, så skulle de se mig som någon som ändå snart skulle försvinna på föräldraledighet och inte vara värd att satsa på. Jag fick så småningom fast anställning, men hade ändå svårt att berätta. Jag skämdes och jag ville inte att bilden av mig som kompetent, effektiv och handlingskraftig skulle ändras.

Ofrivillig barnlöshet och arbete

Inte ens när jag blev sjukskriven första gången, efter mitt andra missfall, valde jag att berätta. Situationen på vår avdelning var stressig, vi hade svårt att kommunicera med vår chef och jag var rädd att om jag berättade om missfallen så skulle de i ledningen tro att allt berodde på mina privata problem, och inte göra något åt de andra problemen på avdelningen. Och ju längre man väntar, desto svårare blir det att berätta.

Ofrivillig barnlöshet är en livskris som är oerhört tuff att gå igenom. Att försöka jonglera IVF-försök med allt vad det innebär av att springa på läkarundersökningar och behöva vara ledig en hel dag för äggplock samtidigt som man ska sköta sitt jobb är svårt. Har man dessutom inte berättat på arbetsplatsen får man hitta på vita lögner för att smita iväg från jobbet. När jag gjorde behandling utomlands var det ännu värre, då tillkom provtagningar varje vecka och intralipiddropp titt som tätt, som också behövde göras på arbetstid. Hela mitt liv blev ett ständigt bläddrande i kalendern. Jag försökte varje månad att räkna ut när jag kanske, eventuellt skulle behöva ta ledigt eller sjukskriva mig för att åka utomlands och göra nästa försök. Jag ansträngde mig för att planera in dropp och provtagningar så att de inte skulle krocka med jobbmöten, vilket ofta var svårt, för jag var tvungen att ta den tid jag fick och hela situationen var oerhört stressande. Lägg till det den rent fysiska påverkan av alla hormoner, med humörsvängningar och trötthet. Ofta ville jag bara stänga in mig på mitt rum och gråta, men jag bet ihop. Försökte göra mitt jobb.

Visst är det nästan omöjligt för arbetsgivaren att visa förståelse för en kris de inte ens känner till. Men jag tror att en ökad kunskap om ofrivillig barnlöshet generellt kan hjälpa. Det är förstås upp till den anställde att berätta eller inte, men kanske kan man som arbetsgivare bli mer lyhörd och flexibel gentemot barnlösa män och kvinnor i 30-40-årsåldern om man förstår mer om barnlöshet och vad det innebär.

Jag valde att berätta till slut. Tyvärr kan jag inte säga att det hjälpte. Inte då i alla fall. Men i längden har det varit bättre att arbetsgivare och kollegor känt till min situation.

Har du berättat på ditt jobb? Kommentera gärna.

Läs mer om stress på 1177 Vårdguidens sida.

Vad är det för fel på mig?

Jag har varit inne på det här förut, men tycker att det är såpass viktigt att det tål att pratas mer om. När man försöker få barn, men inte lyckas är det lätt att vända blicken inåt och fastna i självanklagelser. Varför fungerar det inte? Vad har jag gjort för fel? Vad är det för fel på mig?

Jag har själv snurrat runt i de tankegångarna många gånger, och de leder oftast ingenstans, mer än till självhat. Det är lätt att man fastnar i analyser kring om man är för tjock/för smal, om man stressar för mycket/vill för mycket, om man borde äta bättre/träna mer, sluta äta/dricka diverse saker eller om man borde äta mer av vissa vitaminer eller kosttillskott.

Det sägs att ofrivillig barnlöshet i en tredjedel av fallen beror på spermierna, i en tredjedel på ägget eller livmodern och en tredjedel är ”oförklarligt barnlösa”, dvs man hittar inte orsaken. Jag väljer att förhålla mig lätt skeptisk till den generaliserande indelningen (som jag aldrig har hittat någon källhänvisning till) och tror också att det alltid finns en orsak, även om man inte alltid hittar den. En läkare vi träffade utomlands sade att för att lyckas behöver man ett bra ägg, en bra spermie och en bra miljö för embryot i livmodern. Hon sade också att en väldigt stor del beror på ägget. Allt detta är faktorer som är väldigt svåra för dig själv att påverka och mitt råd är att söka hjälp så snart som möjligt om det inte fungerar. Oavsett ålder, men viktigare ju äldre du är.

Det är så mycket som kan vara den felande länken, och ju längre jag har försökt och ju mer jag har lärt mig, desto mer fascinerad blir jag över att det för de allra flesta faktiskt blir barn utan några problem alls. Det är så mycket som ska klaffa. Diagnoser som kan ställa till det för kvinnan är till exempel pcos och endometrios, polyper/cystor i livmodern, för tidigt klimakterium eller dålig äggkvalitet. I mannens fall handlar det oftast om avsaknad av spermier, eller att spermierna inte är tillräckligt bra.

Men oavsett vad problemet är, så är det är ofta större problem och inget du själv kan fixa genom att sluta dricka kaffe eller äta stora doser Q10. Men jag vet också hur desperat gärna man vill kunna göra något, på egen hand. Man vill kunna kontrollera det okontrollerbara och därför är det lätt att börja testa små saker som man kan göra, saker som har med ens egen kropp att göra. Det kan ju aldrig skada att prova… För det värsta som finns är att bara sitta still och vänta. Men det är lätt att det växer och till slut kontrollerar dig istället för tvärtom. Jag minns hur dåligt samvete och hur usel jag kunde känna mig när jag bröt mot mina egna hårt uppsatta regler och tog en ruta choklad, trots att jag inte skulle äta socker. Jag lade allt på mina egna axlar. Och ska vi orka med den här ofta långa och tuffa resan måste vi vara snälla mot oss själva och inte döma oss själva så hårt.

Att bara vänta är oerhört svårt…

Ett tag funderade jag på om barnlösheten var något straff jag skulle uthärda på grund av att jag inte varit snäll i ett tidigare liv. Eller kanske för några elaka saker jag gjort i min barndom och ungdom. Eller om jag helt enkelt inte fick bli mamma för att ”någon” tänkte att jag inte skulle bli en bra mamma. Det är så lätt att fastna i självanklagelser. Numera tänker jag att jag bara har haft otur. Och att jag tyvärr redan var lite för gammal när någon äntligen kunde tänka sig att bilda familj med mig.

Om du ser dåligt kan du behöva hjälp med att få glasögon, om du hör dåligt kan du behöva hjälp med hörapparat och om du har svårt att få barn kan du behöva hjälp med provrörsbefruktning, hysteroskopi, donerade ägg och/eller spermier. Men lika lite som dålig syn är ditt fel är svårigheterna att få barn inte heller ditt fel. Var snäll mot dig själv och sök hjälp.

Här kan du läsa mer om ofrivillig barnlöshet och vad du kan få för hjälp på 1177 Vårdguidens sida.

Var snäll mot dig själv.

Barnlöshet, skuld och skam

Som barnlös är det lätt att drabbas av känslor av både skuld och skam. Det är oerhört lätt att slå på sig själv och hela tiden fråga sig själv vad man gjort för fel? Både vid misslyckade försök och missfall är det lätt att man får svåra skuldkänslor, som gör allting ännu tyngre.

Jag lade under flera år oerhört stort fokus på vad jag hade gjort eller underlåtit att göra, som kunde påverka våra chanser att lyckas. Efter första missfallet tänkte jag att det var för att jag varit på gymmet och tränat för hårt som jag fått missfall. Nästa graviditet tränade jag inte alls (men fick ändå missfall). Under en period blev hela mitt liv ett enda kontrollerande av allt jag stoppade i mig – jag slutade med gluten, mjölkprodukter och socker och min medicinlåda var fullproppad med diverse kosttillskott. Hela tiden undrade jag om jag hade gjort tillräckligt? De ständiga skuldkänslorna lade ytterligare sten på en redan tung börda.

Idag försöker jag vara snäll mot mig själv och jag tror inte längre att alla våra misslyckanden och missfall berodde på mig eller vad jag gjorde eller inte gjorde. Jag tror att det berodde på min ålder, mitt allt för starka immunförsvar och ren och skär otur. Det var inte mitt fel.

Det är inte ditt fel.

Skammen är svårare att hantera. Den är inte logisk. Den handlar inte om vad jag har gjort eller inte gjort, utan om vem jag är. Skammen visar fortfarande sitt fula tryne ibland och den lever sitt eget liv. Det spelar ingen roll att andra säger åt mig att jag inte har något att skämmas för. Det spelar ingen roll att jag vet att det inte är mitt fel. Det spelar ingen roll att min hjärna säger att jag inte borde skämmas – jag gör det ändå, ibland.

För mig har det ofta handlat om att jag har känt mig misslyckad och mindre värd som kvinna på grund av att jag inte har några barn. Andra använder ofta det faktum att de är småbarnsföräldrar som ursäkt för att de är trötta på kvällarna, för att de inte orkar vara sociala, för att de har det ostädat hemma, för att de inte satsar på karriären eller för att de inte hinner ta hand om sig själva. Jag gör inte heller alla de där sakerna, men jag har inga barn att använda som ursäkt. Jag är bara patetisk, misslyckad och värdelös. Lyckas inte ens med det mest naturliga i världen – att bli med barn.

Det är lätt gjort att försöka gömma undan och hemlighålla skamkänslorna. Men det gör inte att de försvinner, kanske snarare att de förstärks. Jag tror att vi måste våga erkänna skamkänslorna, för oss själva, men också för andra. Våga erkänna att vi ibland känner oss små, bristfälliga, odugliga och sårbara. Medge vår svaghet och försöka inse att vi duger ändå. Återigen – försöka att vara snälla mot oss själva. Det är svårt, men jag tror att det är enda sättet att mota bort skammen.

Vad tror du?

Barnlöshet och högtider

Igår var det Fars dag. En fin dag för många – en dag att visa omtanke och kärlek, ofta både för sin egen pappa och för barnens pappa. En dag att bli firad med frukost på sängen, tårta och aktiviteter. En dag i familjens tecken. Men precis som alla andra högtider kan det också vara en enormt tuff dag, för dem som inte passar in i normen.

I fredags begravde vi min svåger, som gick bort för några veckor sedan, bara 60 år gammal. Hans barn har inte längre någon pappa att fira på Fars dag. Nu i november är det fyra år sedan min pappa gick bort och ett år sedan min mans pappa dog, så vi har inte heller några pappor att fira. Men jag tänkte lite extra på pappa och alla fina minnen igår och kände en stor tacksamhet.

Fars dag är också en tuff dag för alla vars högsta önskan är att någon dag få bli kallad ”pappa”. Det är en jobbig dag för alla ofrivilligt barnlösa män, eftersom hela dagen är en enda stor påminnelse om det man saknar. Sociala medier svämmar över av fina bilder på familjer som firar pappa och ens egen sorg och längtan gör sig extra påmind. Samma sak är det för alla ofrivilligt barnlösa mammor på Mors dag.

Fars dag som ofrivilligt barnlös

Dagen före Mors dag är det alltid Ofrivilligt barnlösas dag. Det är inte många som känner till den och inte många som firar den. Men jag tycker att vi borde bli firade då, alla vi som kämpar och kämpar för att uppnå vår allt överskuggande önskan att få bli någons mamma eller pappa. Ofrivilligt barnlösas dag är dagen för oss som aldrig har upplevt lyckan att få bli uppvaktade på mors eller fars dag. Dagen för oss som kanske aldrig kommer att bli föräldrar. Dagen för oss som har ett hål i hjärtat. Vi är också värda att firas.

Många ofrivilligt barnlösa upplever även andra högtider som extra jobbiga. Påsken, då bilder på söta små påskkärringar sprids i alla sociala medier. Skolavslutningstider, då diskussionerna på jobbet kretsar kring barnens sommaravslutningar. Midsommar som är barnens högtid med dans runt midsommarstången och glada lekar. Halloween, då barnen återigen ska sminkas och pumpor ska karvas. Pumpor som känns tomma och hålögda utan tindrande barnaögon som ser på när den grinande lyktan sakta växer fram. Och sedan julen, som kanske är den värsta högtiden av alla för oss ofrivilligt barnlösa. Många påminns då om att ännu ett år som barnlös har gått och att ännu en jul måste firas utan barn, utan någon som bryr sig om tomten, utan någon som inte kan sova av spänning natten före julafton och ser fram emot att klä granen, att få julklappar, och att se på Kalle Anka.

Ofrivilligt barnlös på jul

Jag älskar fortfarande julen. Inte ens barnlösheten kan ta ifrån mig det. Jag älskar långa lediga dagar, tid att umgås med familjen, tid att vara ute i naturen, elda i kaminen, läsa böcker och laga och äta god mat. Men jag önskar att jag någon gång i framtiden kan få fira jul hemma hos mig, som jag vill och skapa mina egna traditioner, istället för att alltid behöva anpassa mig till andras barn och vad de vill göra på julafton. För det är barnen som bestämmer över julen och vi har inga. Högtiderna kretsar kring barnen och tomheten för oss ofrivilligt barnlösa känns ofta extra påtaglig just då.

Att möta sorgen och stå kvar

Jag har funderat en del på det här med sorg och varför många har så svårt att veta hur de ska bemöta den. Visst är det svårt att möta människor som sörjer. Vi lider av att se andra lida och vill bara att sorgen ska försvinna. Men det fungerar inte så. Sorgen måste få ta plats. Sorgen måste få ta tid. Inget du säger eller gör kan få sorgen att försvinna, eller ens minska. Det enda du kan göra är att stå kvar…

Sorgen efter ett dödsfall är nog från början mer definitiv och kanske på ett annat sätt tvingar till acceptans, medan sorgen vid ofrivillig barnlöshet är speciell eftersom den är så utdragen och hela tiden befinner sig i samma tveksamma limbo av ”kanske” eller ”snart.” Sorgen böljar fram och tillbaka och försvinner aldrig helt och hållet. Inte så länge hoppet om att en dag lyckas fortfarande lever.

Sorg

Det verkar ibland vara svårt för andra att förstå hur man kan sörja något som man aldrig ens har haft. Men det kan man. ”Håller ni fortfarande på med det där”, sade en vän till mig när jag berättade om vårt fjärde IVF-försök. Det är svårt för andra att se hur stor plats sorgen över att inte ha några barn tar i alla oss barnlösas liv.

Det absolut värsta jag som barnlös vet är när någon kommer med goda råd om att ”det bara är att försöka igen” eller när någon försöker säga till mig att det nog ”fanns någon mening” med mitt missfall. Eller när någon kommer med tröttsamma klyschor som ”bättre lycka nästa gång”, ”tiden läker alla sår” eller ”efter regn kommer solsken.” Eller säger ”se det positivt, du blev i alla fall gravid.” Jag förstår att alla dessa uttryck är ett sätt för den som uttalar dem att försöka bli av med det jobbiga istället för att stå kvar och möta sorgen. Men det förminskar min sorg och säger att den inte räknas. Det skuldbelägger mig för att jag är ledsen. Och det gör bara allting värre.

Det är lätt gjort att undvika den som sörjer när vi inte vet vad vi ska säga. Vi är så rädda att klampa i klaveret och göra saker värre. Vi är rädda att göra den sörjande ledsen. Men det är sällan du som gör personen ledsen, det är förlusten. Sorgen finns där redan. Vet du inte vad du ska säga – säg hellre just det: ”Jag vet inte riktigt vad jag ska säga”. Men försvinn inte. Även om den som sörjer inte är mottaglig för din hjälp just för tillfället, tala om att du finns där.

För jag tror att oavsett vad anledningen är till att man sörjer så är det enda som hjälper, det enda som tröstar, när någon står kvar och lyssnar. Utan att döma, utan att komma med råd, utan att försöka slå bort eller förminska sorgen. Bara lyssna. ”Var ett hjärta, med två öron, utan mun”, som jag läste någonstans. Fråga om det finns något du kan göra. Tala om att du finns för den sörjande. Om du behöver säga något, bekräfta bara sorgen genom att säga ”vad svårt det måste vara för dig” eller ”jag förstår att det gör ont”.

Här kan du läsa mer om sorg på 1177 Vårdguiden.

Hur mycket får ett barn kosta?

Syftet med det här inlägget är inte att någon ska tycka synd om oss för att vi har lagt en hel förmögenhet på att få barn. Det har varit vårt val. Däremot tror jag att många har en felaktig bild av hur mycket det kan kosta att behöva hjälp för att försöka få barn och därför vill jag berätta om hur det kan se ut.

Många småbarnsföräldrar upplyser gärna sina barnlösa vänner om allt de borde ”passa på” att göra innan de får barn – som att resa på lyxiga weekendresor, använda semestern till långresor till spännande länder, gå ut på restaurang och äta så ofta som möjligt och passa på att gå på teater och konserter. Kanske har vi tid till det, men ofta finns varken ork eller pengar, för varenda krona går till att uppfylla vår högsta dröm – drömmen om barn, drömmen om en familj.

Men landstinget betalar väl…? Ja, vissa kan få tre IVF-försök betalda av landstinget. Men när vi började försöka var åldersgränsen för kvinnan 38 år (och jag var 42). Idag har många landsting höjt gränsen till 40, men är du äldre får du söka hjälp privat. Är du yngre än 25 och inte vill vänta får du också söka hjälp privat. Om du väger för mycket kan du också tvingas söka hjälp privat, eller utomlands, där BMI-reglerna inte är lika hårda. Inga landsting finansierar syskonförsök, så om du redan har ett barn får du söka hjälp privat. Alla lyckas inte heller på sina tre landstingsfinansierade försök och även då återstår de privata klinikerna.

Ett IVF-försök kostade när vi började (vilket är några år sedan), ca 35.000 kr. Till det kom fertilitetsutredningen för ca 5.000 och kostnad för mediciner upp till högkostnadsskyddet på 2.300 kr.

Efter fyra IVF-försök i Sverige vände vi oss utomlands och även om priserna för behandling ofta inte skiljer sig så mycket så tillkommer kostnad för hotell och resa och för alla mediciner, som inte längre går på högkostnadsskyddet. IVF-mediciner är dyra, riktigt dyra. Vi fick också stå för alla ultraljud själva och ett besök hos gynekologen kostade inte längre 100 kr eller 300 kr, utan 1500 kr per gång, tre-fyra gånger inför varje försök. Ett äggdonationsförsök börjar på runt 70.000 kr.

Ni förstår poängen. Det tickar på. Som ofrivilligt barnlös lever du ofta med en hungrig flodhäst vars stora, svarta gap slukar varje krona du har och ändå blir den aldrig mätt. När vi var uppe i 200.000 kr skämtade vi och sade att vi hade kunnat köpa en ny bil eller en båt istället. Men vem vill ha en bil när man kan få ett barn? Nu har vi lagt mer än fyra gånger så mycket och någonstans på vägen har vi nästan tappat förmågan att se pengarnas värde. Jaha, blodprover för 2.000 kr? Jaja, det är bara att betala och se glad ut, det är ju ingenting i det stora hela.

Att försöka få barn kostar pengar

Det är absurt mycket pengar. Vi har haft turen att ha god ekonomi och lågt belånat boende. Vi har fått viss hjälp av släktingar och vi har lånat mer pengar på lägenheten. Alla är inte så priviligierade – vissa måste ge upp sin dröm om barn av ekonomiska skäl. Andra säljer sitt boende eller tar dyra banklån.

Jag vet att det finns vissa som tycker att man är en idiot som kan lägga så mycket pengar på att försöka få ett biologiskt barn när det finns så många barn som far illa i världen. Jag har själv tänkt den tanken ibland. ”Ni kan väl bara adoptera”, säger de som tänker så och har ingen aning om att även adoption är en oerhört dyr process. De vet inte heller att jag hela tiden varit för gammal för att vi ska få sätta upp oss i adoptionskö. (Den övre åldersgränsen för adoption togs bort först i år, 2019)

Min kurator säger ibland att det är som att spela på en enarmad bandit. Man lägger i en peng till och en peng till och tänker hela tiden att snart måste vinsten komma. Just när man börjar tänka att det är dags att ge upp får man kanske en liten vinst i form av en graviditet, men ett tidigt missfall, och man blir sporrad att försöka bara lite till. Men för vissa kommer aldrig vinsten och det är svårt att veta när man ska sätta stopp. Om inte banken gör det åt en.

Det finns förstås inget svar på frågan om hur mycket ett barn får kosta. Svaret i vårt fall har varit – nästan hur mycket som helst. Det har inte varit pengarna som har gjort att vi varit på väg att ge upp, det har varit orken…

Läs mer om IVF på 1177 Vårdguidens sida.
Läs mer om adoption på 1177 Vårdguidens sida.