Barnlöshet och arbete

Jag tror att arbetsgivare, HR-avdelningar och chefer generellt behöver lära sig mer om ofrivillig barnlöshet. Många arbetsplatser har planer för hur kriser ska hanteras och för hur psykisk ohälsa ska förebyggas, men jag tror att kunskapen om vad just ofrivillig barnlöshet innebär är för dålig. Jag hoppas kunna ändra lite på det genom att synas i tidningar och kanske komma ut och föreläsa för HR-avdelningar.

Det som är så speciellt med ofrivillig barnlöshet är att det ofta är en utdragen livskris som pågår under många år och påverkar den anställde både fysiskt och psykiskt. Det är inte heller alltid arbetsgivaren känner till att den anställde går igenom den här krisen, eftersom många inte vill eller orkar berätta.

Jag berättade inte själv på min arbetsplats från början. Jag hade bara en tillfällig anställning och var rädd att om jag berättade att jag gjorde IVF, så skulle de se mig som någon som ändå snart skulle försvinna på föräldraledighet och inte vara värd att satsa på. Jag fick så småningom fast anställning, men hade ändå svårt att berätta. Jag skämdes och jag ville inte att bilden av mig som kompetent, effektiv och handlingskraftig skulle ändras.

Ofrivillig barnlöshet och arbete

Inte ens när jag blev sjukskriven första gången, efter mitt andra missfall, valde jag att berätta. Situationen på vår avdelning var stressig, vi hade svårt att kommunicera med vår chef och jag var rädd att om jag berättade om missfallen så skulle de i ledningen tro att allt berodde på mina privata problem, och inte göra något åt de andra problemen på avdelningen. Och ju längre man väntar, desto svårare blir det att berätta.

Ofrivillig barnlöshet är en livskris som är oerhört tuff att gå igenom. Att försöka jonglera IVF-försök med allt vad det innebär av att springa på läkarundersökningar och behöva vara ledig en hel dag för äggplock samtidigt som man ska sköta sitt jobb är svårt. Har man dessutom inte berättat på arbetsplatsen får man hitta på vita lögner för att smita iväg från jobbet. När jag gjorde behandling utomlands var det ännu värre, då tillkom provtagningar varje vecka och intralipiddropp titt som tätt, som också behövde göras på arbetstid. Hela mitt liv blev ett ständigt bläddrande i kalendern. Jag försökte varje månad att räkna ut när jag kanske, eventuellt skulle behöva ta ledigt eller sjukskriva mig för att åka utomlands och göra nästa försök. Jag ansträngde mig för att planera in dropp och provtagningar så att de inte skulle krocka med jobbmöten, vilket ofta var svårt, för jag var tvungen att ta den tid jag fick och hela situationen var oerhört stressande. Lägg till det den rent fysiska påverkan av alla hormoner, med humörsvängningar och trötthet. Ofta ville jag bara stänga in mig på mitt rum och gråta, men jag bet ihop. Försökte göra mitt jobb.

Visst är det nästan omöjligt för arbetsgivaren att visa förståelse för en kris de inte ens känner till. Men jag tror att en ökad kunskap om ofrivillig barnlöshet generellt kan hjälpa. Det är förstås upp till den anställde att berätta eller inte, men kanske kan man som arbetsgivare bli mer lyhörd och flexibel gentemot barnlösa män och kvinnor i 30-40-årsåldern om man förstår mer om barnlöshet och vad det innebär.

Jag valde att berätta till slut. Tyvärr kan jag inte säga att det hjälpte. Inte då i alla fall. Men i längden har det varit bättre att arbetsgivare och kollegor känt till min situation.

Har du berättat på ditt jobb? Kommentera gärna.

Läs mer om stress på 1177 Vårdguidens sida.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *