Sista inlägget

Det här blir mitt sista inlägg om ofrivillig barnlöshet på 1177 bloggen. Men hela bloggen med alla inlägg ligger kvar på sidan om du vill gå tillbaka och läsa.

När jag började blogga här tänkte jag att jag redan hade sagt det mesta i min bok Längtansresan och kände mig tveksam till om jag hade så mycket nytt att skriva om ämnet. Jag ville inte att bloggen bara skulle bli en upprepning av det jag skrivit i boken.

Men visst fanns det mer att skriva. Kanske är det så med ämnen som berör en djupt, det finns alltid mer att säga. Även om jag är gravid idag och har kommit betydligt längre än i mina tidigare graviditeter – även om jag kanske till slut blir en av dem som får det efterlängtade barnet – så kommer jag aldrig att glömma åren som ofrivilligt barnlös. Mitt hjärta kommer alltid att ömma för dem som tvingas kämpa alldeles för hårt och länge för att få barn och uppnå drömmen om en egen familj.

Drömmen om barn

I den här bloggen har jag valt att mest fokusera på känslorna kring att vara ofrivilligt barnlös. Det handlar inte så mycket om processen i sig – med fertilitetsutredning och alla turer kring IVF-försök med behandlingar med sprutor och hormoner. Vill du läsa mer om hur själva processen går till eller undrar vart du ska vända dig för att få hjälp så kan du läsa mer på 1177:s sida om ofrivillig barnlöshet här . Vill du veta mer om hur min personliga resa och process såg ut kan du läsa en sammanfattning i 1177:s artikel om mig här – eller läsa min bok, Längtansresan.

Det viktigaste jag önskar att du som är drabbad av ofrivillig barnlöshet tar med dig är att försöka vara snäll mot dig själv. Ofrivillig barnlöshet är en tuff resa för alla som tvingas gå igenom den och skuld- och skamkänslor lägger bara sten på bördan. Ett råd är också att prata med någon. Även om du inte som jag har ett behov av att försöka få hela världen att förstå hur det verkligen känns, så tror jag att alla mår bättre av att inte bära allting ensam, utan att berätta för någon: en vän, en släkting, en kurator.

Var snäll mot dig själv

För dig som läser min blogg och inte har egen erfarenhet av ofrivillig barnlöshet – det viktigaste jag vill att du ska ta med dig är att alla som drabbas av ofrivillig barnlöshet lever i kris. En kris som ofta blir en utdragen livskris som pågår under många år. Det syns inte alltid utanpå, men det är oerhört tufft och längtan efter barn är hela tiden det viktigaste i den barnlösas liv. Försök att bara finnas där och lyssna (utan att komma med råd) och fråga om det finns något du kan göra.

Vill du veta hur det går för mig och fortsätta följa min resa? Följ mig på Instagram – @ljungberg_emelie eller följ min författarsida på Facebook – Emelie Ljungberg författare. Det är alltid roligt att ha kontakt med mina läsare, så tveka inte att slänga iväg ett meddelande om det är något du undrar eller om du bara vill säga hej.

Emelie Ljungberg
Hejdå! (Foto: Peter Muld)

När är det nog?

När är det nog? När räcker det? När ska man sätta stopp? När ska man ge upp och sluta försöka? Det är lätt för andra att ha åsikter om den saken. Vissa tycker att ”nu får det väl ändå räcka”, andra tycker ”ge inte upp, det är inte försent.” Men det är inte upp till andra att tycka. Det är en fråga som ingen annan än du (och din partner om du har en) kan svara på.

Jag vet par som har försökt i över tio år. Jag vet många som verkligen har provat allt, vänt på varenda sten och anlitat flera olika kliniker utomlands. En del hittar till sist det som felar och lyckas. Andra söker fortfarande vidare efter lösningen. Vi provade själva det mesta och gjorde mer än de flesta. Men det finns nästan alltid saker kvar att testa, fler stenar kvar att vända på…

Jag har tidigare skrivit om hur min kurator säger att det är lite som att spela på en enarmad bandit. Man lägger i en peng till och en peng till och tänker hela tiden att snart måste vinsten komma. Man har investerat så mycket att det är svårt att sluta. Men för vissa kommer aldrig vinsten.

Att ge upp

För oss blev priset till slut för högt. Vi orkade inte mer, vare sig fysiskt eller psykiskt. Vi kände att hela vårt liv kretsade kring försöken att få barn. Alla våra pengar, all vår tid och all vår energi under sex års tid hade gått åt till våra försök och vi var slutkörda. Vi orkade inte mer. Vi tog en paus över sommaren, ägnade oss åt att göra saker som fick oss att må bra och funderade över hur ett liv tillsammans utan barn skulle kunna se ut. Vi landade i att vi hade mycket som var bra i vårt liv även utan barn och började sakta, sakta att acceptera ett liv utan barn.

När vi väl hade landat i att inte göra fler försök började jag reta mig enormt mycket på de frekvent förekommande kommentarerna från vänner och andra försökare på olika forum i stil med ”ge aldrig upp”, ”sluta aldrig kämpa” och ”det kommer att lyckas till slut”. Kanske skulle det en dag lyckas, om vi hade lagt ytterligare en halv miljon kronor och flera år av våra liv, men vi orkade inte mer och jag kände att det måste få vara vårt beslut. Att det faktiskt måste vara okej att bestämma sig för att ge upp också. Därför skriver jag själv aldrig till någon som försöker att inte ge upp. För vill någon ge upp måste det också vara okej. Det går att få ett bra liv även utan barn, det är jag helt övertygad om.

Det är okej att ge upp

Vi bestämde oss för att inte göra fler försök. Men vi hade fortfarande tre embryon kvar i frysen i Grekland och klarade inte av kasta bort dem. Om vi hade gjort det hade jag nog för alltid undrat vad det kunde ha blivit av dem. Så vi kunde inte sätta punkt helt förrän vi gjort det där sista försöket. Men jag började misströsta om vi någonsin skulle komma dit. Jag hade i flera år haft problem med min slemhinna och gjort försök på försök att bygga upp den så att den blev tillräckligt tjock för att sätta tillbaka ett embryo, men den svarade inte på några traditonella behandlingar. Vi kom aldrig till insättning och fortsatte i ett frustrerande limbo, när allt vi ville var att sätta punkt, med eller utan barn. Mest troligen utan.

Det finns stödgrupper för dem som av någon anledning tvingas ge upp och acceptera ett liv utan barn: ”Andra sidan tröskeln – föreningen för permanent ofrivilligt barnlösa.” Jag gick aldrig med, eftersom vi först ville göra vårt sista försök. I september i år fick jag till slut prova en experimentiell behandling för slemhinnan : PRP – platelet rich plasma, och det hjälpte. Slemhinnan blev tillräckligt tjock och vi gjorde vårt sista försök. Idag är jag gravid i vecka 17 med tvillingar, efter sex års försök, tre missfall och oändligt många bakslag. Jag vågar fortfarande inte riktigt tro på det, men jag hoppas att det ska gå vägen den här gången.

Men hade det inte gjort det, hade vi aldrig fått några barn, så vet jag att det hade varit okej det med. Det hade blivit bra ändå till slut. Även om barnlösheten då hade blivit en livslång sorg. Det är okej att sätta punkt om det känns som det bästa alternativet. Men när den punkten ska sättas är ditt beslut, ingen annans.

Att ge upp sin dröm
Det är okej att släppa taget om en dröm och försöka hitta en annan.

Här kan du läsa mer om ofrivillig barnlöshet på 1177 Vårdguidens sida.

När livet står still

Min tid som gästbloggare här på 1177 Vårdguiden börjar närma sig sitt slut. Men än återstår några inlägg och bloggen kommer också att ligga kvar så att ni kan gå tillbaka och läsa mina inlägg senare. Jag är tacksam över att 1177 lyfter ämnet ofrivillig barnlöshet. Det är lätt att det blir osynligt eftersom många inte vill, orkar eller vågar prata om sin barnlängtan.

Idag vill jag prata om upplevelsen av att livet står still. En känsla som jag nog delar med många andra barnlösa. I min bok Längtansresan jämför jag det med att stå fastfrusen i vägkanten och lifta medan den ena bilen efter den andra far förbi – alla fyllda av uppspelta, glada och vinkande familjer på väg mot nya äventyr. Ingen stannar för att plocka upp mig. Ingen har plats för mig. Alla andras liv går vidare, mitt står still.

Många andra typer av kriser i livet för en obevekligen framåt, vare sig man vill eller inte. Kanske upplever man att livet stannar av för en stund, men sedan utvecklas man, sedan tar man ett litet steg framåt och ett till. För det finns ingen väg tillbaka när till exempel en nära anhörig har dött, eller ett förhållande har kraschat. När man försöker få barn strävar man däremot hela tiden framåt, man kämpar så att man blir blå för att uppnå sin dröm och uppfylla sin längtan om en familj. Men när man misslyckas – när mensen eller missfallet kommer, så är man återigen tillbaka på ruta noll. Man har lagt ner enorma mängder energi och inte kommit en millimeter framåt. Man är fortfarande barnlös. Och det är fullkomligt utmattande.

Att alla andras liv går framåt – att vännernas gravidmagar växer, att deras barn börjar gå och prata, börjar skolan och till och med tar studenten – gör bara att det blir ännu mer tydligt att ens eget liv står helt still.

Återvändsgränd, livet står still

Jag och min man brukar säga att det är som att ens liv blir kidnappat. Allt kretsar kring försöken att få barn, för det är den framtiden man längtar efter och det är hela tiden det som är det viktigaste. Det kan vara svårt för andra att förstå hur det lätt blir att man sätter resten av livet på paus och bara fokuserar på barnförsöken. Hur allt annat kommer i andra rummet och blir oviktigt.

Det är också svårt att orka med något annat när all energi och alla pengar går åt till att försöka uppnå det man önskar mest av allt i hela världen. De som redan är föräldrar påpekar ofta för en allt man ska ”passa på” att göra medan man inte har barn – gå ut och äta på restaurang, dricka massor av vin, vara uppe sent, åka på spa, gå till gymmet, sova länge, åka på weekendresor, ta sig an tuffa jobbprojekt och passa på att göra karriär. De förstår inte att vi inte vill hälla i oss massa alkohol – vi försöker att bli gravida. De ser inte att vi inte vill sova länge på morgnarna – vi längtar efter en annan sorts trötthet än den ständiga energilöshet som kommer av IVF-processens utmattande bergochdalbana av hopp och förtvivlan. De inser inte att vi inte orkar byta jobb eller göra karriär för att vi är psykiskt och fysiskt slutkörda och dessutom tänker att det är tryggare att stanna kvar, ifall vi snart ska vara föräldralediga. De ser inte att alla pengar försvinner ner i ett stort svart hål av dyra IVF-försök och mediciner och att vi inte har råd att gå på restaurang eller åka på weekendresor, även om vi hade velat. Och även om vi hade haft råd har vi svårt att planera längre fram än till nästa menscykel, för när mensen väl dyker upp måste vi vara redo att sätta igång med nästa försök.

Livet står still

Ja, på många sätt blir livet kidnappat och allt står still i väntan på nästa försök, i väntan på att bli gravid. Hur klarar man det, när åren bara går och går och inget händer? Jag tror, som jag har skrivit om tidigare att var och en måste hitta sina överlevnadsstrategier. Men för mig har det varit små, små saker – att njuta av en promenad i naturen, av att laga god mat tillsammans, av att gå på en bra konsert någon gång, av att fly verkligheten i en bra bok eller film, av att klappa en mjuk hundmage eller kanske av att hitta något annat litet projekt att engagera sig i, som att måla om ett rum eller påta i en rabatt. Det är inget som får livet att gå framåt, men sådant som får tiden att gå och får mig att må bra under tiden.

Vad har du för överlevnadsstrategier när det känns som att livet står still?

Du har väl inte missat att det finns flera andra fina bloggar att ta del av på 1177 – om psykisk ohälsa, om mobbing, missbruk, sorg och olika fysiska sjukdomar. Läs bloggarna här.

Oro – den ständiga följeslagaren

Att gå igenom ofrivillig barnlöshet, IVF-försök och äggdonationsförsök är att förföljas av en ständig oro. Under stimuleringen handlar oron om att äggblåsorna inte ska växa och bli tillräckligt många. Inför äggplocket oroar sig nog de flesta för att äggblåsorna ska ha släppt i förväg och att det inte ska finnas några ägg alls att plocka ut. Därefter vidtar oron för att alla ägg ska vara omogna, för att inga ska bli befruktade, för att de inte ska dela sig som de ska och för att det inte ska bli några embryon att sätta tillbaka. Det är samma oro vid äggdonation, men istället för din egen oroar du dig över donatorns stimulering.

Om du har turen att få ett embryo tillbaka, eller två, så vidtar den plågsamma ruvartiden. De långa, långsamma dagarna melllan insättning och testdag, då läkarna säger åt dig att leva som vanligt, men du själv går som på äggskal och är rädd att embryot ska stötas ut varje gång du nyser eller hostar. Även om du vet att läkarna har sagt att det är som ett sandkorn mellan två pannkakor och att det sitter där det sitter. Du oroar dig över vad du kan äta och dricka och över om du kan träna eller inte. För hemska tanke om något du själv gör eller inte gör bidrar till att det inte fäster. Det får ju bara inte hända.

Oro över ofrivillig barnlöshet

Om du blir gravid vidtar en annan oro. Särskilt om du som jag har haft flera missfall tidigare. Då följer den ständiga oron för missfall. Varje gång du går på toaletten är du rädd för blod. Varje gång du har känt något symptom – som ömma bröst eller illamående – och just det symptomet försvinner, så kommer oron för missfall tillbaka. Går det längre i graviditeten oroar du dig för att det ska vara något fel på barnet och du ska tvingas till en sen abort.

Jag förmodar att oron inte försvinner även om du en dag får barn. Då kommer du istället att oroa dig för att något ska hända med barnet. Oron är en ständig följeslagare och jag tror att vi måste hitta sätt att leva med den. Att hantera den utan att den fullständigt tar över våra liv. Jag har sett hur den fullständigt har tömt vänners graviditeter på glädje, trots att allt har gått bra till slut och jag vill inte hamna där.

Min favorit Leo Buscaglia har sagt: ”Worry never robs tomorrow of its sorrow, it only saps today of its joy”. Och det ligger något i det. Det spelar ingen roll hur mycket vi oroar oss eller inte oroar oss, det hindrar inte katastrofen om den kommer. Det gör bara dagen svårare. Kanske tror vi att oron gör oss mer förberedda på katastrofen, att vi genom att oroa oss istället för att glädjas när vi kan, är mer förberedda och blir mindre besvikna om det värsta faktiskt inträffar. Men jag har upptäckt att det inte fungerar så. Jag blir lika ledsen och besviken oavsett.

Oro - en ständig följeslagare

Hur ska man då hantera oron? Precis som med andra känslor tror jag inte att det går att låtsas att den inte finns. Det är bättre att erkänna den och att skriva eller prata om den. Att släppa fram trollen i ljuset, för först då spricker de. Stora problem krymper ofta när man verkligen vågar se dem i vitögat och konfrontera dem, istället för att försöka gå runt dem, eller låtsas som om de inte finns. Jag tror mer på att konfrontera sin oro och rädsla, att försöka förstå och möta den. Jag tänker att med tanke på allt jag har varit med om tidigare så är det inte konstigt att jag oroar mig ibland. Det är naturligt. Men det värsta behöver inte inträffa.

En annan sak som ibland fungerar för mig är att istället för att hela tiden föreställa mig det värsta som kan hända, ägna en stund åt att fundera över det bästa som kan hända. Det, och att vara snäll mot mig själv, och att andas.

Vad har du för sätt att hantera din oro?

Här på 1177 Vårdguiden kan du läsa mer om oro.