Att gå igenom ofrivillig barnlöshet, IVF-försök och äggdonationsförsök är att förföljas av en ständig oro. Under stimuleringen handlar oron om att äggblåsorna inte ska växa och bli tillräckligt många. Inför äggplocket oroar sig nog de flesta för att äggblåsorna ska ha släppt i förväg och att det inte ska finnas några ägg alls att plocka ut. Därefter vidtar oron för att alla ägg ska vara omogna, för att inga ska bli befruktade, för att de inte ska dela sig som de ska och för att det inte ska bli några embryon att sätta tillbaka. Det är samma oro vid äggdonation, men istället för din egen oroar du dig över donatorns stimulering.
Om du har turen att få ett embryo tillbaka, eller två, så vidtar den plågsamma ruvartiden. De långa, långsamma dagarna melllan insättning och testdag, då läkarna säger åt dig att leva som vanligt, men du själv går som på äggskal och är rädd att embryot ska stötas ut varje gång du nyser eller hostar. Även om du vet att läkarna har sagt att det är som ett sandkorn mellan två pannkakor och att det sitter där det sitter. Du oroar dig över vad du kan äta och dricka och över om du kan träna eller inte. För hemska tanke om något du själv gör eller inte gör bidrar till att det inte fäster. Det får ju bara inte hända.
Om du blir gravid vidtar en annan oro. Särskilt om du som jag har haft flera missfall tidigare. Då följer den ständiga oron för missfall. Varje gång du går på toaletten är du rädd för blod. Varje gång du har känt något symptom – som ömma bröst eller illamående – och just det symptomet försvinner, så kommer oron för missfall tillbaka. Går det längre i graviditeten oroar du dig för att det ska vara något fel på barnet och du ska tvingas till en sen abort.
Jag förmodar att oron inte försvinner även om du en dag får barn. Då kommer du istället att oroa dig för att något ska hända med barnet. Oron är en ständig följeslagare och jag tror att vi måste hitta sätt att leva med den. Att hantera den utan att den fullständigt tar över våra liv. Jag har sett hur den fullständigt har tömt vänners graviditeter på glädje, trots att allt har gått bra till slut och jag vill inte hamna där.
Min favorit Leo Buscaglia har sagt: ”Worry never robs tomorrow of its sorrow, it only saps today of its joy”. Och det ligger något i det. Det spelar ingen roll hur mycket vi oroar oss eller inte oroar oss, det hindrar inte katastrofen om den kommer. Det gör bara dagen svårare. Kanske tror vi att oron gör oss mer förberedda på katastrofen, att vi genom att oroa oss istället för att glädjas när vi kan, är mer förberedda och blir mindre besvikna om det värsta faktiskt inträffar. Men jag har upptäckt att det inte fungerar så. Jag blir lika ledsen och besviken oavsett.
Hur ska man då hantera oron? Precis som med andra känslor tror jag inte att det går att låtsas att den inte finns. Det är bättre att erkänna den och att skriva eller prata om den. Att släppa fram trollen i ljuset, för först då spricker de. Stora problem krymper ofta när man verkligen vågar se dem i vitögat och konfrontera dem, istället för att försöka gå runt dem, eller låtsas som om de inte finns. Jag tror mer på att konfrontera sin oro och rädsla, att försöka förstå och möta den. Jag tänker att med tanke på allt jag har varit med om tidigare så är det inte konstigt att jag oroar mig ibland. Det är naturligt. Men det värsta behöver inte inträffa.
En annan sak som ibland fungerar för mig är att istället för att hela tiden föreställa mig det värsta som kan hända, ägna en stund åt att fundera över det bästa som kan hända. Det, och att vara snäll mot mig själv, och att andas.
Vad har du för sätt att hantera din oro?