Min tid som gästbloggare här på 1177 Vårdguiden börjar närma sig sitt slut. Men än återstår några inlägg och bloggen kommer också att ligga kvar så att ni kan gå tillbaka och läsa mina inlägg senare. Jag är tacksam över att 1177 lyfter ämnet ofrivillig barnlöshet. Det är lätt att det blir osynligt eftersom många inte vill, orkar eller vågar prata om sin barnlängtan.
Idag vill jag prata om upplevelsen av att livet står still. En känsla som jag nog delar med många andra barnlösa. I min bok Längtansresan jämför jag det med att stå fastfrusen i vägkanten och lifta medan den ena bilen efter den andra far förbi – alla fyllda av uppspelta, glada och vinkande familjer på väg mot nya äventyr. Ingen stannar för att plocka upp mig. Ingen har plats för mig. Alla andras liv går vidare, mitt står still.
Många andra typer av kriser i livet för en obevekligen framåt, vare sig man vill eller inte. Kanske upplever man att livet stannar av för en stund, men sedan utvecklas man, sedan tar man ett litet steg framåt och ett till. För det finns ingen väg tillbaka när till exempel en nära anhörig har dött, eller ett förhållande har kraschat. När man försöker få barn strävar man däremot hela tiden framåt, man kämpar så att man blir blå för att uppnå sin dröm och uppfylla sin längtan om en familj. Men när man misslyckas – när mensen eller missfallet kommer, så är man återigen tillbaka på ruta noll. Man har lagt ner enorma mängder energi och inte kommit en millimeter framåt. Man är fortfarande barnlös. Och det är fullkomligt utmattande.
Att alla andras liv går framåt – att vännernas gravidmagar växer, att deras barn börjar gå och prata, börjar skolan och till och med tar studenten – gör bara att det blir ännu mer tydligt att ens eget liv står helt still.
Jag och min man brukar säga att det är som att ens liv blir kidnappat. Allt kretsar kring försöken att få barn, för det är den framtiden man längtar efter och det är hela tiden det som är det viktigaste. Det kan vara svårt för andra att förstå hur det lätt blir att man sätter resten av livet på paus och bara fokuserar på barnförsöken. Hur allt annat kommer i andra rummet och blir oviktigt.
Det är också svårt att orka med något annat när all energi och alla pengar går åt till att försöka uppnå det man önskar mest av allt i hela världen. De som redan är föräldrar påpekar ofta för en allt man ska ”passa på” att göra medan man inte har barn – gå ut och äta på restaurang, dricka massor av vin, vara uppe sent, åka på spa, gå till gymmet, sova länge, åka på weekendresor, ta sig an tuffa jobbprojekt och passa på att göra karriär. De förstår inte att vi inte vill hälla i oss massa alkohol – vi försöker att bli gravida. De ser inte att vi inte vill sova länge på morgnarna – vi längtar efter en annan sorts trötthet än den ständiga energilöshet som kommer av IVF-processens utmattande bergochdalbana av hopp och förtvivlan. De inser inte att vi inte orkar byta jobb eller göra karriär för att vi är psykiskt och fysiskt slutkörda och dessutom tänker att det är tryggare att stanna kvar, ifall vi snart ska vara föräldralediga. De ser inte att alla pengar försvinner ner i ett stort svart hål av dyra IVF-försök och mediciner och att vi inte har råd att gå på restaurang eller åka på weekendresor, även om vi hade velat. Och även om vi hade haft råd har vi svårt att planera längre fram än till nästa menscykel, för när mensen väl dyker upp måste vi vara redo att sätta igång med nästa försök.
Ja, på många sätt blir livet kidnappat och allt står still i väntan på nästa försök, i väntan på att bli gravid. Hur klarar man det, när åren bara går och går och inget händer? Jag tror, som jag har skrivit om tidigare att var och en måste hitta sina överlevnadsstrategier. Men för mig har det varit små, små saker – att njuta av en promenad i naturen, av att laga god mat tillsammans, av att gå på en bra konsert någon gång, av att fly verkligheten i en bra bok eller film, av att klappa en mjuk hundmage eller kanske av att hitta något annat litet projekt att engagera sig i, som att måla om ett rum eller påta i en rabatt. Det är inget som får livet att gå framåt, men sådant som får tiden att gå och får mig att må bra under tiden.
Vad har du för överlevnadsstrategier när det känns som att livet står still?
Du har väl inte missat att det finns flera andra fina bloggar att ta del av på 1177 – om psykisk ohälsa, om mobbing, missbruk, sorg och olika fysiska sjukdomar. Läs bloggarna här.