Sista inlägget

Det här blir mitt sista inlägg om ofrivillig barnlöshet på 1177 bloggen. Men hela bloggen med alla inlägg ligger kvar på sidan om du vill gå tillbaka och läsa.

När jag började blogga här tänkte jag att jag redan hade sagt det mesta i min bok Längtansresan och kände mig tveksam till om jag hade så mycket nytt att skriva om ämnet. Jag ville inte att bloggen bara skulle bli en upprepning av det jag skrivit i boken.

Men visst fanns det mer att skriva. Kanske är det så med ämnen som berör en djupt, det finns alltid mer att säga. Även om jag är gravid idag och har kommit betydligt längre än i mina tidigare graviditeter – även om jag kanske till slut blir en av dem som får det efterlängtade barnet – så kommer jag aldrig att glömma åren som ofrivilligt barnlös. Mitt hjärta kommer alltid att ömma för dem som tvingas kämpa alldeles för hårt och länge för att få barn och uppnå drömmen om en egen familj.

Drömmen om barn

I den här bloggen har jag valt att mest fokusera på känslorna kring att vara ofrivilligt barnlös. Det handlar inte så mycket om processen i sig – med fertilitetsutredning och alla turer kring IVF-försök med behandlingar med sprutor och hormoner. Vill du läsa mer om hur själva processen går till eller undrar vart du ska vända dig för att få hjälp så kan du läsa mer på 1177:s sida om ofrivillig barnlöshet här . Vill du veta mer om hur min personliga resa och process såg ut kan du läsa en sammanfattning i 1177:s artikel om mig här – eller läsa min bok, Längtansresan.

Det viktigaste jag önskar att du som är drabbad av ofrivillig barnlöshet tar med dig är att försöka vara snäll mot dig själv. Ofrivillig barnlöshet är en tuff resa för alla som tvingas gå igenom den och skuld- och skamkänslor lägger bara sten på bördan. Ett råd är också att prata med någon. Även om du inte som jag har ett behov av att försöka få hela världen att förstå hur det verkligen känns, så tror jag att alla mår bättre av att inte bära allting ensam, utan att berätta för någon: en vän, en släkting, en kurator.

Var snäll mot dig själv

För dig som läser min blogg och inte har egen erfarenhet av ofrivillig barnlöshet – det viktigaste jag vill att du ska ta med dig är att alla som drabbas av ofrivillig barnlöshet lever i kris. En kris som ofta blir en utdragen livskris som pågår under många år. Det syns inte alltid utanpå, men det är oerhört tufft och längtan efter barn är hela tiden det viktigaste i den barnlösas liv. Försök att bara finnas där och lyssna (utan att komma med råd) och fråga om det finns något du kan göra.

Vill du veta hur det går för mig och fortsätta följa min resa? Följ mig på Instagram – @ljungberg_emelie eller följ min författarsida på Facebook – Emelie Ljungberg författare. Det är alltid roligt att ha kontakt med mina läsare, så tveka inte att slänga iväg ett meddelande om det är något du undrar eller om du bara vill säga hej.

Emelie Ljungberg
Hejdå! (Foto: Peter Muld)

När är det nog?

När är det nog? När räcker det? När ska man sätta stopp? När ska man ge upp och sluta försöka? Det är lätt för andra att ha åsikter om den saken. Vissa tycker att ”nu får det väl ändå räcka”, andra tycker ”ge inte upp, det är inte försent.” Men det är inte upp till andra att tycka. Det är en fråga som ingen annan än du (och din partner om du har en) kan svara på.

Jag vet par som har försökt i över tio år. Jag vet många som verkligen har provat allt, vänt på varenda sten och anlitat flera olika kliniker utomlands. En del hittar till sist det som felar och lyckas. Andra söker fortfarande vidare efter lösningen. Vi provade själva det mesta och gjorde mer än de flesta. Men det finns nästan alltid saker kvar att testa, fler stenar kvar att vända på…

Jag har tidigare skrivit om hur min kurator säger att det är lite som att spela på en enarmad bandit. Man lägger i en peng till och en peng till och tänker hela tiden att snart måste vinsten komma. Man har investerat så mycket att det är svårt att sluta. Men för vissa kommer aldrig vinsten.

Att ge upp

För oss blev priset till slut för högt. Vi orkade inte mer, vare sig fysiskt eller psykiskt. Vi kände att hela vårt liv kretsade kring försöken att få barn. Alla våra pengar, all vår tid och all vår energi under sex års tid hade gått åt till våra försök och vi var slutkörda. Vi orkade inte mer. Vi tog en paus över sommaren, ägnade oss åt att göra saker som fick oss att må bra och funderade över hur ett liv tillsammans utan barn skulle kunna se ut. Vi landade i att vi hade mycket som var bra i vårt liv även utan barn och började sakta, sakta att acceptera ett liv utan barn.

När vi väl hade landat i att inte göra fler försök började jag reta mig enormt mycket på de frekvent förekommande kommentarerna från vänner och andra försökare på olika forum i stil med ”ge aldrig upp”, ”sluta aldrig kämpa” och ”det kommer att lyckas till slut”. Kanske skulle det en dag lyckas, om vi hade lagt ytterligare en halv miljon kronor och flera år av våra liv, men vi orkade inte mer och jag kände att det måste få vara vårt beslut. Att det faktiskt måste vara okej att bestämma sig för att ge upp också. Därför skriver jag själv aldrig till någon som försöker att inte ge upp. För vill någon ge upp måste det också vara okej. Det går att få ett bra liv även utan barn, det är jag helt övertygad om.

Det är okej att ge upp

Vi bestämde oss för att inte göra fler försök. Men vi hade fortfarande tre embryon kvar i frysen i Grekland och klarade inte av kasta bort dem. Om vi hade gjort det hade jag nog för alltid undrat vad det kunde ha blivit av dem. Så vi kunde inte sätta punkt helt förrän vi gjort det där sista försöket. Men jag började misströsta om vi någonsin skulle komma dit. Jag hade i flera år haft problem med min slemhinna och gjort försök på försök att bygga upp den så att den blev tillräckligt tjock för att sätta tillbaka ett embryo, men den svarade inte på några traditonella behandlingar. Vi kom aldrig till insättning och fortsatte i ett frustrerande limbo, när allt vi ville var att sätta punkt, med eller utan barn. Mest troligen utan.

Det finns stödgrupper för dem som av någon anledning tvingas ge upp och acceptera ett liv utan barn: ”Andra sidan tröskeln – föreningen för permanent ofrivilligt barnlösa.” Jag gick aldrig med, eftersom vi först ville göra vårt sista försök. I september i år fick jag till slut prova en experimentiell behandling för slemhinnan : PRP – platelet rich plasma, och det hjälpte. Slemhinnan blev tillräckligt tjock och vi gjorde vårt sista försök. Idag är jag gravid i vecka 17 med tvillingar, efter sex års försök, tre missfall och oändligt många bakslag. Jag vågar fortfarande inte riktigt tro på det, men jag hoppas att det ska gå vägen den här gången.

Men hade det inte gjort det, hade vi aldrig fått några barn, så vet jag att det hade varit okej det med. Det hade blivit bra ändå till slut. Även om barnlösheten då hade blivit en livslång sorg. Det är okej att sätta punkt om det känns som det bästa alternativet. Men när den punkten ska sättas är ditt beslut, ingen annans.

Att ge upp sin dröm
Det är okej att släppa taget om en dröm och försöka hitta en annan.

Här kan du läsa mer om ofrivillig barnlöshet på 1177 Vårdguidens sida.

När livet står still

Min tid som gästbloggare här på 1177 Vårdguiden börjar närma sig sitt slut. Men än återstår några inlägg och bloggen kommer också att ligga kvar så att ni kan gå tillbaka och läsa mina inlägg senare. Jag är tacksam över att 1177 lyfter ämnet ofrivillig barnlöshet. Det är lätt att det blir osynligt eftersom många inte vill, orkar eller vågar prata om sin barnlängtan.

Idag vill jag prata om upplevelsen av att livet står still. En känsla som jag nog delar med många andra barnlösa. I min bok Längtansresan jämför jag det med att stå fastfrusen i vägkanten och lifta medan den ena bilen efter den andra far förbi – alla fyllda av uppspelta, glada och vinkande familjer på väg mot nya äventyr. Ingen stannar för att plocka upp mig. Ingen har plats för mig. Alla andras liv går vidare, mitt står still.

Många andra typer av kriser i livet för en obevekligen framåt, vare sig man vill eller inte. Kanske upplever man att livet stannar av för en stund, men sedan utvecklas man, sedan tar man ett litet steg framåt och ett till. För det finns ingen väg tillbaka när till exempel en nära anhörig har dött, eller ett förhållande har kraschat. När man försöker få barn strävar man däremot hela tiden framåt, man kämpar så att man blir blå för att uppnå sin dröm och uppfylla sin längtan om en familj. Men när man misslyckas – när mensen eller missfallet kommer, så är man återigen tillbaka på ruta noll. Man har lagt ner enorma mängder energi och inte kommit en millimeter framåt. Man är fortfarande barnlös. Och det är fullkomligt utmattande.

Att alla andras liv går framåt – att vännernas gravidmagar växer, att deras barn börjar gå och prata, börjar skolan och till och med tar studenten – gör bara att det blir ännu mer tydligt att ens eget liv står helt still.

Återvändsgränd, livet står still

Jag och min man brukar säga att det är som att ens liv blir kidnappat. Allt kretsar kring försöken att få barn, för det är den framtiden man längtar efter och det är hela tiden det som är det viktigaste. Det kan vara svårt för andra att förstå hur det lätt blir att man sätter resten av livet på paus och bara fokuserar på barnförsöken. Hur allt annat kommer i andra rummet och blir oviktigt.

Det är också svårt att orka med något annat när all energi och alla pengar går åt till att försöka uppnå det man önskar mest av allt i hela världen. De som redan är föräldrar påpekar ofta för en allt man ska ”passa på” att göra medan man inte har barn – gå ut och äta på restaurang, dricka massor av vin, vara uppe sent, åka på spa, gå till gymmet, sova länge, åka på weekendresor, ta sig an tuffa jobbprojekt och passa på att göra karriär. De förstår inte att vi inte vill hälla i oss massa alkohol – vi försöker att bli gravida. De ser inte att vi inte vill sova länge på morgnarna – vi längtar efter en annan sorts trötthet än den ständiga energilöshet som kommer av IVF-processens utmattande bergochdalbana av hopp och förtvivlan. De inser inte att vi inte orkar byta jobb eller göra karriär för att vi är psykiskt och fysiskt slutkörda och dessutom tänker att det är tryggare att stanna kvar, ifall vi snart ska vara föräldralediga. De ser inte att alla pengar försvinner ner i ett stort svart hål av dyra IVF-försök och mediciner och att vi inte har råd att gå på restaurang eller åka på weekendresor, även om vi hade velat. Och även om vi hade haft råd har vi svårt att planera längre fram än till nästa menscykel, för när mensen väl dyker upp måste vi vara redo att sätta igång med nästa försök.

Livet står still

Ja, på många sätt blir livet kidnappat och allt står still i väntan på nästa försök, i väntan på att bli gravid. Hur klarar man det, när åren bara går och går och inget händer? Jag tror, som jag har skrivit om tidigare att var och en måste hitta sina överlevnadsstrategier. Men för mig har det varit små, små saker – att njuta av en promenad i naturen, av att laga god mat tillsammans, av att gå på en bra konsert någon gång, av att fly verkligheten i en bra bok eller film, av att klappa en mjuk hundmage eller kanske av att hitta något annat litet projekt att engagera sig i, som att måla om ett rum eller påta i en rabatt. Det är inget som får livet att gå framåt, men sådant som får tiden att gå och får mig att må bra under tiden.

Vad har du för överlevnadsstrategier när det känns som att livet står still?

Du har väl inte missat att det finns flera andra fina bloggar att ta del av på 1177 – om psykisk ohälsa, om mobbing, missbruk, sorg och olika fysiska sjukdomar. Läs bloggarna här.

Oro – den ständiga följeslagaren

Att gå igenom ofrivillig barnlöshet, IVF-försök och äggdonationsförsök är att förföljas av en ständig oro. Under stimuleringen handlar oron om att äggblåsorna inte ska växa och bli tillräckligt många. Inför äggplocket oroar sig nog de flesta för att äggblåsorna ska ha släppt i förväg och att det inte ska finnas några ägg alls att plocka ut. Därefter vidtar oron för att alla ägg ska vara omogna, för att inga ska bli befruktade, för att de inte ska dela sig som de ska och för att det inte ska bli några embryon att sätta tillbaka. Det är samma oro vid äggdonation, men istället för din egen oroar du dig över donatorns stimulering.

Om du har turen att få ett embryo tillbaka, eller två, så vidtar den plågsamma ruvartiden. De långa, långsamma dagarna melllan insättning och testdag, då läkarna säger åt dig att leva som vanligt, men du själv går som på äggskal och är rädd att embryot ska stötas ut varje gång du nyser eller hostar. Även om du vet att läkarna har sagt att det är som ett sandkorn mellan två pannkakor och att det sitter där det sitter. Du oroar dig över vad du kan äta och dricka och över om du kan träna eller inte. För hemska tanke om något du själv gör eller inte gör bidrar till att det inte fäster. Det får ju bara inte hända.

Oro över ofrivillig barnlöshet

Om du blir gravid vidtar en annan oro. Särskilt om du som jag har haft flera missfall tidigare. Då följer den ständiga oron för missfall. Varje gång du går på toaletten är du rädd för blod. Varje gång du har känt något symptom – som ömma bröst eller illamående – och just det symptomet försvinner, så kommer oron för missfall tillbaka. Går det längre i graviditeten oroar du dig för att det ska vara något fel på barnet och du ska tvingas till en sen abort.

Jag förmodar att oron inte försvinner även om du en dag får barn. Då kommer du istället att oroa dig för att något ska hända med barnet. Oron är en ständig följeslagare och jag tror att vi måste hitta sätt att leva med den. Att hantera den utan att den fullständigt tar över våra liv. Jag har sett hur den fullständigt har tömt vänners graviditeter på glädje, trots att allt har gått bra till slut och jag vill inte hamna där.

Min favorit Leo Buscaglia har sagt: ”Worry never robs tomorrow of its sorrow, it only saps today of its joy”. Och det ligger något i det. Det spelar ingen roll hur mycket vi oroar oss eller inte oroar oss, det hindrar inte katastrofen om den kommer. Det gör bara dagen svårare. Kanske tror vi att oron gör oss mer förberedda på katastrofen, att vi genom att oroa oss istället för att glädjas när vi kan, är mer förberedda och blir mindre besvikna om det värsta faktiskt inträffar. Men jag har upptäckt att det inte fungerar så. Jag blir lika ledsen och besviken oavsett.

Oro - en ständig följeslagare

Hur ska man då hantera oron? Precis som med andra känslor tror jag inte att det går att låtsas att den inte finns. Det är bättre att erkänna den och att skriva eller prata om den. Att släppa fram trollen i ljuset, för först då spricker de. Stora problem krymper ofta när man verkligen vågar se dem i vitögat och konfrontera dem, istället för att försöka gå runt dem, eller låtsas som om de inte finns. Jag tror mer på att konfrontera sin oro och rädsla, att försöka förstå och möta den. Jag tänker att med tanke på allt jag har varit med om tidigare så är det inte konstigt att jag oroar mig ibland. Det är naturligt. Men det värsta behöver inte inträffa.

En annan sak som ibland fungerar för mig är att istället för att hela tiden föreställa mig det värsta som kan hända, ägna en stund åt att fundera över det bästa som kan hända. Det, och att vara snäll mot mig själv, och att andas.

Vad har du för sätt att hantera din oro?

Här på 1177 Vårdguiden kan du läsa mer om oro.

Vad är det för fel på mig?

Jag har varit inne på det här förut, men tycker att det är såpass viktigt att det tål att pratas mer om. När man försöker få barn, men inte lyckas är det lätt att vända blicken inåt och fastna i självanklagelser. Varför fungerar det inte? Vad har jag gjort för fel? Vad är det för fel på mig?

Jag har själv snurrat runt i de tankegångarna många gånger, och de leder oftast ingenstans, mer än till självhat. Det är lätt att man fastnar i analyser kring om man är för tjock/för smal, om man stressar för mycket/vill för mycket, om man borde äta bättre/träna mer, sluta äta/dricka diverse saker eller om man borde äta mer av vissa vitaminer eller kosttillskott.

Det sägs att ofrivillig barnlöshet i en tredjedel av fallen beror på spermierna, i en tredjedel på ägget eller livmodern och en tredjedel är ”oförklarligt barnlösa”, dvs man hittar inte orsaken. Jag väljer att förhålla mig lätt skeptisk till den generaliserande indelningen (som jag aldrig har hittat någon källhänvisning till) och tror också att det alltid finns en orsak, även om man inte alltid hittar den. En läkare vi träffade utomlands sade att för att lyckas behöver man ett bra ägg, en bra spermie och en bra miljö för embryot i livmodern. Hon sade också att en väldigt stor del beror på ägget. Allt detta är faktorer som är väldigt svåra för dig själv att påverka och mitt råd är att söka hjälp så snart som möjligt om det inte fungerar. Oavsett ålder, men viktigare ju äldre du är.

Det är så mycket som kan vara den felande länken, och ju längre jag har försökt och ju mer jag har lärt mig, desto mer fascinerad blir jag över att det för de allra flesta faktiskt blir barn utan några problem alls. Det är så mycket som ska klaffa. Diagnoser som kan ställa till det för kvinnan är till exempel pcos och endometrios, polyper/cystor i livmodern, för tidigt klimakterium eller dålig äggkvalitet. I mannens fall handlar det oftast om avsaknad av spermier, eller att spermierna inte är tillräckligt bra.

Men oavsett vad problemet är, så är det är ofta större problem och inget du själv kan fixa genom att sluta dricka kaffe eller äta stora doser Q10. Men jag vet också hur desperat gärna man vill kunna göra något, på egen hand. Man vill kunna kontrollera det okontrollerbara och därför är det lätt att börja testa små saker som man kan göra, saker som har med ens egen kropp att göra. Det kan ju aldrig skada att prova… För det värsta som finns är att bara sitta still och vänta. Men det är lätt att det växer och till slut kontrollerar dig istället för tvärtom. Jag minns hur dåligt samvete och hur usel jag kunde känna mig när jag bröt mot mina egna hårt uppsatta regler och tog en ruta choklad, trots att jag inte skulle äta socker. Jag lade allt på mina egna axlar. Och ska vi orka med den här ofta långa och tuffa resan måste vi vara snälla mot oss själva och inte döma oss själva så hårt.

Att bara vänta är oerhört svårt…

Ett tag funderade jag på om barnlösheten var något straff jag skulle uthärda på grund av att jag inte varit snäll i ett tidigare liv. Eller kanske för några elaka saker jag gjort i min barndom och ungdom. Eller om jag helt enkelt inte fick bli mamma för att ”någon” tänkte att jag inte skulle bli en bra mamma. Det är så lätt att fastna i självanklagelser. Numera tänker jag att jag bara har haft otur. Och att jag tyvärr redan var lite för gammal när någon äntligen kunde tänka sig att bilda familj med mig.

Om du ser dåligt kan du behöva hjälp med att få glasögon, om du hör dåligt kan du behöva hjälp med hörapparat och om du har svårt att få barn kan du behöva hjälp med provrörsbefruktning, hysteroskopi, donerade ägg och/eller spermier. Men lika lite som dålig syn är ditt fel är svårigheterna att få barn inte heller ditt fel. Var snäll mot dig själv och sök hjälp.

Här kan du läsa mer om ofrivillig barnlöshet och vad du kan få för hjälp på 1177 Vårdguidens sida.

Var snäll mot dig själv.

Barnlöshet, skuld och skam

Som barnlös är det lätt att drabbas av känslor av både skuld och skam. Det är oerhört lätt att slå på sig själv och hela tiden fråga sig själv vad man gjort för fel? Både vid misslyckade försök och missfall är det lätt att man får svåra skuldkänslor, som gör allting ännu tyngre.

Jag lade under flera år oerhört stort fokus på vad jag hade gjort eller underlåtit att göra, som kunde påverka våra chanser att lyckas. Efter första missfallet tänkte jag att det var för att jag varit på gymmet och tränat för hårt som jag fått missfall. Nästa graviditet tränade jag inte alls (men fick ändå missfall). Under en period blev hela mitt liv ett enda kontrollerande av allt jag stoppade i mig – jag slutade med gluten, mjölkprodukter och socker och min medicinlåda var fullproppad med diverse kosttillskott. Hela tiden undrade jag om jag hade gjort tillräckligt? De ständiga skuldkänslorna lade ytterligare sten på en redan tung börda.

Idag försöker jag vara snäll mot mig själv och jag tror inte längre att alla våra misslyckanden och missfall berodde på mig eller vad jag gjorde eller inte gjorde. Jag tror att det berodde på min ålder, mitt allt för starka immunförsvar och ren och skär otur. Det var inte mitt fel.

Det är inte ditt fel.

Skammen är svårare att hantera. Den är inte logisk. Den handlar inte om vad jag har gjort eller inte gjort, utan om vem jag är. Skammen visar fortfarande sitt fula tryne ibland och den lever sitt eget liv. Det spelar ingen roll att andra säger åt mig att jag inte har något att skämmas för. Det spelar ingen roll att jag vet att det inte är mitt fel. Det spelar ingen roll att min hjärna säger att jag inte borde skämmas – jag gör det ändå, ibland.

För mig har det ofta handlat om att jag har känt mig misslyckad och mindre värd som kvinna på grund av att jag inte har några barn. Andra använder ofta det faktum att de är småbarnsföräldrar som ursäkt för att de är trötta på kvällarna, för att de inte orkar vara sociala, för att de har det ostädat hemma, för att de inte satsar på karriären eller för att de inte hinner ta hand om sig själva. Jag gör inte heller alla de där sakerna, men jag har inga barn att använda som ursäkt. Jag är bara patetisk, misslyckad och värdelös. Lyckas inte ens med det mest naturliga i världen – att bli med barn.

Det är lätt gjort att försöka gömma undan och hemlighålla skamkänslorna. Men det gör inte att de försvinner, kanske snarare att de förstärks. Jag tror att vi måste våga erkänna skamkänslorna, för oss själva, men också för andra. Våga erkänna att vi ibland känner oss små, bristfälliga, odugliga och sårbara. Medge vår svaghet och försöka inse att vi duger ändå. Återigen – försöka att vara snälla mot oss själva. Det är svårt, men jag tror att det är enda sättet att mota bort skammen.

Vad tror du?

Barnlöshet och högtider

Igår var det Fars dag. En fin dag för många – en dag att visa omtanke och kärlek, ofta både för sin egen pappa och för barnens pappa. En dag att bli firad med frukost på sängen, tårta och aktiviteter. En dag i familjens tecken. Men precis som alla andra högtider kan det också vara en enormt tuff dag, för dem som inte passar in i normen.

I fredags begravde vi min svåger, som gick bort för några veckor sedan, bara 60 år gammal. Hans barn har inte längre någon pappa att fira på Fars dag. Nu i november är det fyra år sedan min pappa gick bort och ett år sedan min mans pappa dog, så vi har inte heller några pappor att fira. Men jag tänkte lite extra på pappa och alla fina minnen igår och kände en stor tacksamhet.

Fars dag är också en tuff dag för alla vars högsta önskan är att någon dag få bli kallad ”pappa”. Det är en jobbig dag för alla ofrivilligt barnlösa män, eftersom hela dagen är en enda stor påminnelse om det man saknar. Sociala medier svämmar över av fina bilder på familjer som firar pappa och ens egen sorg och längtan gör sig extra påmind. Samma sak är det för alla ofrivilligt barnlösa mammor på Mors dag.

Fars dag som ofrivilligt barnlös

Dagen före Mors dag är det alltid Ofrivilligt barnlösas dag. Det är inte många som känner till den och inte många som firar den. Men jag tycker att vi borde bli firade då, alla vi som kämpar och kämpar för att uppnå vår allt överskuggande önskan att få bli någons mamma eller pappa. Ofrivilligt barnlösas dag är dagen för oss som aldrig har upplevt lyckan att få bli uppvaktade på mors eller fars dag. Dagen för oss som kanske aldrig kommer att bli föräldrar. Dagen för oss som har ett hål i hjärtat. Vi är också värda att firas.

Många ofrivilligt barnlösa upplever även andra högtider som extra jobbiga. Påsken, då bilder på söta små påskkärringar sprids i alla sociala medier. Skolavslutningstider, då diskussionerna på jobbet kretsar kring barnens sommaravslutningar. Midsommar som är barnens högtid med dans runt midsommarstången och glada lekar. Halloween, då barnen återigen ska sminkas och pumpor ska karvas. Pumpor som känns tomma och hålögda utan tindrande barnaögon som ser på när den grinande lyktan sakta växer fram. Och sedan julen, som kanske är den värsta högtiden av alla för oss ofrivilligt barnlösa. Många påminns då om att ännu ett år som barnlös har gått och att ännu en jul måste firas utan barn, utan någon som bryr sig om tomten, utan någon som inte kan sova av spänning natten före julafton och ser fram emot att klä granen, att få julklappar, och att se på Kalle Anka.

Ofrivilligt barnlös på jul

Jag älskar fortfarande julen. Inte ens barnlösheten kan ta ifrån mig det. Jag älskar långa lediga dagar, tid att umgås med familjen, tid att vara ute i naturen, elda i kaminen, läsa böcker och laga och äta god mat. Men jag önskar att jag någon gång i framtiden kan få fira jul hemma hos mig, som jag vill och skapa mina egna traditioner, istället för att alltid behöva anpassa mig till andras barn och vad de vill göra på julafton. För det är barnen som bestämmer över julen och vi har inga. Högtiderna kretsar kring barnen och tomheten för oss ofrivilligt barnlösa känns ofta extra påtaglig just då.

Är du avundsjuk?

Varje vecka ser jag nya inlägg i olika barnlöshetsforum som på ett eller annat sätt handlar om avundsjuka. De handlar om hur svårt det är när alla runt omkring blir gravida. De handlar om hur ont det gör när bästa vännens graviditet fortskrider, medan man själv sitter med smärtan över ännu ett missfall. De handlar om sorg, utanförskap, och avund.

Jag har varit enormt avundsjuk genom åren som gått. Avundsjuk på alla som lätt blir gravida, avundsjuk på alla som inte får missfall, avundsjuk på alla som får barn, avundsjuk på de som fått fler än ett barn, när jag inte fått ett enda. I början fyllde avundsjukan mig med självförakt. För överallt hörde jag bara hur fult det var att vara avundsjuk. En av de sju dödssynderna. Skuldkänslorna över att jag kände avundsjuka gjorde skammen ännu värre, skammen över att inte klara av att glädjas med andra.

Jag önskade verkligen att jag hade kunnat glädjas med mina vänner, men allt jag kände var sorg och tomhet. Maktlöshet och orättvisa. Det var inte det att jag var missunnsam. Jag önskade mina vänner allt det de drömde om och lite till. Jag var bara avundsjuk. Jag önskade bara att jag också kunde få. Jag, som kämpade och kämpade, men ändå inte fick det enda jag önskade, ett barn. Jag tror inte att avundsjuka nödvändigtvis måste föda missunnsamhet. Men den föder lätt utanförskap, ensamhet och avståndstagande.

Avundsjuka föder ensamhet
Avundsjuka föder lätt utanförskap, ensamhet och avståndstagande

Numera har avundsjukan trubbats av. Jag reagerar inte längre med avundsjuka direkt när jag ser en gravid kvinna på stan. Jag reagerar inte längre med ilska när någon förutsätter att jag har barn, eftersom ”alla” i min ålder har det. Jag ser numera avundsjukan för vad den är – ett symptom på en brist. En saknad och en sorg över något som fattas mig. En smärta över en dröm som inte går i uppfyllelse. En rädsla över att den aldrig kommer att göra det. En sorg som gör så ont att jag helt enkelt inte orkar uppleva någon annans lycka.

Jag tror inte på att trycka undan avundsjukan och låtsas som att den inte finns. Jag tror att vi måste sluta att så snabbt döma ut avundsjukan och istället försöka bemöta den med medkänsla och förståelse. Jag försöker själv numera att bemöta den så. Både hos mig själv och hos andra.

Bemöt avundsjuka med medkänsla.

Att vara på olika ställen i sin barnlängtan

Andra frågar mig ibland vad som varit det svåraste på vår långa resa för att få barn. Jag skulle kunna säga att det varit missfallen. Särskilt det andra, det i vecka 11, som kom när jag äntligen hade börjat sänka axlarna, slappna av och tänka att det kanske var vår tur den här gången. Istället fann jag mig en sommardag mitt i juli i kö till toaletten på Statoilmacken i Spekeröd med blodet rinnande i floder nerför benen medan människor runt omkring mig funderade över om de ville ha senap och ketchup på korven och vilket godis de skulle köpa till bilresan. Ja, missfallen har varit bland det svåraste.

Läs mer om missfall på 1177 vårdguidens sida.

Folk som är spruträdda undrar ofta om det inte är sprutorna som varit det värsta. Folk som tycker att det är obehagligt att gå till gynekologen undrar över alla ultraljud. Men både alla sprutor och att ligga i gynstolen och spreta med benen blir så småningom vardag. Det är inte svårt. Inte alls.

Sprutor IVF

Det finns annat som varit svårt förutom missfallen, men det svåraste är ofta det som andra inte ens reflekterar över. De där vardagliga situationerna – när kollegorna kommer till jobbet med andan i halsen och beklagar sig över hur stressig morgonen har varit eftersom barnen har krånglat. När du ser den tredje ultraljudsbilden i Facebookflödet på en månad och funderar över hur du ska orka skriva grattis utan att det känns falskt. När du dricker ett glas rosévin på altanen som du önskar att du inte kunnat dricka, men som du ändå häller i dig eftersom mensen ändå har kommit och ännu ett försök har misslyckats. När alla julkort på glada bebisar börjar dyka upp i brevlådan och du tvingas göra bokslut över ännu ett år som barnlös.

Men det som varit det absolut svåraste för mig var när jag och min sambo var på olika ställen i vår barnlängtan. Efter mitt första missfall när allt jag ville, allt som fick mig att stå ut och kliva upp på morgonen, var tanken på att försöka igen och han plötsligt inte ville längre. Då kunde jag inte längre dela sorgen över alla gravidbesked och födda bebisar med honom. Då stod jag ensam med all min förtvivlan, all min längtan och all min sorg. Jag kunde inte dela den med honom eftersom det var hans tvivel som satte stopp, hans tvekan som gjorde att vi inte kom vidare. För varje månad och varje ägglossning såg jag min fertilitet rinna ur mig som sanden i ett timglas och min maktlöshet var förlamande.

Att vara på olika ställen i barnlängtan

Månader av frustration passerade. Jag ville leva med honom även om vi aldrig fick några barn, men jag kunde inte leva med att vi inte ens försökte. Jag insåg att det enda det skulle leda till var att jag skulle börja förakta både honom och mig själv. Efter ett tag gick vi till en terapeut och till slut ändrade han sig. Idag är jag glad att vi redde ut det, men om du frågar mig vad som varit svårast under alla de här åren så svarar jag att det var tiden då vi var på olika ställen i vår barnlängtan. I allt det andra har vi delat svårigheterna och stöttat varandra, men under den tiden stod jag ensam.

Det är inte ovanligt att man är på olika ställen i sin barnlängtan i ett förhållande och mitt hjärta värker för er som vill mer än er partner. Det är en oerhört svår situation. Men den är inte omöjlig att lösa. Det gick för oss.

Har du barn?

Är det egentligen okej att ställa den där till synes oskyldiga frågan – ”har du barn?” Eller är det bättre att låta bli? Här delar jag med mig av min syn på saken.

Att som ofrivilligt barnlös mitt under försöken att bli gravid få den frågan kan för många vara oerhört känsligt och väldigt ångestladdat. När någon frågar: ”har du barn?”, är det som att de ber att få bli insläppta i den barnlösas mest intima rum, ända in i sovrummet. Det är särskilt svårt att få den frågan om man, som de allra flesta, inte är öppen med sin barnlöshet. Man vill inte bli påmind om det som ändå upptar ens tankar större delen av dygnet – infertiliteten, försöken, misslyckandena. Man är också rädd för följdfrågorna som oundvikligen kommer när svaret blir ”nej”. 

Har du barn?Problemet med att få frågan är att de flesta som frågar inte nöjer sig med ett enkelt ”nej”. Sanningen är att de flesta som frågar inte ens är beredda på att svaret kan bli något annat än ”ja”. Så det första jag tänker är att om du ställer frågan måste du vara beredd på att svaret kan bli nej och veta hur du ska reagera på det. Blir svaret nej – fråga då inte direkt ”vill du inte ha barn?” utan hellre ”vill du prata om det?”

Jag förstår att du är nyfiken, men i ärlighetens namn tycker jag faktiskt inte att du alls behöver ställa frågan. Om du inte vet om personen som sitter mittemot dig har barn eller inte, så känner ni förmodligen inte varandra särskilt väl. Fråga något annat istället, som: Vad har du för intressen? eller Vad tycker du om att göra på fritiden? Om personen har barn garanterar jag att det då inte dröjer många minuter innan du har fått reda på det. För i stort sett alla som har barn berättar mer än gärna om dem och de är ofta en stor del av fritiden. Och har personen inte barn och inte vill prata om det, så har du erbjudit en utväg.

Måste du ändå tvunget fråga – gör det inte vid fikabordet på jobbet, på konferensmiddagen eller på glöggminglet hos gemensamma vännen. Vänta tills ni är på tu man hand. Det kan faktiskt hända att personen du frågar börjar gråta…

Har du barn?Känner du däremot den andra personen väl och redan vet att han eller hon inte har barn, men inte varför, då tycker jag att du försiktigt kan fråga. Men återigen, välj rätt tillfälle. Det är inte säkert att din vän vill prata om det, men då kan du säga att du finns där och gärna lyssnar om/när han eller hon vill prata.