Vad är det för fel på mig?

Jag har varit inne på det här förut, men tycker att det är såpass viktigt att det tål att pratas mer om. När man försöker få barn, men inte lyckas är det lätt att vända blicken inåt och fastna i självanklagelser. Varför fungerar det inte? Vad har jag gjort för fel? Vad är det för fel på mig?

Jag har själv snurrat runt i de tankegångarna många gånger, och de leder oftast ingenstans, mer än till självhat. Det är lätt att man fastnar i analyser kring om man är för tjock/för smal, om man stressar för mycket/vill för mycket, om man borde äta bättre/träna mer, sluta äta/dricka diverse saker eller om man borde äta mer av vissa vitaminer eller kosttillskott.

Det sägs att ofrivillig barnlöshet i en tredjedel av fallen beror på spermierna, i en tredjedel på ägget eller livmodern och en tredjedel är ”oförklarligt barnlösa”, dvs man hittar inte orsaken. Jag väljer att förhålla mig lätt skeptisk till den generaliserande indelningen (som jag aldrig har hittat någon källhänvisning till) och tror också att det alltid finns en orsak, även om man inte alltid hittar den. En läkare vi träffade utomlands sade att för att lyckas behöver man ett bra ägg, en bra spermie och en bra miljö för embryot i livmodern. Hon sade också att en väldigt stor del beror på ägget. Allt detta är faktorer som är väldigt svåra för dig själv att påverka och mitt råd är att söka hjälp så snart som möjligt om det inte fungerar. Oavsett ålder, men viktigare ju äldre du är.

Det är så mycket som kan vara den felande länken, och ju längre jag har försökt och ju mer jag har lärt mig, desto mer fascinerad blir jag över att det för de allra flesta faktiskt blir barn utan några problem alls. Det är så mycket som ska klaffa. Diagnoser som kan ställa till det för kvinnan är till exempel pcos och endometrios, polyper/cystor i livmodern, för tidigt klimakterium eller dålig äggkvalitet. I mannens fall handlar det oftast om avsaknad av spermier, eller att spermierna inte är tillräckligt bra.

Men oavsett vad problemet är, så är det är ofta större problem och inget du själv kan fixa genom att sluta dricka kaffe eller äta stora doser Q10. Men jag vet också hur desperat gärna man vill kunna göra något, på egen hand. Man vill kunna kontrollera det okontrollerbara och därför är det lätt att börja testa små saker som man kan göra, saker som har med ens egen kropp att göra. Det kan ju aldrig skada att prova… För det värsta som finns är att bara sitta still och vänta. Men det är lätt att det växer och till slut kontrollerar dig istället för tvärtom. Jag minns hur dåligt samvete och hur usel jag kunde känna mig när jag bröt mot mina egna hårt uppsatta regler och tog en ruta choklad, trots att jag inte skulle äta socker. Jag lade allt på mina egna axlar. Och ska vi orka med den här ofta långa och tuffa resan måste vi vara snälla mot oss själva och inte döma oss själva så hårt.

Att bara vänta är oerhört svårt…

Ett tag funderade jag på om barnlösheten var något straff jag skulle uthärda på grund av att jag inte varit snäll i ett tidigare liv. Eller kanske för några elaka saker jag gjort i min barndom och ungdom. Eller om jag helt enkelt inte fick bli mamma för att ”någon” tänkte att jag inte skulle bli en bra mamma. Det är så lätt att fastna i självanklagelser. Numera tänker jag att jag bara har haft otur. Och att jag tyvärr redan var lite för gammal när någon äntligen kunde tänka sig att bilda familj med mig.

Om du ser dåligt kan du behöva hjälp med att få glasögon, om du hör dåligt kan du behöva hjälp med hörapparat och om du har svårt att få barn kan du behöva hjälp med provrörsbefruktning, hysteroskopi, donerade ägg och/eller spermier. Men lika lite som dålig syn är ditt fel är svårigheterna att få barn inte heller ditt fel. Var snäll mot dig själv och sök hjälp.

Här kan du läsa mer om ofrivillig barnlöshet och vad du kan få för hjälp på 1177 Vårdguidens sida.

Var snäll mot dig själv.

Hur mycket får ett barn kosta?

Syftet med det här inlägget är inte att någon ska tycka synd om oss för att vi har lagt en hel förmögenhet på att få barn. Det har varit vårt val. Däremot tror jag att många har en felaktig bild av hur mycket det kan kosta att behöva hjälp för att försöka få barn och därför vill jag berätta om hur det kan se ut.

Många småbarnsföräldrar upplyser gärna sina barnlösa vänner om allt de borde ”passa på” att göra innan de får barn – som att resa på lyxiga weekendresor, använda semestern till långresor till spännande länder, gå ut på restaurang och äta så ofta som möjligt och passa på att gå på teater och konserter. Kanske har vi tid till det, men ofta finns varken ork eller pengar, för varenda krona går till att uppfylla vår högsta dröm – drömmen om barn, drömmen om en familj.

Men landstinget betalar väl…? Ja, vissa kan få tre IVF-försök betalda av landstinget. Men när vi började försöka var åldersgränsen för kvinnan 38 år (och jag var 42). Idag har många landsting höjt gränsen till 40, men är du äldre får du söka hjälp privat. Är du yngre än 25 och inte vill vänta får du också söka hjälp privat. Om du väger för mycket kan du också tvingas söka hjälp privat, eller utomlands, där BMI-reglerna inte är lika hårda. Inga landsting finansierar syskonförsök, så om du redan har ett barn får du söka hjälp privat. Alla lyckas inte heller på sina tre landstingsfinansierade försök och även då återstår de privata klinikerna.

Ett IVF-försök kostade när vi började (vilket är några år sedan), ca 35.000 kr. Till det kom fertilitetsutredningen för ca 5.000 och kostnad för mediciner upp till högkostnadsskyddet på 2.300 kr.

Efter fyra IVF-försök i Sverige vände vi oss utomlands och även om priserna för behandling ofta inte skiljer sig så mycket så tillkommer kostnad för hotell och resa och för alla mediciner, som inte längre går på högkostnadsskyddet. IVF-mediciner är dyra, riktigt dyra. Vi fick också stå för alla ultraljud själva och ett besök hos gynekologen kostade inte längre 100 kr eller 300 kr, utan 1500 kr per gång, tre-fyra gånger inför varje försök. Ett äggdonationsförsök börjar på runt 70.000 kr.

Ni förstår poängen. Det tickar på. Som ofrivilligt barnlös lever du ofta med en hungrig flodhäst vars stora, svarta gap slukar varje krona du har och ändå blir den aldrig mätt. När vi var uppe i 200.000 kr skämtade vi och sade att vi hade kunnat köpa en ny bil eller en båt istället. Men vem vill ha en bil när man kan få ett barn? Nu har vi lagt mer än fyra gånger så mycket och någonstans på vägen har vi nästan tappat förmågan att se pengarnas värde. Jaha, blodprover för 2.000 kr? Jaja, det är bara att betala och se glad ut, det är ju ingenting i det stora hela.

Att försöka få barn kostar pengar

Det är absurt mycket pengar. Vi har haft turen att ha god ekonomi och lågt belånat boende. Vi har fått viss hjälp av släktingar och vi har lånat mer pengar på lägenheten. Alla är inte så priviligierade – vissa måste ge upp sin dröm om barn av ekonomiska skäl. Andra säljer sitt boende eller tar dyra banklån.

Jag vet att det finns vissa som tycker att man är en idiot som kan lägga så mycket pengar på att försöka få ett biologiskt barn när det finns så många barn som far illa i världen. Jag har själv tänkt den tanken ibland. ”Ni kan väl bara adoptera”, säger de som tänker så och har ingen aning om att även adoption är en oerhört dyr process. De vet inte heller att jag hela tiden varit för gammal för att vi ska få sätta upp oss i adoptionskö. (Den övre åldersgränsen för adoption togs bort först i år, 2019)

Min kurator säger ibland att det är som att spela på en enarmad bandit. Man lägger i en peng till och en peng till och tänker hela tiden att snart måste vinsten komma. Just när man börjar tänka att det är dags att ge upp får man kanske en liten vinst i form av en graviditet, men ett tidigt missfall, och man blir sporrad att försöka bara lite till. Men för vissa kommer aldrig vinsten och det är svårt att veta när man ska sätta stopp. Om inte banken gör det åt en.

Det finns förstås inget svar på frågan om hur mycket ett barn får kosta. Svaret i vårt fall har varit – nästan hur mycket som helst. Det har inte varit pengarna som har gjort att vi varit på väg att ge upp, det har varit orken…

Läs mer om IVF på 1177 Vårdguidens sida.
Läs mer om adoption på 1177 Vårdguidens sida.

Att prata om barnlängtan

Jag har längtat efter barn i många år. Jag ville ha barn redan i mitt förra förhållande för femton år sedan, men han ville inte och vår relation tog slut på grund av det. Jag berättade inte om min barnlängtan då, för det finns inget mer sårande än när den du älskar inte vill ha barn med dig. Jag kände mig sviken, värdelös och misslyckad.

I min nuvarande relation har vi försökt få barn i snart sex år. De första två åren visste ingen. Inte ens våra närmaste. Först efter vårt andra IVF-försök och mitt andra missfall berättade vi för våra föräldrar och syskon. Jag berättade så småningom också för en kollega och några nära vänner. Men idag, nu när jag har släppt min bok om ofrivillig barnlöshet, har jag valt att vara helt öppen med allt.

Att prata om barnlängtanVarför är det så svårt att prata om barnlängtan, infertilitet och ofrivillig barnlöshet? Varför lider så många i det tysta? Dessutom ofta i åratal…

Jag tror att det finns flera anledningar. En av dem är att det här med att skaffa barn är så privat och intimt. Det har med kärlek och sex att göra och många har nog inte lust att öppna dörren och släppa in utomstående i sitt sovrum. Kanske till och med få anspelningar på att ”ni kanske inte vet hur man gör?”

Sen tror jag att det både som man och som kvinna är lätt att känna sig misslyckad när det inte fungerar. Det ska ju bara vara att ha sex under de fertila dagarna så blir det så småningom barn. Det är det mest naturliga i världen och det ska bara funka – det gör ju det för ”alla andra”. Och när det inte fungerar är det lätt att lägga skulden på sig själv, att känna att man inte duger och att skämmas. Och det är inget man gärna berättar om.

På arbetsplatsen kan det nog, särskilt som kvinna, vara svårt att berätta, för man är rädd att bli förbisedd. Jag hade bara en projektanställning när vi började med våra IVF-försök och jag var rädd att inte få fast anställning om jag berättade. Jag var rädd att de skulle se mig som någon som snart skulle försvinna iväg på föräldraledighet, som ett osäkert kort som därför inte var värd att satsa på. Jag var också rädd att mina kollegor skulle börja se annorlunda på mig och tycka synd om mig.

Kanske är det också många som inte berättar för att de inte orkar med alla frågor från omgivningen. De orkar inte bli påminda hela tiden även av familj, vänner och kollegor. Det räcker med de ständiga påminnelserna i vardagen…

Dessutom finns det i samhället en starkt rotad kultur av att man inte ska berätta om sin graviditet förrän man passerat de mest kritiska första tolv veckorna, när den största risken för missfall är över. Det är något jag numera har väldigt svårt att förstå… För om ingen visste att du var gravid, så kan du ju inte sedan berätta att du fick missfall och ingen förstår varför du drar dig undan och mår dåligt.

Ja, det finns nog fler anledningar till att man inte berättar. För mig var det dock en befrielse när jag väl började berätta för släkt, vänner och kollegor. Jag behöver inte längre hitta på ursäkter för mitt beteende och jag behöver inte fejka fler tandläkarbesök på jobbet utan kan säga att jag ska till gynekologen. Jag kan berätta att jag tycker att det är jobbigt när kollegorna klagar på sin stress med att hämta och lämna på dagis och jag kan säga att jag inte orkar gå på fest eftersom jag är mitt i en tuff hormonbehandling.

Enda möjliga nackdelen med att vara öppen med barnlösheten är att det öppnar upp för andra att tycka saker om vad jag ska göra åt den. Och jag har ju redan tidigare skrivit vad jag tycker om tips och råd… 

Är du öppen med din barnlängtan och dina svårigheter att bli gravid? Eller är du en av dem som inte berättar? Varför har du valt att berätta/att inte berätta? Kommentera gärna!

Är du i början av din process? Läs mer om ofrivillig barnlöshet och vilken hjälp som finns att få på 1177 Vårdguiden.

Strategier för överlevnad

Hur hanterar man då bäst den där eviga väntan? Hur överlever man de ständiga kasten mellan hopp och förtvivlan? Hur tar man sig upp igen och orkar fortsätta kämpa när allt känns nattsvart och hopplöst?

Jag tror att var och en måste hitta sin egen strategi. Det som fungerar för mig kanske inte nödvändigtvis fungerar för någon annan. Men jag vill ändå dela med mig av vad som har hjälpt mig under årens lopp när det varit som tuffast. Det är samma saker som fortfarande hjälper.

  1. Prata med någon
    Bär inte all sorg, all oro och alla tvivel ensam. Om du har en partner, prata med honom eller henne och försök att stötta varandra. Det kan dock hända att ni har olika stort behov av att prata och ibland kanske det inte räcker att prata med sin partner. Jag har under perioder i processen haft ett stort behov av att få prata med andra i samma situation. Det finns IVF-grupper, grupper för ofrivilligt barnlösa och äggdonationsgrupper på Facebook och Familjeliv. För mig har de varit otroligt värdefulla och de har gett mig nya vänner. Vissa av grupperna har regelbundna träffar. Ibland krävs också professionell hjälp och jag har i omgångar pratat med både kurator och psykolog.
  2. Umgås med djur

    Umgås med djur
    Min hund, Elsa

    Jag har själv hund och det finns ingen som är bättre på att förstå och att ordlöst trösta. Hennes päls har fått ta emot många tårar under resans gång. Men hon har också fått både mig och min man att skratta, eller åtminstone dra på munnen, varje dag, även de tunga dagarna. Det finns till och med forskning som visar att husdjur har en positiv inverkan på vårt mående. (Det här funkar förstås inte om du är allergisk…)

  3. Hämta kraft i naturen
    Att vistas ute i naturen har alltid haft en lugnande effekt på mig. Att andas frisk luft, att uppleva årstidernas växlingar, vila blicken på horisonten, koppla av från alla intryck och känna mig som en del av något större ger mig ro i själen. Även här finns det forskning som visar att naturen har en läkande kraft som många gånger fungerar bättre än både mediciner och terapi.
  4. Gå upp i ett annat projekt
    Jag och min man blev med fritidshus och började att renovera det. Det var fint att ha ett gemensamt projekt som gick framåt när barnprojektet bara stod still. Det behöver inte vara så stort som ett helt hus, det kan räcka med att måla om ett rum eller en möbel. Att gemensamt börja träna eller gå promenader. Att skaffa en målarbok eller att börja sticka. Eller kanske vill du som jag skriva ner dina tankar kring barnlösheten (vem vet, kanske blir det en bok, som det blev för mig?). Det viktigaste är att det är något som ger dig energi. För att hela tiden misslyckas med att få barn tar så mycket tid och energi. Se till att fylla på med något annat.
  5. Fly verkligheten
    Vissa dagar hjälper ingenting annat än att fly verkligheten för en stund. Jag gör det genom att läsa en bok eller se en bra film. Gör en kopp te, dra upp filten till hakan och sjunk in i någon annans värld och någon annans helt andra, fiktiva,  problem och glöm bort dina egna för en liten stund.
  6. Planera nästa steg
    Det här hjälper kanske inte för alla, men för mig har det varit en bra strategi att hela tiden ligga ett steg före och planera vad nästa åtgärd ska bli, om det här försöket misslyckas. Risken med den här strategin kan dock vara att man inte riktigt är i det man håller på med just nu, utan redan ligger steget före, och att man inte heller tillåter sig att sörja det misslyckade försöket innan man kastar sig in i nästa. Så, den här strategin har sina nackdelar och passar inte alla. Men den har gett mig ett lugn genom att erbjuda en öppning även om det pågående försöket skulle misslyckas.
  7. Glöm inte bort det du har

    Tacksamhet
    Stranden utanför vårt fritidshus

    Det kan låta klyschigt, men det är viktigt. Skaffa-barn-processen suger så mycket energi att det ofta känns som hela ens liv är kidnappat. Det går inte att planera längre än till nästa cykel och det är lätt att tappa bort sig själv. Men försök att inte tappa taget om det du tyckte var roligt att göra innan du hamnade i att allt kretsar kring nästa försök. Försök att hålla fast vid det som är bra. För mig har det till exempel inneburit att hålla fast vid vår tradition att laga goda fredagsmiddagar tillsammans – ta ett glas vin, tända kaminen, sätta på bra musik och laga mat tillsammans. Jag försöker också att komma ihåg att  vara tacksam för det som ändå är bra i mitt liv – min relation, min hund, naturen jag har utanför fönstret, huset, mitt skrivande, min familj.

  8. Var snäll mot dig själv

    Var snäll mot dig själv
    Var snäll mot dig själv

    Självmedkänsla är kanske det viktigaste av allt. Vissa dagar är allt bara svart och inget hjälper. Livet är orättvist och du känner dig värdelös. Men inget av det här är ditt fel, du har bara haft otur. Låt dig  svepas med av sorgen, gråt och skrik om du behöver det. Att vara ofrivilligt barnlös är oerhört tufft, det är synd om dig och du får tycka det. Var snäll mot dig själv och straffa dig inte för hårt. Unna dig, skäm bort dig, ta hand om dig!

Den eviga väntan

Som ofrivilligt barnlös behöver du en ängels tålamod. För du tvingas tidigt lära dig att vänta, och vänta, och vänta. Ibland känns det som att vänta är det enda du gör. I början väntar du på ägglossningen och försöker pricka in rätt tillfälle att ligga (glöm lust, här handlar allt om tajming). Sedan väntar du på plusset på stickan (som aldrig kommer) och sväljer besvikelsen när hoppet månad efter månad rinner ur dig i form av ännu en mens.

När du väl har bestämt dig för att ta hjälp får du ofta vänta på fertilitetsutredning. Du får kanske stå i kö till IVF. Eller kanske är du för ung och måste vänta på att fylla 25 för att få hjälp. Kanske är du överviktig och måste vänta på att gå ner i vikt för att klara landstingets BMI-gräns. Kanske har du som jag, problem med sköldkörteln och måste vänta på att dina sköldkörtelvärden ska stabiliseras. Och när du äntligen har fått klartecken att starta IVF så väntar du på att mensen, som du vanligtvis avskyr, ska komma så  fort som möjligt så att du äntligen kan få börja försöka (fast under tiden hoppas du, som du gör varje månad, att du trots allt, mirakulöst, ska ha blivit gravid naturligt, så som de flesta blir, men inte du, så att du slipper göra IVF).

När IVF-försöket har startat väntar du otåligt på att äggen ska växa och på nästa ultraljud som ska visa hur många äggblåsor du har och nästa som ska tala om vilken dag det blir äggplock. Om du har tur blir det många ägg, de blir befruktade och det finns ett embryo att sätta tillbaka. Men för vissa blir det inga embryon och då börjar väntan om på nästa försök och du måste då låta det gå en mens emellan för att låta kroppen återhämta sig efter stimuleringen. Ännu en långsam månad av väntan. Sedan är det jul eller sommar och kliniken har semesterstängt, så du får vänta ännu lite längre.

Fick du ett embryo insatt i din livmoder börjar den väntan som många ofrivilligt barnlösa tycker är den värsta av allt, ruvartiden.  Dagarna fram till testdagen är så fruktansvärt långa, du känner efter i varje por på minsta tecken till graviditet och kastas mellan hopp och förtvivlan flera gånger varje dag. Är det din tur nu? Är din väntan äntligen slut?

Lång väntanNär vi gjorde vårt första IVF-försök 2015 trodde jag aldrig att min väntan skulle bli så lång. Jag har väntat på att mannen jag älskar skulle bestämma sig för att skaffa barn med mig. Jag har väntat på att få starta IVF. Jag har väntat på att cystor på äggstockarna ska försvinna. Jag har väntat på att mensen ska dyka upp igen efter att plötsligt ha uteblivit i flera månader. Jag har väntat på att min livmoderslemhinna ska växa. Jag har väntat på att mitt immunförsvar ska lugna ner sig. Jag har väntat på att kliniken ska hitta en äggdonator. Jag har väntat på missfall när graviditeten avstannat. Jag har väntat och väntat och månader har blivit till år, efter år, efter år.

I början stressade det mig, att behöva vänta. Nu är jag van. Vad spelar en månads väntan till för roll – det har redan gått så lång tid. Vad spelar det för roll om jag är 45 eller 47 när jag får barn, jag kommer ändå att anses ”gammal”. Men även om jag har vant mig vid att vänta är väntan för oss barnlösa det värsta av allt – för det enda vi vill är att komma framåt, ett steg närmare vår dröm, ett steg närmare en familj.

Hur länge orkar du egentligen vänta? Svaret är: längre än du tror. Men kanske är det tur att du i förväg inte vet hur lång din väntan kan bli, för då hade den varit svår att uthärda och kanske hade du gett upp för länge sedan. Som det ser ut nu tar du ett litet steg i taget och gör det du måste i väntan på att din dröm ska gå i uppfyllelse.