Sista inlägget

Det här blir mitt sista inlägg om ofrivillig barnlöshet på 1177 bloggen. Men hela bloggen med alla inlägg ligger kvar på sidan om du vill gå tillbaka och läsa.

När jag började blogga här tänkte jag att jag redan hade sagt det mesta i min bok Längtansresan och kände mig tveksam till om jag hade så mycket nytt att skriva om ämnet. Jag ville inte att bloggen bara skulle bli en upprepning av det jag skrivit i boken.

Men visst fanns det mer att skriva. Kanske är det så med ämnen som berör en djupt, det finns alltid mer att säga. Även om jag är gravid idag och har kommit betydligt längre än i mina tidigare graviditeter – även om jag kanske till slut blir en av dem som får det efterlängtade barnet – så kommer jag aldrig att glömma åren som ofrivilligt barnlös. Mitt hjärta kommer alltid att ömma för dem som tvingas kämpa alldeles för hårt och länge för att få barn och uppnå drömmen om en egen familj.

Drömmen om barn

I den här bloggen har jag valt att mest fokusera på känslorna kring att vara ofrivilligt barnlös. Det handlar inte så mycket om processen i sig – med fertilitetsutredning och alla turer kring IVF-försök med behandlingar med sprutor och hormoner. Vill du läsa mer om hur själva processen går till eller undrar vart du ska vända dig för att få hjälp så kan du läsa mer på 1177:s sida om ofrivillig barnlöshet här . Vill du veta mer om hur min personliga resa och process såg ut kan du läsa en sammanfattning i 1177:s artikel om mig här – eller läsa min bok, Längtansresan.

Det viktigaste jag önskar att du som är drabbad av ofrivillig barnlöshet tar med dig är att försöka vara snäll mot dig själv. Ofrivillig barnlöshet är en tuff resa för alla som tvingas gå igenom den och skuld- och skamkänslor lägger bara sten på bördan. Ett råd är också att prata med någon. Även om du inte som jag har ett behov av att försöka få hela världen att förstå hur det verkligen känns, så tror jag att alla mår bättre av att inte bära allting ensam, utan att berätta för någon: en vän, en släkting, en kurator.

Var snäll mot dig själv

För dig som läser min blogg och inte har egen erfarenhet av ofrivillig barnlöshet – det viktigaste jag vill att du ska ta med dig är att alla som drabbas av ofrivillig barnlöshet lever i kris. En kris som ofta blir en utdragen livskris som pågår under många år. Det syns inte alltid utanpå, men det är oerhört tufft och längtan efter barn är hela tiden det viktigaste i den barnlösas liv. Försök att bara finnas där och lyssna (utan att komma med råd) och fråga om det finns något du kan göra.

Vill du veta hur det går för mig och fortsätta följa min resa? Följ mig på Instagram – @ljungberg_emelie eller följ min författarsida på Facebook – Emelie Ljungberg författare. Det är alltid roligt att ha kontakt med mina läsare, så tveka inte att slänga iväg ett meddelande om det är något du undrar eller om du bara vill säga hej.

Emelie Ljungberg
Hejdå! (Foto: Peter Muld)

Vad är det för fel på mig?

Jag har varit inne på det här förut, men tycker att det är såpass viktigt att det tål att pratas mer om. När man försöker få barn, men inte lyckas är det lätt att vända blicken inåt och fastna i självanklagelser. Varför fungerar det inte? Vad har jag gjort för fel? Vad är det för fel på mig?

Jag har själv snurrat runt i de tankegångarna många gånger, och de leder oftast ingenstans, mer än till självhat. Det är lätt att man fastnar i analyser kring om man är för tjock/för smal, om man stressar för mycket/vill för mycket, om man borde äta bättre/träna mer, sluta äta/dricka diverse saker eller om man borde äta mer av vissa vitaminer eller kosttillskott.

Det sägs att ofrivillig barnlöshet i en tredjedel av fallen beror på spermierna, i en tredjedel på ägget eller livmodern och en tredjedel är ”oförklarligt barnlösa”, dvs man hittar inte orsaken. Jag väljer att förhålla mig lätt skeptisk till den generaliserande indelningen (som jag aldrig har hittat någon källhänvisning till) och tror också att det alltid finns en orsak, även om man inte alltid hittar den. En läkare vi träffade utomlands sade att för att lyckas behöver man ett bra ägg, en bra spermie och en bra miljö för embryot i livmodern. Hon sade också att en väldigt stor del beror på ägget. Allt detta är faktorer som är väldigt svåra för dig själv att påverka och mitt råd är att söka hjälp så snart som möjligt om det inte fungerar. Oavsett ålder, men viktigare ju äldre du är.

Det är så mycket som kan vara den felande länken, och ju längre jag har försökt och ju mer jag har lärt mig, desto mer fascinerad blir jag över att det för de allra flesta faktiskt blir barn utan några problem alls. Det är så mycket som ska klaffa. Diagnoser som kan ställa till det för kvinnan är till exempel pcos och endometrios, polyper/cystor i livmodern, för tidigt klimakterium eller dålig äggkvalitet. I mannens fall handlar det oftast om avsaknad av spermier, eller att spermierna inte är tillräckligt bra.

Men oavsett vad problemet är, så är det är ofta större problem och inget du själv kan fixa genom att sluta dricka kaffe eller äta stora doser Q10. Men jag vet också hur desperat gärna man vill kunna göra något, på egen hand. Man vill kunna kontrollera det okontrollerbara och därför är det lätt att börja testa små saker som man kan göra, saker som har med ens egen kropp att göra. Det kan ju aldrig skada att prova… För det värsta som finns är att bara sitta still och vänta. Men det är lätt att det växer och till slut kontrollerar dig istället för tvärtom. Jag minns hur dåligt samvete och hur usel jag kunde känna mig när jag bröt mot mina egna hårt uppsatta regler och tog en ruta choklad, trots att jag inte skulle äta socker. Jag lade allt på mina egna axlar. Och ska vi orka med den här ofta långa och tuffa resan måste vi vara snälla mot oss själva och inte döma oss själva så hårt.

Att bara vänta är oerhört svårt…

Ett tag funderade jag på om barnlösheten var något straff jag skulle uthärda på grund av att jag inte varit snäll i ett tidigare liv. Eller kanske för några elaka saker jag gjort i min barndom och ungdom. Eller om jag helt enkelt inte fick bli mamma för att ”någon” tänkte att jag inte skulle bli en bra mamma. Det är så lätt att fastna i självanklagelser. Numera tänker jag att jag bara har haft otur. Och att jag tyvärr redan var lite för gammal när någon äntligen kunde tänka sig att bilda familj med mig.

Om du ser dåligt kan du behöva hjälp med att få glasögon, om du hör dåligt kan du behöva hjälp med hörapparat och om du har svårt att få barn kan du behöva hjälp med provrörsbefruktning, hysteroskopi, donerade ägg och/eller spermier. Men lika lite som dålig syn är ditt fel är svårigheterna att få barn inte heller ditt fel. Var snäll mot dig själv och sök hjälp.

Här kan du läsa mer om ofrivillig barnlöshet och vad du kan få för hjälp på 1177 Vårdguidens sida.

Var snäll mot dig själv.

Att överge sina egna ägg

Jag var 42 år första gången jag blev gravid och jag hade hunnit fylla 43 när vi satte igång medd vår första provrörsbefruktning. Eftersom jag var över 40 vände vi oss direkt till en privat klinik (gränsen för att få göra landstingsfinansierad IVF var då 38, men är idag 40 i de flesta landsting). Hos den privata kliniken var åldersgränsen 43, men kliniken gjorde en fertilitetsutredning innan vi fick klartecken att sätta igång och det jag fick höra var att mina värden såg bra ut och att vi gärna fick försöka. Jag hade fertilitet som en 37-åring, sade de och eftersom min egen mamma var 41 när hon fick mig tänkte jag att vi i min familj nog är fertila länge. Jag tänkte att det var i elfte timmen, men jag hade inte en tanke på att jag redan kunde vara för gammal.

Ingen pratade med mig om att allt utredningen visade var att jag hade bra äggreserv för min ålder, dvs att jag hade relativt många ägganlag kvar, förmodligen skulle svara hyfsat bra på stimuleringen och få ut många ägg. Ingen på IVF-kliniken nämnde att kvaliteten på äggen är av avgörande betydelse. Ingen nämnde statistiken och de förhållandevis små chanserna att föda ett levande barn efter att man passerat 42.

Vi fick mycket riktigt många ägg för min ålder – 7-8 varje gång och 5-6 av dem blev befruktade och utvecklades till blastocyster, 5-dagars embryon. Mycket bra resultat var det enda vi fick höra av läkarna. Jag blev också gravid på mitt andra IVF-försök (men fick ett nytt missfall, i vecka 11). Ingen talade om att missfallet med stor sannolikhet hade med min ålder och äggkvaliteten att göra. Först efter vårt fjärde IVF-försök rekommenderade läkaren att vi skulle vända oss utomlands och göra äggdonation. Det var första gången jag hörde talas om äggdonation, första gången jag konfronterades med tanken på att ge upp mina egna ägg.

Jag var inte redo. Jag blev ju gravid. Det måste fungera. Fortfarande pratade ingen om äggkvalitet. Fortfarande visade ingen någon statistik. Visst hade jag läst att äggkvaliteten blev sämre med åldern och jag hade gjort mitt bästa för att boosta äggen genom att hålla strikt diet och äta diverse kosttillskott som höga doser Q10 och DHEA (som är dopingklassat i Sverige, men som jag lyckades få tag i från utlandet).

Vi valde att fortsätta med IVF-försöken, men utomlands istället. Planen var att göra flera äggplock och samla ihop ett antal blastocyster innan vi gjorde ett sista återförande. Men från att ha fått många ägg fick jag vissa gånger bara 2-3 stycken. Ett par gånger fick jag 8-9 stycken, men då var flera äggblåsor tomma och vissa omogna. På fyra äggplock och flera avbrutna stimuleringar lyckades vi till sist skrapa ihop två embryon som vi satte tillbaka, men försöket misslyckades. Vid det laget var jag så trött på allt att jag faktiskt hade vant mig vid tanken på att ge upp mina egna ägg och gå över till att använda donerade ägg.

Bra äggreserv

Men det tog lång tid att landa i det beslutet och det var svårt att ge upp mina egna ägg. Det kändes orättvist att jag skulle behöva ge upp mina gener när det var männen jag älskade som hade tvekat och tvingat mig att vänta. Min pappa hade nyligen dött och jag sörjde verkligen att aldrig få se hans stora näsa eller hans glittrande ögon hos mitt barn. Jag ville att mina älskade släktingar skulle leva vidare genom mina barn. Men till slut insåg jag fakta. Jag var för gammal. Mina ägg var för gamla. Om det skulle bli några barn alls måste det bli med en annan kvinnas ägg. Bättre det än inga barn alls. Men det var många tankar som snurrade i huvudet. Tankar kring ifall jag skulle älska barnet lika mycket om det inte var mina gener. Tankar kring om barnet skulle älska mig lika mycket om det visste att jag inte var genetisk mamma. Men jag läste på om epigenetik, som visar att jag som bärare av barnet faktiskt påverkar vilka gener som som slås på och av, och det kändes spännande. Det blir ju ändå jag som blir biologisk mamma.

Nu har jag landat i att det kommer att bli mitt barn, vårt barn, även om det inte är mina gener. Men det tog tid. Jag önskar så innerligt att någon hade visat mig statistiken över ålder och äggkvalitet redan innan vi satte igång vår första IVF. Det hade kunnat bespara mig ett par år av misslyckade IVF-försök utomlands och många hundratusen kronor innan vi gick över till äggdonation. Men jag antar att det skulle varit en dålig affär för IVF-klinikerna i Sverige. Förhoppningsvis kan det kanske ändras nu när dörren för att göra äggdonation i Sverige har öppnats även på privata kliniker.

Så här ser det ut. (Kom ihåg att jag var 43 när vi började…)

Äggkvalitet och ålder
Källa: American national summary on assisted reproductive technology success rates. National Center for Chronic Disease Prevention and Health Promotion, December 2011

Från och med i år går det att göra äggdonation privat även i Sverige. Men det kan vara långa köer för att få hjälp. Läs mer om att donera ägg eller spermier på 1177:s sida.

Strategier för överlevnad

Hur hanterar man då bäst den där eviga väntan? Hur överlever man de ständiga kasten mellan hopp och förtvivlan? Hur tar man sig upp igen och orkar fortsätta kämpa när allt känns nattsvart och hopplöst?

Jag tror att var och en måste hitta sin egen strategi. Det som fungerar för mig kanske inte nödvändigtvis fungerar för någon annan. Men jag vill ändå dela med mig av vad som har hjälpt mig under årens lopp när det varit som tuffast. Det är samma saker som fortfarande hjälper.

  1. Prata med någon
    Bär inte all sorg, all oro och alla tvivel ensam. Om du har en partner, prata med honom eller henne och försök att stötta varandra. Det kan dock hända att ni har olika stort behov av att prata och ibland kanske det inte räcker att prata med sin partner. Jag har under perioder i processen haft ett stort behov av att få prata med andra i samma situation. Det finns IVF-grupper, grupper för ofrivilligt barnlösa och äggdonationsgrupper på Facebook och Familjeliv. För mig har de varit otroligt värdefulla och de har gett mig nya vänner. Vissa av grupperna har regelbundna träffar. Ibland krävs också professionell hjälp och jag har i omgångar pratat med både kurator och psykolog.
  2. Umgås med djur

    Umgås med djur
    Min hund, Elsa

    Jag har själv hund och det finns ingen som är bättre på att förstå och att ordlöst trösta. Hennes päls har fått ta emot många tårar under resans gång. Men hon har också fått både mig och min man att skratta, eller åtminstone dra på munnen, varje dag, även de tunga dagarna. Det finns till och med forskning som visar att husdjur har en positiv inverkan på vårt mående. (Det här funkar förstås inte om du är allergisk…)

  3. Hämta kraft i naturen
    Att vistas ute i naturen har alltid haft en lugnande effekt på mig. Att andas frisk luft, att uppleva årstidernas växlingar, vila blicken på horisonten, koppla av från alla intryck och känna mig som en del av något större ger mig ro i själen. Även här finns det forskning som visar att naturen har en läkande kraft som många gånger fungerar bättre än både mediciner och terapi.
  4. Gå upp i ett annat projekt
    Jag och min man blev med fritidshus och började att renovera det. Det var fint att ha ett gemensamt projekt som gick framåt när barnprojektet bara stod still. Det behöver inte vara så stort som ett helt hus, det kan räcka med att måla om ett rum eller en möbel. Att gemensamt börja träna eller gå promenader. Att skaffa en målarbok eller att börja sticka. Eller kanske vill du som jag skriva ner dina tankar kring barnlösheten (vem vet, kanske blir det en bok, som det blev för mig?). Det viktigaste är att det är något som ger dig energi. För att hela tiden misslyckas med att få barn tar så mycket tid och energi. Se till att fylla på med något annat.
  5. Fly verkligheten
    Vissa dagar hjälper ingenting annat än att fly verkligheten för en stund. Jag gör det genom att läsa en bok eller se en bra film. Gör en kopp te, dra upp filten till hakan och sjunk in i någon annans värld och någon annans helt andra, fiktiva,  problem och glöm bort dina egna för en liten stund.
  6. Planera nästa steg
    Det här hjälper kanske inte för alla, men för mig har det varit en bra strategi att hela tiden ligga ett steg före och planera vad nästa åtgärd ska bli, om det här försöket misslyckas. Risken med den här strategin kan dock vara att man inte riktigt är i det man håller på med just nu, utan redan ligger steget före, och att man inte heller tillåter sig att sörja det misslyckade försöket innan man kastar sig in i nästa. Så, den här strategin har sina nackdelar och passar inte alla. Men den har gett mig ett lugn genom att erbjuda en öppning även om det pågående försöket skulle misslyckas.
  7. Glöm inte bort det du har

    Tacksamhet
    Stranden utanför vårt fritidshus

    Det kan låta klyschigt, men det är viktigt. Skaffa-barn-processen suger så mycket energi att det ofta känns som hela ens liv är kidnappat. Det går inte att planera längre än till nästa cykel och det är lätt att tappa bort sig själv. Men försök att inte tappa taget om det du tyckte var roligt att göra innan du hamnade i att allt kretsar kring nästa försök. Försök att hålla fast vid det som är bra. För mig har det till exempel inneburit att hålla fast vid vår tradition att laga goda fredagsmiddagar tillsammans – ta ett glas vin, tända kaminen, sätta på bra musik och laga mat tillsammans. Jag försöker också att komma ihåg att  vara tacksam för det som ändå är bra i mitt liv – min relation, min hund, naturen jag har utanför fönstret, huset, mitt skrivande, min familj.

  8. Var snäll mot dig själv

    Var snäll mot dig själv
    Var snäll mot dig själv

    Självmedkänsla är kanske det viktigaste av allt. Vissa dagar är allt bara svart och inget hjälper. Livet är orättvist och du känner dig värdelös. Men inget av det här är ditt fel, du har bara haft otur. Låt dig  svepas med av sorgen, gråt och skrik om du behöver det. Att vara ofrivilligt barnlös är oerhört tufft, det är synd om dig och du får tycka det. Var snäll mot dig själv och straffa dig inte för hårt. Unna dig, skäm bort dig, ta hand om dig!

Slappna av

Jag har genom åren fått många tips och råd på vad jag kan göra åt min barnlöshet – allt ifrån att skaffa katt till att prova hypnos. Men ett av de vanligaste råden som många slänger ur sig utan att tänka är olika varianter av – stressa inte, slappna av, försök inte så hårt, tänk inte så mycket på det – så ska du se att ni blir gravida när ni minst anar det.

Ingen skulle säga så till någon som har cancer – ”bara du slappnar av blir du nog frisk”. Eller till någon som behöver glasögon – ”om du inte försöker så hårt så ser du nog bättre”. Infertilitet är en sjukdom och det hjälper inte att slappna av vare sig om problemet är att äggen är för gamla eller om mannen har för dåliga spermier eller om det är något annat fysiskt fel.

Jag tror inte att det är illa menat, men det landar alltid fel. Precis som med andra tips och råd skuldbelägger det bara den barnlösa som slår hårdare och hårdare på sig själv och bara blir mer, istället för mindre, stressad. ”Om jag bara kunde slappna av….” Det är som att säga till någon som är sur att sluta sura – personen i fråga blir bara ännu surare, eller i det här fallet ännu mer stressad och fast i självanklagelser.

Infertilitet är en sjukdomAlla vet att långvarig stress kan vara skadlig, och stress hjälper säkert inte, även om det faktiskt inte finns några klara bevis för att stress påverkar fertiliteten. Säkert är dock att det på intet sätt hjälper att säga till någon som är barnlös att inte stressa. Att vara ofrivilligt barnlös, att misslyckas när alla runt omkring lyckas, är i sig en oerhörd stress.  Hela IVF-cirkusen med sprutor, hormoner, ultraljud, äggplock och ruvartid är stressande.  Att försöka få cirkusen att inte inkräkta för mycket på jobbet adderar ytterligare stress. Och det är knappast så enkelt att ingen som är spänd och stressad kan bli gravid. Då skulle det aldrig bli några barn under krig.

”Tänk inte på det” är nästan ännu värre. Det är som att säga till någon som har förlorat en nära anhörig att sluta tänka på det för att slippa bli så ledsen, eller att säga till någon som har förlorat ett ben att inte tänka på det så kan man nog gå bättre. Det går inte att bara släppa tankarna på att bli gravid när din barnlängtan och din önskan att bli förälder i perioder är det enda du kan tänka på och när du ständigt påmins i vardagen.

Så jag tycker att vi kommer överens om att sluta säga ”slappna av”, ”sluta stressa” eller ”tänk inte på det” och sluta berätta historier om någon som adopterat, släppt tankarna på biologiska barn, slappnat av och blivit gravid. Även om det finns sådana fall kan du inte vara säker på anledningen till att det till slut fungerade.

Barnlöshet sitter inte i huvudet och den är inte ditt fel. Var snäll mot dig själv.

Att vara ofrivilligt barnlös

Jag heter Emelie Ljungberg, är 47 år och ofrivilligt barnlös. Det är förstås inte hela sanningen om vem jag är, men det går inte att förneka att barnlösheten har tagit stor plats i mitt liv under väldigt lång tid. Ofrivillig barnlöshet blir för många en utdragen livskris som pågår under många år och innebär att leva med en stor sorg och saknad som dagligen gör sig påmind.

Det är vanligare med ofrivillig barnlöshet än många tror. Det sägs att det drabbar mellan 10-15% av alla hetrosexuella par. Lägg till det ensamstående män och kvinnor och homosexuella par, så är det ännu fler. Du känner säkert någon. Men du vet kanske inte om det, för de flesta pratar inte om infertilitet, barnlöshet, IVF-försök och missfall.

WHO klassar ofrivillig barnlöshet som en sjukdom och inom vården är definitionen: ett par som har försökt bli gravida på naturlig väg ett år utan att lyckas.  Men det säger i mina ögon väldigt lite om vad ofrivillig barnlöshet egentligen innebär.

I den här bloggen vill jag försöka ge er läsare en inblick i mitt liv som ofrivilligt barnlös och ta med er en bit på min och min mans långa resa för att försöka få barn. Jag ska berätta hur jag upplever barnlösheten och hur den känns för mig.

Jag hoppas att bloggen ska få andra barnlösa att känna sig mindre ensamma. Men jag hoppas också öka förståelsen och kunskapen kring ofrivillig barnlöshet hos er som aldrig ens har reflekterat över hur det är att kanske aldrig få bli någons mamma.

Emelie Ljungberg ofrivilligt barnlös
Det här är jag – strax före en hysteroskopi i Grekland.