Oro – den ständiga följeslagaren

Att gå igenom ofrivillig barnlöshet, IVF-försök och äggdonationsförsök är att förföljas av en ständig oro. Under stimuleringen handlar oron om att äggblåsorna inte ska växa och bli tillräckligt många. Inför äggplocket oroar sig nog de flesta för att äggblåsorna ska ha släppt i förväg och att det inte ska finnas några ägg alls att plocka ut. Därefter vidtar oron för att alla ägg ska vara omogna, för att inga ska bli befruktade, för att de inte ska dela sig som de ska och för att det inte ska bli några embryon att sätta tillbaka. Det är samma oro vid äggdonation, men istället för din egen oroar du dig över donatorns stimulering.

Om du har turen att få ett embryo tillbaka, eller två, så vidtar den plågsamma ruvartiden. De långa, långsamma dagarna melllan insättning och testdag, då läkarna säger åt dig att leva som vanligt, men du själv går som på äggskal och är rädd att embryot ska stötas ut varje gång du nyser eller hostar. Även om du vet att läkarna har sagt att det är som ett sandkorn mellan två pannkakor och att det sitter där det sitter. Du oroar dig över vad du kan äta och dricka och över om du kan träna eller inte. För hemska tanke om något du själv gör eller inte gör bidrar till att det inte fäster. Det får ju bara inte hända.

Oro över ofrivillig barnlöshet

Om du blir gravid vidtar en annan oro. Särskilt om du som jag har haft flera missfall tidigare. Då följer den ständiga oron för missfall. Varje gång du går på toaletten är du rädd för blod. Varje gång du har känt något symptom – som ömma bröst eller illamående – och just det symptomet försvinner, så kommer oron för missfall tillbaka. Går det längre i graviditeten oroar du dig för att det ska vara något fel på barnet och du ska tvingas till en sen abort.

Jag förmodar att oron inte försvinner även om du en dag får barn. Då kommer du istället att oroa dig för att något ska hända med barnet. Oron är en ständig följeslagare och jag tror att vi måste hitta sätt att leva med den. Att hantera den utan att den fullständigt tar över våra liv. Jag har sett hur den fullständigt har tömt vänners graviditeter på glädje, trots att allt har gått bra till slut och jag vill inte hamna där.

Min favorit Leo Buscaglia har sagt: ”Worry never robs tomorrow of its sorrow, it only saps today of its joy”. Och det ligger något i det. Det spelar ingen roll hur mycket vi oroar oss eller inte oroar oss, det hindrar inte katastrofen om den kommer. Det gör bara dagen svårare. Kanske tror vi att oron gör oss mer förberedda på katastrofen, att vi genom att oroa oss istället för att glädjas när vi kan, är mer förberedda och blir mindre besvikna om det värsta faktiskt inträffar. Men jag har upptäckt att det inte fungerar så. Jag blir lika ledsen och besviken oavsett.

Oro - en ständig följeslagare

Hur ska man då hantera oron? Precis som med andra känslor tror jag inte att det går att låtsas att den inte finns. Det är bättre att erkänna den och att skriva eller prata om den. Att släppa fram trollen i ljuset, för först då spricker de. Stora problem krymper ofta när man verkligen vågar se dem i vitögat och konfrontera dem, istället för att försöka gå runt dem, eller låtsas som om de inte finns. Jag tror mer på att konfrontera sin oro och rädsla, att försöka förstå och möta den. Jag tänker att med tanke på allt jag har varit med om tidigare så är det inte konstigt att jag oroar mig ibland. Det är naturligt. Men det värsta behöver inte inträffa.

En annan sak som ibland fungerar för mig är att istället för att hela tiden föreställa mig det värsta som kan hända, ägna en stund åt att fundera över det bästa som kan hända. Det, och att vara snäll mot mig själv, och att andas.

Vad har du för sätt att hantera din oro?

Här på 1177 Vårdguiden kan du läsa mer om oro.

Att möta sorgen och stå kvar

Jag har funderat en del på det här med sorg och varför många har så svårt att veta hur de ska bemöta den. Visst är det svårt att möta människor som sörjer. Vi lider av att se andra lida och vill bara att sorgen ska försvinna. Men det fungerar inte så. Sorgen måste få ta plats. Sorgen måste få ta tid. Inget du säger eller gör kan få sorgen att försvinna, eller ens minska. Det enda du kan göra är att stå kvar…

Sorgen efter ett dödsfall är nog från början mer definitiv och kanske på ett annat sätt tvingar till acceptans, medan sorgen vid ofrivillig barnlöshet är speciell eftersom den är så utdragen och hela tiden befinner sig i samma tveksamma limbo av ”kanske” eller ”snart.” Sorgen böljar fram och tillbaka och försvinner aldrig helt och hållet. Inte så länge hoppet om att en dag lyckas fortfarande lever.

Sorg

Det verkar ibland vara svårt för andra att förstå hur man kan sörja något som man aldrig ens har haft. Men det kan man. ”Håller ni fortfarande på med det där”, sade en vän till mig när jag berättade om vårt fjärde IVF-försök. Det är svårt för andra att se hur stor plats sorgen över att inte ha några barn tar i alla oss barnlösas liv.

Det absolut värsta jag som barnlös vet är när någon kommer med goda råd om att ”det bara är att försöka igen” eller när någon försöker säga till mig att det nog ”fanns någon mening” med mitt missfall. Eller när någon kommer med tröttsamma klyschor som ”bättre lycka nästa gång”, ”tiden läker alla sår” eller ”efter regn kommer solsken.” Eller säger ”se det positivt, du blev i alla fall gravid.” Jag förstår att alla dessa uttryck är ett sätt för den som uttalar dem att försöka bli av med det jobbiga istället för att stå kvar och möta sorgen. Men det förminskar min sorg och säger att den inte räknas. Det skuldbelägger mig för att jag är ledsen. Och det gör bara allting värre.

Det är lätt gjort att undvika den som sörjer när vi inte vet vad vi ska säga. Vi är så rädda att klampa i klaveret och göra saker värre. Vi är rädda att göra den sörjande ledsen. Men det är sällan du som gör personen ledsen, det är förlusten. Sorgen finns där redan. Vet du inte vad du ska säga – säg hellre just det: ”Jag vet inte riktigt vad jag ska säga”. Men försvinn inte. Även om den som sörjer inte är mottaglig för din hjälp just för tillfället, tala om att du finns där.

För jag tror att oavsett vad anledningen är till att man sörjer så är det enda som hjälper, det enda som tröstar, när någon står kvar och lyssnar. Utan att döma, utan att komma med råd, utan att försöka slå bort eller förminska sorgen. Bara lyssna. ”Var ett hjärta, med två öron, utan mun”, som jag läste någonstans. Fråga om det finns något du kan göra. Tala om att du finns för den sörjande. Om du behöver säga något, bekräfta bara sorgen genom att säga ”vad svårt det måste vara för dig” eller ”jag förstår att det gör ont”.

Här kan du läsa mer om sorg på 1177 Vårdguiden.

Är du avundsjuk?

Varje vecka ser jag nya inlägg i olika barnlöshetsforum som på ett eller annat sätt handlar om avundsjuka. De handlar om hur svårt det är när alla runt omkring blir gravida. De handlar om hur ont det gör när bästa vännens graviditet fortskrider, medan man själv sitter med smärtan över ännu ett missfall. De handlar om sorg, utanförskap, och avund.

Jag har varit enormt avundsjuk genom åren som gått. Avundsjuk på alla som lätt blir gravida, avundsjuk på alla som inte får missfall, avundsjuk på alla som får barn, avundsjuk på de som fått fler än ett barn, när jag inte fått ett enda. I början fyllde avundsjukan mig med självförakt. För överallt hörde jag bara hur fult det var att vara avundsjuk. En av de sju dödssynderna. Skuldkänslorna över att jag kände avundsjuka gjorde skammen ännu värre, skammen över att inte klara av att glädjas med andra.

Jag önskade verkligen att jag hade kunnat glädjas med mina vänner, men allt jag kände var sorg och tomhet. Maktlöshet och orättvisa. Det var inte det att jag var missunnsam. Jag önskade mina vänner allt det de drömde om och lite till. Jag var bara avundsjuk. Jag önskade bara att jag också kunde få. Jag, som kämpade och kämpade, men ändå inte fick det enda jag önskade, ett barn. Jag tror inte att avundsjuka nödvändigtvis måste föda missunnsamhet. Men den föder lätt utanförskap, ensamhet och avståndstagande.

Avundsjuka föder ensamhet
Avundsjuka föder lätt utanförskap, ensamhet och avståndstagande

Numera har avundsjukan trubbats av. Jag reagerar inte längre med avundsjuka direkt när jag ser en gravid kvinna på stan. Jag reagerar inte längre med ilska när någon förutsätter att jag har barn, eftersom ”alla” i min ålder har det. Jag ser numera avundsjukan för vad den är – ett symptom på en brist. En saknad och en sorg över något som fattas mig. En smärta över en dröm som inte går i uppfyllelse. En rädsla över att den aldrig kommer att göra det. En sorg som gör så ont att jag helt enkelt inte orkar uppleva någon annans lycka.

Jag tror inte på att trycka undan avundsjukan och låtsas som att den inte finns. Jag tror att vi måste sluta att så snabbt döma ut avundsjukan och istället försöka bemöta den med medkänsla och förståelse. Jag försöker själv numera att bemöta den så. Både hos mig själv och hos andra.

Bemöt avundsjuka med medkänsla.

Bita ihop eller bryta ihop

Jag tror att de flesta som drabbas av ofrivillig barnlöshet i viss mån blir experter på att bita ihop. Kasten mellan hopp och förtvivlan är så många och så tvära och det går inte alltid att bryta ihop och visa alla känslor utåt.

Vi tvingas bita ihop när den sjunde vännen i rad glädjestrålande berättar om sin graviditet. Vi tvingas bita ihop när samtalet vid fikabordet på jobbet eller glöggfesten återigen handlar om någon aspekt av föräldraskap som vi har svårt att relatera till. Vi tvingas bita ihop på jobbmötet efter ännu ett misslyckat försök. Vi tvingas bita ihop när vi för tjugofemte gången lägger oss i gynstolen och blottar vårt mest intima för någon som inte fullt ut förstår hur viktigt alltihop är för oss. Vi tvingas bita ihop när vi får ännu ett oönskat råd om hur vi ska göra för att bli gravida eller en plump kommentar om när det är dags att skaffa barn. Vi tvingas bita ihop när den fjärde gynekologen i rad nekar oss hjälp eftersom vi gör behandling utomlands.

Men kanske biter många av oss ihop för mycket och för länge. Kanske borde vi tillåta oss att bryta ihop lite oftare. Jag vet att jag genom åren borde ha gjort det. Jag tror att jag hade mått bättre då. Istället har jag bitit ihop om tårarna och ilskan som vällt fram och tänkt att jag sparar dem till senare – när jag inte är på fest, när jag inte är på jobbet, när jag inte är hos gynekologen. Jag har tänkt att jag tar det när jag kommer hem. Men då är det ofta försent. Det går inte att bara stänga av och sätta på känslor efter när det passar.

Bättre att bryta ihop än att bita ihop

Jag har nog också hela tiden legat ett steg före och inte riktigt tillåtit mig att sörja. Redan under ruvartiden vid vår första IVF funderade jag över hur snart vi kunde gå vidare med nästa försök om vi inte skulle lyckas. Ständigt låg jag ett steg före, för att försöka dämpa besvikelsen över ännu ett misslyckande. Kastade mig in i planerna för nästa steg utan att sörja det som inte blev. Jag har länge puttat all den där sorgen framför mig och jag undrar ibland om den en dag ska slå tillbaka. Den gjorde väl det på sätt och vis, när jag blev sjukskriven. Den satte sig i hela kroppen – i axlar, nacke, huvud och psyke – och gjorde det omöjligt att jobba.

Visst har jag också brutit ihop ibland. Jag bröt ihop efter mitt första missfall, när jag inte hade en tanke på att något kunde gå fel. Jag bröt ihop många gånger under tiden när jag och min man var på olika ställen i vår barnlängtan. Jag bröt ihop efter mitt andra missfall, när vi äntligen började slappna av i vecka elva och tänka att det skulle gå vägen den här gången, men all vår framtid återigen rann bort med blodet mellan mina ben.

Det är lättare nu, när alla vet. När jag slipper sätta upp en falsk fasad och låtsas att allt är som det ska. Ändå orkar jag inte alltid visa allt i alla sammanhang. Men jag tror generellt att vi alla mår bättre av att bryta ihop ibland istället för att bara bita ihop…

Just nu tillåter jag mig att bryta ihop rejält. Jag har nyss har förlorat min livskamrat sedan drygt tolv år tillbaka, min älskade pälsbebis Elsa som tröstat oss båda så många gånger under den här svåra resan och som varje dag har fått oss att skratta mitt i all sorg. Den här förlusten är svårare än allt vi har gått igenom hittills under våra sex år av försök…

Elsa - min pälsbebis
Elsa, vår glädjespridare och pälsbebis, har lämnat oss och sorgen är enorm…

Läs mer om sorg på 1177:s sida. Sidan handlar om när en person har dött, men samma känslor och samma råd gäller även om det är ett älskat husdjur som har dött eller efter ett missfall.

Att vara på olika ställen i sin barnlängtan

Andra frågar mig ibland vad som varit det svåraste på vår långa resa för att få barn. Jag skulle kunna säga att det varit missfallen. Särskilt det andra, det i vecka 11, som kom när jag äntligen hade börjat sänka axlarna, slappna av och tänka att det kanske var vår tur den här gången. Istället fann jag mig en sommardag mitt i juli i kö till toaletten på Statoilmacken i Spekeröd med blodet rinnande i floder nerför benen medan människor runt omkring mig funderade över om de ville ha senap och ketchup på korven och vilket godis de skulle köpa till bilresan. Ja, missfallen har varit bland det svåraste.

Läs mer om missfall på 1177 vårdguidens sida.

Folk som är spruträdda undrar ofta om det inte är sprutorna som varit det värsta. Folk som tycker att det är obehagligt att gå till gynekologen undrar över alla ultraljud. Men både alla sprutor och att ligga i gynstolen och spreta med benen blir så småningom vardag. Det är inte svårt. Inte alls.

Sprutor IVF

Det finns annat som varit svårt förutom missfallen, men det svåraste är ofta det som andra inte ens reflekterar över. De där vardagliga situationerna – när kollegorna kommer till jobbet med andan i halsen och beklagar sig över hur stressig morgonen har varit eftersom barnen har krånglat. När du ser den tredje ultraljudsbilden i Facebookflödet på en månad och funderar över hur du ska orka skriva grattis utan att det känns falskt. När du dricker ett glas rosévin på altanen som du önskar att du inte kunnat dricka, men som du ändå häller i dig eftersom mensen ändå har kommit och ännu ett försök har misslyckats. När alla julkort på glada bebisar börjar dyka upp i brevlådan och du tvingas göra bokslut över ännu ett år som barnlös.

Men det som varit det absolut svåraste för mig var när jag och min sambo var på olika ställen i vår barnlängtan. Efter mitt första missfall när allt jag ville, allt som fick mig att stå ut och kliva upp på morgonen, var tanken på att försöka igen och han plötsligt inte ville längre. Då kunde jag inte längre dela sorgen över alla gravidbesked och födda bebisar med honom. Då stod jag ensam med all min förtvivlan, all min längtan och all min sorg. Jag kunde inte dela den med honom eftersom det var hans tvivel som satte stopp, hans tvekan som gjorde att vi inte kom vidare. För varje månad och varje ägglossning såg jag min fertilitet rinna ur mig som sanden i ett timglas och min maktlöshet var förlamande.

Att vara på olika ställen i barnlängtan

Månader av frustration passerade. Jag ville leva med honom även om vi aldrig fick några barn, men jag kunde inte leva med att vi inte ens försökte. Jag insåg att det enda det skulle leda till var att jag skulle börja förakta både honom och mig själv. Efter ett tag gick vi till en terapeut och till slut ändrade han sig. Idag är jag glad att vi redde ut det, men om du frågar mig vad som varit svårast under alla de här åren så svarar jag att det var tiden då vi var på olika ställen i vår barnlängtan. I allt det andra har vi delat svårigheterna och stöttat varandra, men under den tiden stod jag ensam.

Det är inte ovanligt att man är på olika ställen i sin barnlängtan i ett förhållande och mitt hjärta värker för er som vill mer än er partner. Det är en oerhört svår situation. Men den är inte omöjlig att lösa. Det gick för oss.

Att prata om barnlängtan

Jag har längtat efter barn i många år. Jag ville ha barn redan i mitt förra förhållande för femton år sedan, men han ville inte och vår relation tog slut på grund av det. Jag berättade inte om min barnlängtan då, för det finns inget mer sårande än när den du älskar inte vill ha barn med dig. Jag kände mig sviken, värdelös och misslyckad.

I min nuvarande relation har vi försökt få barn i snart sex år. De första två åren visste ingen. Inte ens våra närmaste. Först efter vårt andra IVF-försök och mitt andra missfall berättade vi för våra föräldrar och syskon. Jag berättade så småningom också för en kollega och några nära vänner. Men idag, nu när jag har släppt min bok om ofrivillig barnlöshet, har jag valt att vara helt öppen med allt.

Att prata om barnlängtanVarför är det så svårt att prata om barnlängtan, infertilitet och ofrivillig barnlöshet? Varför lider så många i det tysta? Dessutom ofta i åratal…

Jag tror att det finns flera anledningar. En av dem är att det här med att skaffa barn är så privat och intimt. Det har med kärlek och sex att göra och många har nog inte lust att öppna dörren och släppa in utomstående i sitt sovrum. Kanske till och med få anspelningar på att ”ni kanske inte vet hur man gör?”

Sen tror jag att det både som man och som kvinna är lätt att känna sig misslyckad när det inte fungerar. Det ska ju bara vara att ha sex under de fertila dagarna så blir det så småningom barn. Det är det mest naturliga i världen och det ska bara funka – det gör ju det för ”alla andra”. Och när det inte fungerar är det lätt att lägga skulden på sig själv, att känna att man inte duger och att skämmas. Och det är inget man gärna berättar om.

På arbetsplatsen kan det nog, särskilt som kvinna, vara svårt att berätta, för man är rädd att bli förbisedd. Jag hade bara en projektanställning när vi började med våra IVF-försök och jag var rädd att inte få fast anställning om jag berättade. Jag var rädd att de skulle se mig som någon som snart skulle försvinna iväg på föräldraledighet, som ett osäkert kort som därför inte var värd att satsa på. Jag var också rädd att mina kollegor skulle börja se annorlunda på mig och tycka synd om mig.

Kanske är det också många som inte berättar för att de inte orkar med alla frågor från omgivningen. De orkar inte bli påminda hela tiden även av familj, vänner och kollegor. Det räcker med de ständiga påminnelserna i vardagen…

Dessutom finns det i samhället en starkt rotad kultur av att man inte ska berätta om sin graviditet förrän man passerat de mest kritiska första tolv veckorna, när den största risken för missfall är över. Det är något jag numera har väldigt svårt att förstå… För om ingen visste att du var gravid, så kan du ju inte sedan berätta att du fick missfall och ingen förstår varför du drar dig undan och mår dåligt.

Ja, det finns nog fler anledningar till att man inte berättar. För mig var det dock en befrielse när jag väl började berätta för släkt, vänner och kollegor. Jag behöver inte längre hitta på ursäkter för mitt beteende och jag behöver inte fejka fler tandläkarbesök på jobbet utan kan säga att jag ska till gynekologen. Jag kan berätta att jag tycker att det är jobbigt när kollegorna klagar på sin stress med att hämta och lämna på dagis och jag kan säga att jag inte orkar gå på fest eftersom jag är mitt i en tuff hormonbehandling.

Enda möjliga nackdelen med att vara öppen med barnlösheten är att det öppnar upp för andra att tycka saker om vad jag ska göra åt den. Och jag har ju redan tidigare skrivit vad jag tycker om tips och råd… 

Är du öppen med din barnlängtan och dina svårigheter att bli gravid? Eller är du en av dem som inte berättar? Varför har du valt att berätta/att inte berätta? Kommentera gärna!

Är du i början av din process? Läs mer om ofrivillig barnlöshet och vilken hjälp som finns att få på 1177 Vårdguiden.

Våga prata om missfall

Det är inte ovanligt med missfall. Jag har läst siffor som säger att 15-20% av alla graviditeter slutar med missfall och att en fjärdedel av alla kvinnor får ett under sitt liv. För många är ett missfall en stor sorg, och ändå är det få som pratar om det.

Jag tror att det till stor del har att göra med kulturen av att inte berätta att du är gravid förrän du passerat de kritiska första 12 veckorna, då risken för missfall är som störst. Om ingen ens visste att du var gravid är det svårt att sedan berätta att du har fått missfall. Det borde inte behöva vara så.

Jag har sjäv fått tre missfall, två med egna ägg och ett med donerade. Två i vecka åtta och ett MA – missed abortion – i vecka elva. Min kropp bar på det döda fostret i flera veckor innan jag förstod hur det låg till.

Vid min första graviditet var jag så glad och lycklig och helt säker på att det äntligen var min tur! Jag hade inte en tanke på att något kunde gå fel. Jag kände mig stark och levande. Men efter ett träningspass på gymmet kom den första blodfläcken i trosorna. Jag googlade solskenshistorier, läste att blödning i tidig graviditet inte alls är ovanligt och försökte hålla fast vid hoppet.

Att få missfall är en stor sorgMen på gynakuten konstaterade de att inget hjärta slog. Jag fick en ny tid efter en vecka för att säkerställa att ”allt kommit ut” och fick med mig ett papper med patientinformation vid missfall och abort. En ynka liten rad stod det om det känslomässiga: ”Att få missfall kan vara ledsamt och jobbigt. Tala gärna med någon om hur du mår.” Ingen berättade hur ont det skulle göra, både kroppsligt och själsligt. Ingen erbjöd hjälp. För vården var mitt missfall okomplicerat och kliniskt. Jag behövde inga tabletter, jag behövde inte skrapas, min kropp tog själv hand om det och för dem var jag snart bortglömd.

Ingen såg att det jag förlorat var ett helt liv…. Drömmen om ett barn, en familj, ett nytt liv med större bil, nytt boende och en liten person som skulle levt tillsammans med oss de närmaste arton åren och för alltid varit mitt barn.

Våga prata om missfallEfteråt kände jag mig sviken av min egen kropp och jag anklagade mig själv och undrade om jag hade orsakat missfallet genom att träna för hårt. Vid nästa graviditet var jag livrädd och skräcken för ett nytt missfall var en ständig följeslagare. Jag väntade inte längre barn, jag väntade ett nytt missfall.

Idag, när jag är öppen med min barnlöshet och berättar om mina missfall är det många som anförtror mig att de också har haft ett missfall eller till och med två. Jag visste inte, för de berättade inte när det hände, precis som jag själv valde att inte berätta förrän efter mitt andra missfall. Att få missfall är en stor sorg och den är svår att bära ensam. Jag tror att vi måste bli bättre på att prata om missfall.

Först efter mitt tredje missfall frågade jag själv om jag kunde få prata med någon och fick träffa en kurator. Mitt råd till dig är – vänta inte så länge. Be om hjälp och stöd. För missfall räknas. För andra är det kanske bara ett embryo, men för dig var det ett barn. Ditt barn. Missfall är en stor sorg och den måste få ta plats.

Här kan du läsa mer om missfall på 1177 Vårdguidens sida.

Den eviga väntan

Som ofrivilligt barnlös behöver du en ängels tålamod. För du tvingas tidigt lära dig att vänta, och vänta, och vänta. Ibland känns det som att vänta är det enda du gör. I början väntar du på ägglossningen och försöker pricka in rätt tillfälle att ligga (glöm lust, här handlar allt om tajming). Sedan väntar du på plusset på stickan (som aldrig kommer) och sväljer besvikelsen när hoppet månad efter månad rinner ur dig i form av ännu en mens.

När du väl har bestämt dig för att ta hjälp får du ofta vänta på fertilitetsutredning. Du får kanske stå i kö till IVF. Eller kanske är du för ung och måste vänta på att fylla 25 för att få hjälp. Kanske är du överviktig och måste vänta på att gå ner i vikt för att klara landstingets BMI-gräns. Kanske har du som jag, problem med sköldkörteln och måste vänta på att dina sköldkörtelvärden ska stabiliseras. Och när du äntligen har fått klartecken att starta IVF så väntar du på att mensen, som du vanligtvis avskyr, ska komma så  fort som möjligt så att du äntligen kan få börja försöka (fast under tiden hoppas du, som du gör varje månad, att du trots allt, mirakulöst, ska ha blivit gravid naturligt, så som de flesta blir, men inte du, så att du slipper göra IVF).

När IVF-försöket har startat väntar du otåligt på att äggen ska växa och på nästa ultraljud som ska visa hur många äggblåsor du har och nästa som ska tala om vilken dag det blir äggplock. Om du har tur blir det många ägg, de blir befruktade och det finns ett embryo att sätta tillbaka. Men för vissa blir det inga embryon och då börjar väntan om på nästa försök och du måste då låta det gå en mens emellan för att låta kroppen återhämta sig efter stimuleringen. Ännu en långsam månad av väntan. Sedan är det jul eller sommar och kliniken har semesterstängt, så du får vänta ännu lite längre.

Fick du ett embryo insatt i din livmoder börjar den väntan som många ofrivilligt barnlösa tycker är den värsta av allt, ruvartiden.  Dagarna fram till testdagen är så fruktansvärt långa, du känner efter i varje por på minsta tecken till graviditet och kastas mellan hopp och förtvivlan flera gånger varje dag. Är det din tur nu? Är din väntan äntligen slut?

Lång väntanNär vi gjorde vårt första IVF-försök 2015 trodde jag aldrig att min väntan skulle bli så lång. Jag har väntat på att mannen jag älskar skulle bestämma sig för att skaffa barn med mig. Jag har väntat på att få starta IVF. Jag har väntat på att cystor på äggstockarna ska försvinna. Jag har väntat på att mensen ska dyka upp igen efter att plötsligt ha uteblivit i flera månader. Jag har väntat på att min livmoderslemhinna ska växa. Jag har väntat på att mitt immunförsvar ska lugna ner sig. Jag har väntat på att kliniken ska hitta en äggdonator. Jag har väntat på missfall när graviditeten avstannat. Jag har väntat och väntat och månader har blivit till år, efter år, efter år.

I början stressade det mig, att behöva vänta. Nu är jag van. Vad spelar en månads väntan till för roll – det har redan gått så lång tid. Vad spelar det för roll om jag är 45 eller 47 när jag får barn, jag kommer ändå att anses ”gammal”. Men även om jag har vant mig vid att vänta är väntan för oss barnlösa det värsta av allt – för det enda vi vill är att komma framåt, ett steg närmare vår dröm, ett steg närmare en familj.

Hur länge orkar du egentligen vänta? Svaret är: längre än du tror. Men kanske är det tur att du i förväg inte vet hur lång din väntan kan bli, för då hade den varit svår att uthärda och kanske hade du gett upp för länge sedan. Som det ser ut nu tar du ett litet steg i taget och gör det du måste i väntan på att din dröm ska gå i uppfyllelse.

En allt överskuggande längtan

Vad innebär det egentligen att vara ofrivilligt barnlös? Ofrivillig barnlöshet är en sjukdom. Men den är inte livshotande och inget du dör av. Ändå gör den fruktansvärt ont, varje dag. Mest i själen (även om två av mina tre missfall har varit det mest smärtsamma jag varit med om även rent kroppsligt).

BarnlängtanDet gör ont att varje dag mötas av och behöva konfronteras med alla påminnelser om det du själv saknar.  Du ser dem varje dag, det går inte att undvika. Varje morgon ser du barnen på bussen, tunnelbanan och genom bilfönstret när du stannar för att släppa förbi dem över övergångsstället på väg till skolan. På jobbet möts du av kollegans svällande gravidmage, en annan kollegas frånvaro pga VAB och diskussionerna kring fikabordet om helgens utflykt till badhuset med barnen eller stressen kring att hinna hämta och lämna. När du kommer hem öppnar du Facebook eller Instagram och möts av bilder på stökiga barnrum, skrattande ettåringar med kladdiga munnar och händer, utklädda barn på väg till maskerad och inlägg om fotbollsträningar och andra aktiviteter tillsammans med barnen. De finns överallt – barnen, och familjelivet, som du saknar.

Att vara ofrivilligt barnlös är att ständigt befinna sig på andra sidan, i ett enormt utanförskap. Det är att leva med ett ständigt böljande flöde av känslor som ibland anses fula och förbjudna. Det är att leva med en stor sorg. Det är att förtäras av en allt överskuggande längtan som färgar varje andetag.

Att vara ofrivilligt barnlös

Jag heter Emelie Ljungberg, är 47 år och ofrivilligt barnlös. Det är förstås inte hela sanningen om vem jag är, men det går inte att förneka att barnlösheten har tagit stor plats i mitt liv under väldigt lång tid. Ofrivillig barnlöshet blir för många en utdragen livskris som pågår under många år och innebär att leva med en stor sorg och saknad som dagligen gör sig påmind.

Det är vanligare med ofrivillig barnlöshet än många tror. Det sägs att det drabbar mellan 10-15% av alla hetrosexuella par. Lägg till det ensamstående män och kvinnor och homosexuella par, så är det ännu fler. Du känner säkert någon. Men du vet kanske inte om det, för de flesta pratar inte om infertilitet, barnlöshet, IVF-försök och missfall.

WHO klassar ofrivillig barnlöshet som en sjukdom och inom vården är definitionen: ett par som har försökt bli gravida på naturlig väg ett år utan att lyckas.  Men det säger i mina ögon väldigt lite om vad ofrivillig barnlöshet egentligen innebär.

I den här bloggen vill jag försöka ge er läsare en inblick i mitt liv som ofrivilligt barnlös och ta med er en bit på min och min mans långa resa för att försöka få barn. Jag ska berätta hur jag upplever barnlösheten och hur den känns för mig.

Jag hoppas att bloggen ska få andra barnlösa att känna sig mindre ensamma. Men jag hoppas också öka förståelsen och kunskapen kring ofrivillig barnlöshet hos er som aldrig ens har reflekterat över hur det är att kanske aldrig få bli någons mamma.

Emelie Ljungberg ofrivilligt barnlös
Det här är jag – strax före en hysteroskopi i Grekland.