Som barnlös är det lätt att drabbas av känslor av både skuld och skam. Det är oerhört lätt att slå på sig själv och hela tiden fråga sig själv vad man gjort för fel? Både vid misslyckade försök och missfall är det lätt att man får svåra skuldkänslor, som gör allting ännu tyngre.
Jag lade under flera år oerhört stort fokus på vad jag hade gjort eller underlåtit att göra, som kunde påverka våra chanser att lyckas. Efter första missfallet tänkte jag att det var för att jag varit på gymmet och tränat för hårt som jag fått missfall. Nästa graviditet tränade jag inte alls (men fick ändå missfall). Under en period blev hela mitt liv ett enda kontrollerande av allt jag stoppade i mig – jag slutade med gluten, mjölkprodukter och socker och min medicinlåda var fullproppad med diverse kosttillskott. Hela tiden undrade jag om jag hade gjort tillräckligt? De ständiga skuldkänslorna lade ytterligare sten på en redan tung börda.
Idag försöker jag vara snäll mot mig själv och jag tror inte längre att alla våra misslyckanden och missfall berodde på mig eller vad jag gjorde eller inte gjorde. Jag tror att det berodde på min ålder, mitt allt för starka immunförsvar och ren och skär otur. Det var inte mitt fel.
Det är inte ditt fel.
Skammen är svårare att hantera. Den är inte logisk. Den handlar inte om vad jag har gjort eller inte gjort, utan om vem jag är. Skammen visar fortfarande sitt fula tryne ibland och den lever sitt eget liv. Det spelar ingen roll att andra säger åt mig att jag inte har något att skämmas för. Det spelar ingen roll att jag vet att det inte är mitt fel. Det spelar ingen roll att min hjärna säger att jag inte borde skämmas – jag gör det ändå, ibland.
För mig har det ofta handlat om att jag har känt mig misslyckad och mindre värd som kvinna på grund av att jag inte har några barn. Andra använder ofta det faktum att de är småbarnsföräldrar som ursäkt för att de är trötta på kvällarna, för att de inte orkar vara sociala, för att de har det ostädat hemma, för att de inte satsar på karriären eller för att de inte hinner ta hand om sig själva. Jag gör inte heller alla de där sakerna, men jag har inga barn att använda som ursäkt. Jag är bara patetisk, misslyckad och värdelös. Lyckas inte ens med det mest naturliga i världen – att bli med barn.
Det är lätt gjort att försöka gömma undan och hemlighålla skamkänslorna. Men det gör inte att de försvinner, kanske snarare att de förstärks. Jag tror att vi måste våga erkänna skamkänslorna, för oss själva, men också för andra. Våga erkänna att vi ibland känner oss små, bristfälliga, odugliga och sårbara. Medge vår svaghet och försöka inse att vi duger ändå. Återigen – försöka att vara snälla mot oss själva. Det är svårt, men jag tror att det är enda sättet att mota bort skammen.
Vad tror du?