Sorg – Längtansresan

7 december, 20197 december, 2019

När är det nog?

När är det nog? När räcker det? När ska man sätta stopp? När ska man ge upp och sluta försöka? Det är lätt för andra att ha åsikter om den saken. Vissa tycker att ”nu får det väl ändå räcka”, andra tycker ”ge inte upp, det är inte försent.” Men det är inte upp till andra att tycka. Det är en fråga som ingen annan än du (och din partner om du har en) kan svara på.

Jag vet par som har försökt i över tio år. Jag vet många som verkligen har provat allt, vänt på varenda sten och anlitat flera olika kliniker utomlands. En del hittar till sist det som felar och lyckas. Andra söker fortfarande vidare efter lösningen. Vi provade själva det mesta och gjorde mer än de flesta. Men det finns nästan alltid saker kvar att testa, fler stenar kvar att vända på…

Jag har tidigare skrivit om hur min kurator säger att det är lite som att spela på en enarmad bandit. Man lägger i en peng till och en peng till och tänker hela tiden att snart måste vinsten komma. Man har investerat så mycket att det är svårt att sluta. Men för vissa kommer aldrig vinsten.

För oss blev priset till slut för högt. Vi orkade inte mer, vare sig fysiskt eller psykiskt. Vi kände att hela vårt liv kretsade kring försöken att få barn. Alla våra pengar, all vår tid och all vår energi under sex års tid hade gått åt till våra försök och vi var slutkörda. Vi orkade inte mer. Vi tog en paus över sommaren, ägnade oss åt att göra saker som fick oss att må bra och funderade över hur ett liv tillsammans utan barn skulle kunna se ut. Vi landade i att vi hade mycket som var bra i vårt liv även utan barn och började sakta, sakta att acceptera ett liv utan barn.

När vi väl hade landat i att inte göra fler försök började jag reta mig enormt mycket på de frekvent förekommande kommentarerna från vänner och andra försökare på olika forum i stil med ”ge aldrig upp”, ”sluta aldrig kämpa” och ”det kommer att lyckas till slut”. Kanske skulle det en dag lyckas, om vi hade lagt ytterligare en halv miljon kronor och flera år av våra liv, men vi orkade inte mer och jag kände att det måste få vara vårt beslut. Att det faktiskt måste vara okej att bestämma sig för att ge upp också. Därför skriver jag själv aldrig till någon som försöker att inte ge upp. För vill någon ge upp måste det också vara okej. Det går att få ett bra liv även utan barn, det är jag helt övertygad om.

Vi bestämde oss för att inte göra fler försök. Men vi hade fortfarande tre embryon kvar i frysen i Grekland och klarade inte av kasta bort dem. Om vi hade gjort det hade jag nog för alltid undrat vad det kunde ha blivit av dem. Så vi kunde inte sätta punkt helt förrän vi gjort det där sista försöket. Men jag började misströsta om vi någonsin skulle komma dit. Jag hade i flera år haft problem med min slemhinna och gjort försök på försök att bygga upp den så att den blev tillräckligt tjock för att sätta tillbaka ett embryo, men den svarade inte på några traditonella behandlingar. Vi kom aldrig till insättning och fortsatte i ett frustrerande limbo, när allt vi ville var att sätta punkt, med eller utan barn. Mest troligen utan.

Det finns stödgrupper för dem som av någon anledning tvingas ge upp och acceptera ett liv utan barn: ”Andra sidan tröskeln – föreningen för permanent ofrivilligt barnlösa.” Jag gick aldrig med, eftersom vi först ville göra vårt sista försök. I september i år fick jag till slut prova en experimentiell behandling för slemhinnan : PRP – platelet rich plasma, och det hjälpte. Slemhinnan blev tillräckligt tjock och vi gjorde vårt sista försök. Idag är jag gravid i vecka 17 med tvillingar, efter sex års försök, tre missfall och oändligt många bakslag. Jag vågar fortfarande inte riktigt tro på det, men jag hoppas att det ska gå vägen den här gången.

Men hade det inte gjort det, hade vi aldrig fått några barn, så vet jag att det hade varit okej det med. Det hade blivit bra ändå till slut. Även om barnlösheten då hade blivit en livslång sorg. Det är okej att sätta punkt om det känns som det bästa alternativet. Men när den punkten ska sättas är ditt beslut, ingen annans.

Att ge upp sin dröm — Det är okej att släppa taget om en dröm och försöka hitta en annan.

Här kan du läsa mer om ofrivillig barnlöshet på 1177 Vårdguidens sida.

11 november, 2019

Barnlöshet och högtider

Igår var det Fars dag. En fin dag för många – en dag att visa omtanke och kärlek, ofta både för sin egen pappa och för barnens pappa. En dag att bli firad med frukost på sängen, tårta och aktiviteter. En dag i familjens tecken. Men precis som alla andra högtider kan det också vara en enormt tuff dag, för dem som inte passar in i normen.

I fredags begravde vi min svåger, som gick bort för några veckor sedan, bara 60 år gammal. Hans barn har inte längre någon pappa att fira på Fars dag. Nu i november är det fyra år sedan min pappa gick bort och ett år sedan min mans pappa dog, så vi har inte heller några pappor att fira. Men jag tänkte lite extra på pappa och alla fina minnen igår och kände en stor tacksamhet.

Fars dag är också en tuff dag för alla vars högsta önskan är att någon dag få bli kallad ”pappa”. Det är en jobbig dag för alla ofrivilligt barnlösa män, eftersom hela dagen är en enda stor påminnelse om det man saknar. Sociala medier svämmar över av fina bilder på familjer som firar pappa och ens egen sorg och längtan gör sig extra påmind. Samma sak är det för alla ofrivilligt barnlösa mammor på Mors dag.

Dagen före Mors dag är det alltid Ofrivilligt barnlösas dag. Det är inte många som känner till den och inte många som firar den. Men jag tycker att vi borde bli firade då, alla vi som kämpar och kämpar för att uppnå vår allt överskuggande önskan att få bli någons mamma eller pappa. Ofrivilligt barnlösas dag är dagen för oss som aldrig har upplevt lyckan att få bli uppvaktade på mors eller fars dag. Dagen för oss som kanske aldrig kommer att bli föräldrar. Dagen för oss som har ett hål i hjärtat. Vi är också värda att firas.

Många ofrivilligt barnlösa upplever även andra högtider som extra jobbiga. Påsken, då bilder på söta små påskkärringar sprids i alla sociala medier. Skolavslutningstider, då diskussionerna på jobbet kretsar kring barnens sommaravslutningar. Midsommar som är barnens högtid med dans runt midsommarstången och glada lekar. Halloween, då barnen återigen ska sminkas och pumpor ska karvas. Pumpor som känns tomma och hålögda utan tindrande barnaögon som ser på när den grinande lyktan sakta växer fram. Och sedan julen, som kanske är den värsta högtiden av alla för oss ofrivilligt barnlösa. Många påminns då om att ännu ett år som barnlös har gått och att ännu en jul måste firas utan barn, utan någon som bryr sig om tomten, utan någon som inte kan sova av spänning natten före julafton och ser fram emot att klä granen, att få julklappar, och att se på Kalle Anka.

Jag älskar fortfarande julen. Inte ens barnlösheten kan ta ifrån mig det. Jag älskar långa lediga dagar, tid att umgås med familjen, tid att vara ute i naturen, elda i kaminen, läsa böcker och laga och äta god mat. Men jag önskar att jag någon gång i framtiden kan få fira jul hemma hos mig, som jag vill och skapa mina egna traditioner, istället för att alltid behöva anpassa mig till andras barn och vad de vill göra på julafton. För det är barnen som bestämmer över julen och vi har inga. Högtiderna kretsar kring barnen och tomheten för oss ofrivilligt barnlösa känns ofta extra påtaglig just då.

6 november, 2019

Att möta sorgen och stå kvar

Jag har funderat en del på det här med sorg och varför många har så svårt att veta hur de ska bemöta den. Visst är det svårt att möta människor som sörjer. Vi lider av att se andra lida och vill bara att sorgen ska försvinna. Men det fungerar inte så. Sorgen måste få ta plats. Sorgen måste få ta tid. Inget du säger eller gör kan få sorgen att försvinna, eller ens minska. Det enda du kan göra är att stå kvar…

Sorgen efter ett dödsfall är nog från början mer definitiv och kanske på ett annat sätt tvingar till acceptans, medan sorgen vid ofrivillig barnlöshet är speciell eftersom den är så utdragen och hela tiden befinner sig i samma tveksamma limbo av ”kanske” eller ”snart.” Sorgen böljar fram och tillbaka och försvinner aldrig helt och hållet. Inte så länge hoppet om att en dag lyckas fortfarande lever.

Det verkar ibland vara svårt för andra att förstå hur man kan sörja något som man aldrig ens har haft. Men det kan man. ”Håller ni fortfarande på med det där”, sade en vän till mig när jag berättade om vårt fjärde IVF-försök. Det är svårt för andra att se hur stor plats sorgen över att inte ha några barn tar i alla oss barnlösas liv.

Det absolut värsta jag som barnlös vet är när någon kommer med goda råd om att ”det bara är att försöka igen” eller när någon försöker säga till mig att det nog ”fanns någon mening” med mitt missfall. Eller när någon kommer med tröttsamma klyschor som ”bättre lycka nästa gång”, ”tiden läker alla sår” eller ”efter regn kommer solsken.” Eller säger ”se det positivt, du blev i alla fall gravid.” Jag förstår att alla dessa uttryck är ett sätt för den som uttalar dem att försöka bli av med det jobbiga istället för att stå kvar och möta sorgen. Men det förminskar min sorg och säger att den inte räknas. Det skuldbelägger mig för att jag är ledsen. Och det gör bara allting värre.

Det är lätt gjort att undvika den som sörjer när vi inte vet vad vi ska säga. Vi är så rädda att klampa i klaveret och göra saker värre. Vi är rädda att göra den sörjande ledsen. Men det är sällan du som gör personen ledsen, det är förlusten. Sorgen finns där redan. Vet du inte vad du ska säga – säg hellre just det: ”Jag vet inte riktigt vad jag ska säga”. Men försvinn inte. Även om den som sörjer inte är mottaglig för din hjälp just för tillfället, tala om att du finns där.

För jag tror att oavsett vad anledningen är till att man sörjer så är det enda som hjälper, det enda som tröstar, när någon står kvar och lyssnar. Utan att döma, utan att komma med råd, utan att försöka slå bort eller förminska sorgen. Bara lyssna. ”Var ett hjärta, med två öron, utan mun”, som jag läste någonstans. Fråga om det finns något du kan göra. Tala om att du finns för den sörjande. Om du behöver säga något, bekräfta bara sorgen genom att säga ”vad svårt det måste vara för dig” eller ”jag förstår att det gör ont”.

Här kan du läsa mer om sorg på 1177 Vårdguiden.

25 oktober, 201925 oktober, 2019

Bita ihop eller bryta ihop

Jag tror att de flesta som drabbas av ofrivillig barnlöshet i viss mån blir experter på att bita ihop. Kasten mellan hopp och förtvivlan är så många och så tvära och det går inte alltid att bryta ihop och visa alla känslor utåt.

Vi tvingas bita ihop när den sjunde vännen i rad glädjestrålande berättar om sin graviditet. Vi tvingas bita ihop när samtalet vid fikabordet på jobbet eller glöggfesten återigen handlar om någon aspekt av föräldraskap som vi har svårt att relatera till. Vi tvingas bita ihop på jobbmötet efter ännu ett misslyckat försök. Vi tvingas bita ihop när vi för tjugofemte gången lägger oss i gynstolen och blottar vårt mest intima för någon som inte fullt ut förstår hur viktigt alltihop är för oss. Vi tvingas bita ihop när vi får ännu ett oönskat råd om hur vi ska göra för att bli gravida eller en plump kommentar om när det är dags att skaffa barn. Vi tvingas bita ihop när den fjärde gynekologen i rad nekar oss hjälp eftersom vi gör behandling utomlands.

Men kanske biter många av oss ihop för mycket och för länge. Kanske borde vi tillåta oss att bryta ihop lite oftare. Jag vet att jag genom åren borde ha gjort det. Jag tror att jag hade mått bättre då. Istället har jag bitit ihop om tårarna och ilskan som vällt fram och tänkt att jag sparar dem till senare – när jag inte är på fest, när jag inte är på jobbet, när jag inte är hos gynekologen. Jag har tänkt att jag tar det när jag kommer hem. Men då är det ofta försent. Det går inte att bara stänga av och sätta på känslor efter när det passar.

Jag har nog också hela tiden legat ett steg före och inte riktigt tillåtit mig att sörja. Redan under ruvartiden vid vår första IVF funderade jag över hur snart vi kunde gå vidare med nästa försök om vi inte skulle lyckas. Ständigt låg jag ett steg före, för att försöka dämpa besvikelsen över ännu ett misslyckande. Kastade mig in i planerna för nästa steg utan att sörja det som inte blev. Jag har länge puttat all den där sorgen framför mig och jag undrar ibland om den en dag ska slå tillbaka. Den gjorde väl det på sätt och vis, när jag blev sjukskriven. Den satte sig i hela kroppen – i axlar, nacke, huvud och psyke – och gjorde det omöjligt att jobba.

Visst har jag också brutit ihop ibland. Jag bröt ihop efter mitt första missfall, när jag inte hade en tanke på att något kunde gå fel. Jag bröt ihop många gånger under tiden när jag och min man var på olika ställen i vår barnlängtan. Jag bröt ihop efter mitt andra missfall, när vi äntligen började slappna av i vecka elva och tänka att det skulle gå vägen den här gången, men all vår framtid återigen rann bort med blodet mellan mina ben.

Det är lättare nu, när alla vet. När jag slipper sätta upp en falsk fasad och låtsas att allt är som det ska. Ändå orkar jag inte alltid visa allt i alla sammanhang. Men jag tror generellt att vi alla mår bättre av att bryta ihop ibland istället för att bara bita ihop…

Just nu tillåter jag mig att bryta ihop rejält. Jag har nyss har förlorat min livskamrat sedan drygt tolv år tillbaka, min älskade pälsbebis Elsa som tröstat oss båda så många gånger under den här svåra resan och som varje dag har fått oss att skratta mitt i all sorg. Den här förlusten är svårare än allt vi har gått igenom hittills under våra sex år av försök…

Elsa - min pälsbebis — Elsa, vår glädjespridare och pälsbebis, har lämnat oss och sorgen är enorm…

Läs mer om sorg på 1177:s sida. Sidan handlar om när en person har dött, men samma känslor och samma råd gäller även om det är ett älskat husdjur som har dött eller efter ett missfall.

6 oktober, 2019

Våga prata om missfall

Det är inte ovanligt med missfall. Jag har läst siffor som säger att 15-20% av alla graviditeter slutar med missfall och att en fjärdedel av alla kvinnor får ett under sitt liv. För många är ett missfall en stor sorg, och ändå är det få som pratar om det.

Jag tror att det till stor del har att göra med kulturen av att inte berätta att du är gravid förrän du passerat de kritiska första 12 veckorna, då risken för missfall är som störst. Om ingen ens visste att du var gravid är det svårt att sedan berätta att du har fått missfall. Det borde inte behöva vara så.

Jag har sjäv fått tre missfall, två med egna ägg och ett med donerade. Två i vecka åtta och ett MA – missed abortion – i vecka elva. Min kropp bar på det döda fostret i flera veckor innan jag förstod hur det låg till.

Vid min första graviditet var jag så glad och lycklig och helt säker på att det äntligen var min tur! Jag hade inte en tanke på att något kunde gå fel. Jag kände mig stark och levande. Men efter ett träningspass på gymmet kom den första blodfläcken i trosorna. Jag googlade solskenshistorier, läste att blödning i tidig graviditet inte alls är ovanligt och försökte hålla fast vid hoppet.

Att få missfall är en stor sorg Men på gynakuten konstaterade de att inget hjärta slog. Jag fick en ny tid efter en vecka för att säkerställa att ”allt kommit ut” och fick med mig ett papper med patientinformation vid missfall och abort. En ynka liten rad stod det om det känslomässiga: ”Att få missfall kan vara ledsamt och jobbigt. Tala gärna med någon om hur du mår.” Ingen berättade hur ont det skulle göra, både kroppsligt och själsligt. Ingen erbjöd hjälp. För vården var mitt missfall okomplicerat och kliniskt. Jag behövde inga tabletter, jag behövde inte skrapas, min kropp tog själv hand om det och för dem var jag snart bortglömd.

Ingen såg att det jag förlorat var ett helt liv…. Drömmen om ett barn, en familj, ett nytt liv med större bil, nytt boende och en liten person som skulle levt tillsammans med oss de närmaste arton åren och för alltid varit mitt barn.

Våga prata om missfall Efteråt kände jag mig sviken av min egen kropp och jag anklagade mig själv och undrade om jag hade orsakat missfallet genom att träna för hårt. Vid nästa graviditet var jag livrädd och skräcken för ett nytt missfall var en ständig följeslagare. Jag väntade inte längre barn, jag väntade ett nytt missfall.

Idag, när jag är öppen med min barnlöshet och berättar om mina missfall är det många som anförtror mig att de också har haft ett missfall eller till och med två. Jag visste inte, för de berättade inte när det hände, precis som jag själv valde att inte berätta förrän efter mitt andra missfall. Att få missfall är en stor sorg och den är svår att bära ensam. Jag tror att vi måste bli bättre på att prata om missfall.

Först efter mitt tredje missfall frågade jag själv om jag kunde få prata med någon och fick träffa en kurator. Mitt råd till dig är – vänta inte så länge. Be om hjälp och stöd. För missfall räknas. För andra är det kanske bara ett embryo, men för dig var det ett barn. Ditt barn. Missfall är en stor sorg och den måste få ta plats.

Här kan du läsa mer om missfall på 1177 Vårdguidens sida.

2 oktober, 2019

Att välja bort

Som ofrivilligt barnlös påminns du ständigt om din längtan. Barn, det du önskar dig mer än något annat, finns överallt omkring dig. Dina syskon kanske redan har barn och många av dina vänner likaså. Inte heller jobbet är någon fristad, när dina kollegor glatt berättar att de ska bli föräldrar och försvinner bort på föräldraledighet. Sociala medier svämmar över av bilder på söta barn och lyckliga familjer. Det spelar ingen roll att du vet att den bilden kanske inte är helt sann, det är den du ser. Överallt ser du gravida magar. Överallt ser du barnvagnar. Överallt ser du mammor och pappor tillsammans med sina barn. Överallt ser du det du saknar.

Barnlängtan Det är då lätt hänt att börja välja bort det som gör ont. Att sluta umgås med dem som har barn. Att unfrienda eller dölja vännerna som lägger upp bebisbilder på Facebook. Att sluta gå på fester, sluta bjuda in, isolera sig och överhuvud taget inte orka umgås. Visst behöver vi tillåta oss att krascha ibland och bara ligga under filten i soffan och gråta. Men jag tror inte att det är någon bra taktik i längden att välja bort, för du känner dig bara ännu mer ensam och utanför. Att blunda löser ingenting på längre sikt.

Men i de tyngsta perioderna tror jag att det kan vara klokt att pausa, prioritera och i vissa fall välja bort. När du själv är mitt i det djupaste eländet är det ofta svårt att orka med andras problem. När vi är djupt inne i sorg eller sjukdom krymper vår värld och vi orkar inte ta in allt runt omkring. Vi orkar inte titta på nyheterna om krig, svält och klimatkris. Vi orkar inte heller med andras lycka. Vi har nog med vårt. Och det är okej – så är det när man sörjer.

Men ofrivillig barnlöshet kan bli en livslång sorg och det går inte att stänga av och blunda i evighet. Påminnelserna finns överallt och det hjälper inte att inte låtsas se. Jag måste vänja mig och hoppas att sorgen inte gör lika ont med tiden. Jag försöker att varje dag en liten stund fokusera på det jag har – min man, min hund, min familj, vårt hus, min bok, naturen – istället för på det jag inte har – barnen.

För i längden tror jag inte att vi kan blunda för det som gör ont. Kanske är det till och med så att vi behöver utsätta oss för det för att komma förbi och vidare. Kanske behöver vi läsa böcker, se filmer och följa Instagramkonton med berättelser som vår egen, både de som slutar lyckligt och de som inte slutar som vi önskat oss. Kanske är det först när vi lyfter huvdet ur sanden och utsätter oss som vi kan sörja, bearbeta, acceptera och komma ut på andra sidan. Om inte hela, så i alla fall mindre trasiga. Så har det åtminstone varit för mig.

29 september, 2019

Strategier för överlevnad

Hur hanterar man då bäst den där eviga väntan? Hur överlever man de ständiga kasten mellan hopp och förtvivlan? Hur tar man sig upp igen och orkar fortsätta kämpa när allt känns nattsvart och hopplöst?

Jag tror att var och en måste hitta sin egen strategi. Det som fungerar för mig kanske inte nödvändigtvis fungerar för någon annan. Men jag vill ändå dela med mig av vad som har hjälpt mig under årens lopp när det varit som tuffast. Det är samma saker som fortfarande hjälper.

Prata med någon
Bär inte all sorg, all oro och alla tvivel ensam. Om du har en partner, prata med honom eller henne och försök att stötta varandra. Det kan dock hända att ni har olika stort behov av att prata och ibland kanske det inte räcker att prata med sin partner. Jag har under perioder i processen haft ett stort behov av att få prata med andra i samma situation. Det finns IVF-grupper, grupper för ofrivilligt barnlösa och äggdonationsgrupper på Facebook och Familjeliv. För mig har de varit otroligt värdefulla och de har gett mig nya vänner. Vissa av grupperna har regelbundna träffar. Ibland krävs också professionell hjälp och jag har i omgångar pratat med både kurator och psykolog.
Umgås med djur
Min hund, Elsa

Jag har själv hund och det finns ingen som är bättre på att förstå och att ordlöst trösta. Hennes päls har fått ta emot många tårar under resans gång. Men hon har också fått både mig och min man att skratta, eller åtminstone dra på munnen, varje dag, även de tunga dagarna. Det finns till och med forskning som visar att husdjur har en positiv inverkan på vårt mående. (Det här funkar förstås inte om du är allergisk…)
Hämta kraft i naturen
Att vistas ute i naturen har alltid haft en lugnande effekt på mig. Att andas frisk luft, att uppleva årstidernas växlingar, vila blicken på horisonten, koppla av från alla intryck och känna mig som en del av något större ger mig ro i själen. Även här finns det forskning som visar att naturen har en läkande kraft som många gånger fungerar bättre än både mediciner och terapi.
Gå upp i ett annat projekt
Jag och min man blev med fritidshus och började att renovera det. Det var fint att ha ett gemensamt projekt som gick framåt när barnprojektet bara stod still. Det behöver inte vara så stort som ett helt hus, det kan räcka med att måla om ett rum eller en möbel. Att gemensamt börja träna eller gå promenader. Att skaffa en målarbok eller att börja sticka. Eller kanske vill du som jag skriva ner dina tankar kring barnlösheten (vem vet, kanske blir det en bok, som det blev för mig?). Det viktigaste är att det är något som ger dig energi. För att hela tiden misslyckas med att få barn tar så mycket tid och energi. Se till att fylla på med något annat.
Fly verkligheten
Vissa dagar hjälper ingenting annat än att fly verkligheten för en stund. Jag gör det genom att läsa en bok eller se en bra film. Gör en kopp te, dra upp filten till hakan och sjunk in i någon annans värld och någon annans helt andra, fiktiva, problem och glöm bort dina egna för en liten stund.
Planera nästa steg
Det här hjälper kanske inte för alla, men för mig har det varit en bra strategi att hela tiden ligga ett steg före och planera vad nästa åtgärd ska bli, om det här försöket misslyckas. Risken med den här strategin kan dock vara att man inte riktigt är i det man håller på med just nu, utan redan ligger steget före, och att man inte heller tillåter sig att sörja det misslyckade försöket innan man kastar sig in i nästa. Så, den här strategin har sina nackdelar och passar inte alla. Men den har gett mig ett lugn genom att erbjuda en öppning även om det pågående försöket skulle misslyckas.
Glöm inte bort det du har
Stranden utanför vårt fritidshus

Det kan låta klyschigt, men det är viktigt. Skaffa-barn-processen suger så mycket energi att det ofta känns som hela ens liv är kidnappat. Det går inte att planera längre än till nästa cykel och det är lätt att tappa bort sig själv. Men försök att inte tappa taget om det du tyckte var roligt att göra innan du hamnade i att allt kretsar kring nästa försök. Försök att hålla fast vid det som är bra. För mig har det till exempel inneburit att hålla fast vid vår tradition att laga goda fredagsmiddagar tillsammans – ta ett glas vin, tända kaminen, sätta på bra musik och laga mat tillsammans. Jag försöker också att komma ihåg att vara tacksam för det som ändå är bra i mitt liv – min relation, min hund, naturen jag har utanför fönstret, huset, mitt skrivande, min familj.
Var snäll mot dig själv
Var snäll mot dig själv

Självmedkänsla är kanske det viktigaste av allt. Vissa dagar är allt bara svart och inget hjälper. Livet är orättvist och du känner dig värdelös. Men inget av det här är ditt fel, du har bara haft otur. Låt dig svepas med av sorgen, gråt och skrik om du behöver det. Att vara ofrivilligt barnlös är oerhört tufft, det är synd om dig och du får tycka det. Var snäll mot dig själv och straffa dig inte för hårt. Unna dig, skäm bort dig, ta hand om dig!

11 september, 2019

En allt överskuggande längtan

Vad innebär det egentligen att vara ofrivilligt barnlös? Ofrivillig barnlöshet är en sjukdom. Men den är inte livshotande och inget du dör av. Ändå gör den fruktansvärt ont, varje dag. Mest i själen (även om två av mina tre missfall har varit det mest smärtsamma jag varit med om även rent kroppsligt).

Barnlängtan Det gör ont att varje dag mötas av och behöva konfronteras med alla påminnelser om det du själv saknar. Du ser dem varje dag, det går inte att undvika. Varje morgon ser du barnen på bussen, tunnelbanan och genom bilfönstret när du stannar för att släppa förbi dem över övergångsstället på väg till skolan. På jobbet möts du av kollegans svällande gravidmage, en annan kollegas frånvaro pga VAB och diskussionerna kring fikabordet om helgens utflykt till badhuset med barnen eller stressen kring att hinna hämta och lämna. När du kommer hem öppnar du Facebook eller Instagram och möts av bilder på stökiga barnrum, skrattande ettåringar med kladdiga munnar och händer, utklädda barn på väg till maskerad och inlägg om fotbollsträningar och andra aktiviteter tillsammans med barnen. De finns överallt – barnen, och familjelivet, som du saknar.

Att vara ofrivilligt barnlös är att ständigt befinna sig på andra sidan, i ett enormt utanförskap. Det är att leva med ett ständigt böljande flöde av känslor som ibland anses fula och förbjudna. Det är att leva med en stor sorg. Det är att förtäras av en allt överskuggande längtan som färgar varje andetag.