När är det nog? När räcker det? När ska man sätta stopp? När ska man ge upp och sluta försöka? Det är lätt för andra att ha åsikter om den saken. Vissa tycker att ”nu får det väl ändå räcka”, andra tycker ”ge inte upp, det är inte försent.” Men det är inte upp till andra att tycka. Det är en fråga som ingen annan än du (och din partner om du har en) kan svara på.
Jag vet par som har försökt i över tio år. Jag vet många som verkligen har provat allt, vänt på varenda sten och anlitat flera olika kliniker utomlands. En del hittar till sist det som felar och lyckas. Andra söker fortfarande vidare efter lösningen. Vi provade själva det mesta och gjorde mer än de flesta. Men det finns nästan alltid saker kvar att testa, fler stenar kvar att vända på…
Jag har tidigare skrivit om hur min kurator säger att det är lite som att spela på en enarmad bandit. Man lägger i en peng till och en peng till och tänker hela tiden att snart måste vinsten komma. Man har investerat så mycket att det är svårt att sluta. Men för vissa kommer aldrig vinsten.
För oss blev priset till slut för högt. Vi orkade inte mer, vare sig fysiskt eller psykiskt. Vi kände att hela vårt liv kretsade kring försöken att få barn. Alla våra pengar, all vår tid och all vår energi under sex års tid hade gått åt till våra försök och vi var slutkörda. Vi orkade inte mer. Vi tog en paus över sommaren, ägnade oss åt att göra saker som fick oss att må bra och funderade över hur ett liv tillsammans utan barn skulle kunna se ut. Vi landade i att vi hade mycket som var bra i vårt liv även utan barn och började sakta, sakta att acceptera ett liv utan barn.
När vi väl hade landat i att inte göra fler försök började jag reta mig enormt mycket på de frekvent förekommande kommentarerna från vänner och andra försökare på olika forum i stil med ”ge aldrig upp”, ”sluta aldrig kämpa” och ”det kommer att lyckas till slut”. Kanske skulle det en dag lyckas, om vi hade lagt ytterligare en halv miljon kronor och flera år av våra liv, men vi orkade inte mer och jag kände att det måste få vara vårt beslut. Att det faktiskt måste vara okej att bestämma sig för att ge upp också. Därför skriver jag själv aldrig till någon som försöker att inte ge upp. För vill någon ge upp måste det också vara okej. Det går att få ett bra liv även utan barn, det är jag helt övertygad om.
Vi bestämde oss för att inte göra fler försök. Men vi hade fortfarande tre embryon kvar i frysen i Grekland och klarade inte av kasta bort dem. Om vi hade gjort det hade jag nog för alltid undrat vad det kunde ha blivit av dem. Så vi kunde inte sätta punkt helt förrän vi gjort det där sista försöket. Men jag började misströsta om vi någonsin skulle komma dit. Jag hade i flera år haft problem med min slemhinna och gjort försök på försök att bygga upp den så att den blev tillräckligt tjock för att sätta tillbaka ett embryo, men den svarade inte på några traditonella behandlingar. Vi kom aldrig till insättning och fortsatte i ett frustrerande limbo, när allt vi ville var att sätta punkt, med eller utan barn. Mest troligen utan.
Det finns stödgrupper för dem som av någon anledning tvingas ge upp och acceptera ett liv utan barn: ”Andra sidan tröskeln – föreningen för permanent ofrivilligt barnlösa.” Jag gick aldrig med, eftersom vi först ville göra vårt sista försök. I september i år fick jag till slut prova en experimentiell behandling för slemhinnan : PRP – platelet rich plasma, och det hjälpte. Slemhinnan blev tillräckligt tjock och vi gjorde vårt sista försök. Idag är jag gravid i vecka 17 med tvillingar, efter sex års försök, tre missfall och oändligt många bakslag. Jag vågar fortfarande inte riktigt tro på det, men jag hoppas att det ska gå vägen den här gången.
Men hade det inte gjort det, hade vi aldrig fått några barn, så vet jag att det hade varit okej det med. Det hade blivit bra ändå till slut. Även om barnlösheten då hade blivit en livslång sorg. Det är okej att sätta punkt om det känns som det bästa alternativet. Men när den punkten ska sättas är ditt beslut, ingen annans.
Här kan du läsa mer om ofrivillig barnlöshet på 1177 Vårdguidens sida.