Innan jag gick in i mitt skov för dyga tre år sedan nu var jag vad jag brukar kalla en tränande person. Jag tränande två gånger om dagen, var vältränad och kunde gå långt. Jag sov på nätterna eftersom jag inte hade värk och jag tog nästan inga mediciner.
Jag kan sakna den person jag var då. Längta till gymmet och de tunga vikterna. Jag var nog mer sprudlande glad då även om jag fortfarande är en glad person. Jag satt alltid på golvet när jag umgicks. I skräddare. Nu tar jag mig inte upp från golvet om jag skulle få för mig att sätta mig där.
Men, jag umgås massor med mina vänner. Vi har middagar, vi sitter i varandras soffor och pratar i timmar och vi åker på sommarsemester ihop. Jag jobbar med det jag älskar att göra och det går bra. Jag gör saker som jag inte hade gett mig själv möjligheten till om inte allt stannade upp lite.
Jag går inte långa promenader och jag lyfter inte tungt men jag har ett rikt liv. Ett mycket rikt liv och det är lätt att stirra sig blind på det man inte har när det som finns är bra. Det är bra även med all värk och allt stillasittande. Det är bra.
Och ja, även detta är skrivet med enbart högerhanden.