Jag är alkoholist och narkoman men vill ändå påstå att drogerna inte är, och aldrig har varit mitt problem… visst mitt drogande har gett mig massor av konsekvenser jag mer än gärna skulle velat slippa… men… mitt egentliga problem är något helt annat.
Jag kan förstå varför jag gillade att droga mig från allra första början… all min rädsla som försvann, självförtroendet jag kände och massor av för mig positiva upplevelser… för mig var drogerna medicinen som gjorde mitt annars ohanterliga känsloliv… hanterbart.
Vad jag inte riktigt räknade med var väl alla dessa ”biverkningar” som min ”medicin” förde med sig… kort sagt så gick ju precis allting åt helvete med tiden… vi kunde verkligen snacka om en kortsiktig lösning på mitt problem… och ska sanningen fram så fungerade det väldigt dåligt att behandla symtomen istället för problemet… att lägga locket på ett ohanterligt känsloliv höjer varken självkänslan eller tar bort rädslan… tvärtom faktiskt… ”dagen efter” blev bara mer och mer ångestfylld… och till slut så pallade jag ju inte ens att gå till affären och handla mjölk utan att droga mig.
När jag valde att bli drogfri så kom alla mina problem upp till ytan… många var de gånger då jag tänkte skita i allt och återgå till dimman… inte fan kändes mitt liv bättre för att jag var drogfri, tvärtom… nu kom alla känslor på en och samma gång… skuld och skam… det var en minst sagt smärtfylld process… men… helt ärligt… jag skulle inte vilja vara utan den upplevelsen idag… för som jag växte som människa när jag tog mig igenom allt detta… idag blir jag glad när jag ser mig själv i spegeln… fylld av tillförsikt inför vad livet har att bjuda mig… inte längre rädd för allt och alla… och min självkänsla växer mer och mer för varje dag som går.
En sak vet jag med säkerhet… och det är att ALLT… precis ALLT blir bättre när man väljer att leva ett drogfritt liv.
Kanske låter jag som en nyfrälst lirare… men va fan… det kan jag leva med.