Hur ska vi stoppa mobbning? III

Skolinspektionen/Barn- och elevombudet redovisar i mars 2019 statistik och slutsatser av anmälningar och beslut för 2018. Det är en intressant läsning!

  • ”Under 2018 har Skolinspektionen och BEO fattat beslut om 5 216 anmälningar. Av besluten — utreddes — 43 procent av ärendena —
  • — I övriga fall —- 33 procent remitterades till huvudmannens klagomålshantering. 18 procent av ärendena konstaterades sakna grund för vidare utredning.
  • Av de 2243 anmälningar som utreddes vidare kritiserades skolan som anmälan rörde i nära 70 procent av ärendena”
  • ”Barn-och elevombudet kan — begära skadestånd för en kränkt elevs räkning. Det har skett i 73 fall 2018. I 44 av dessa hade huvudmännen vid årsskiftet medgivit de framställda kraven — och i 11 fall har huvudmannen betalat ett lägre belopp efter förlikning.”

https://www.skolinspektionen.se/globalassets/publikationssok/statistikrapporter/anmalningar/tillsyn-utifran-individarenden-2019/tillsyn-utifran-individarenden-2018.pdf

Av 5216 anmälningar ledde alltså endast 73 till krav på skadestånd till mobbad elev från skolans ägare = huvudman. Men i hela 70% av fortsatta utredningar kritiserades ägarna, men utan krav på skadestånd.

Man kan dra olika slutsatser av rapporten. En är, att det är svårt att få upprättelse av Skolinspektionen/BEO, när ett barn är mobbat, tvärt emot den livliga debatten om ”kränkthetskultur” och ”anmälningskultur”, dvs att föräldrar i onödan skulle anmäla mobbning.

En annan är, att många anmälningar inte är tillräckligt underbyggda för att kunna utredas. Efter att vädjat, först till lärare och rektor, gör föräldrar till sist en anmälan. Den fingranskas av knivskarpa jurister, och bemöts av huvudmannens minst lika slipade jurister, före beslut.

Den generella kritiken mot Skolan, att man inte tar människors oro för mobbning på allvar, består. Med så samlad dokumentation av så ett stort samhällsproblem borde Skolan lyssna, analysera, och åtgärda. Så som man brukar göra när samhällsproblem uppdagas.

 

 

 

 

 

Hur ska vi stoppa mobbning? II

Låt oss se närmare på spåret (se föregående blogg) ”hur staten via lagstiftning har byggt upp en regelstruktur för hur kränkande särbehandling på arbetsplatser, inklusive skolor, ska kunna förhindras.” Grundtanken är att förebygga för att förhindra, i stället för att formulera direkta krav som kan följas av förelägganden när någon inte följt regelverket. Ett sympatiskt synsätt, som bygger på ömsesidigt förtroende. Men tyvärr, för de många som utsätts för mobbning, visar statistik och historik att det inte fungerar.

2012 infördes begreppet Elevhälsa i skollagen. Syftet är bl a att ” Alla elever ska, utöver skolläkare och skolsköterska, ha tillgång till psykolog, kurator och personal med specialpedagogisk kompetens”.  Dessutom ska elevhälsan ”bidra till att skapa miljöer som främjar elevernas lärande, utveckling och hälsa. — som rör elevernas arbetsmiljö, till exempel skolans värdegrund, arbetet mot kränkande behandling”—

Det är ju utmärkt. Man kan lätt tro, som orolig förälder, att man kan vända sig till kuratorn, skolsköterskan eller skolläkaren med sin oro för sitt mobbade barn. Men saknar du dessa personer på skolan står det nämligen också: —”Huvudmannen avgör hur mycket personal skolan ska ha och vilken kompetens som behövs utifrån lokala behov och förutsättningar.”—

https://www.skolverket.se/download/18.6011fe501629fd150a27811/1529061399574/Elevh%C3%A4lsa%20-%20120228.pdf

Liknande lagstiftning gäller på arbetsmarknaden. Man erkänner att mobbning existerar, men —”Arbetsmiljöverket vill framhålla att kränkande särbehandling på arbetet i första hand är en fråga för arbetsgivare och skyddsorganisationen på arbetsplatsen.”—

När man blir utsatt för mobbning på jobbet uppmanar Arbetsmiljöverket att man:

  1. I första hand tar upp det med arbetsgivaren
  2. Vänder sig till sitt skyddsombud
  3. Kontaktar sitt fackförbund
  4. Som enskild arbetstagare kan man göra en anmälan till AV.

https://www.av.se/halsa-och-sakerhet/psykisk-ohalsa-stress-hot-och-vald/mobbning/#4

Hur ska vi stoppa mobbning? I

Man kan se två huvudspår i ansträngningarna att stoppa mobbning:

  1. Att utbilda människor för att vi ska behandla och bemöta varandra bättre. Det finns oändligt många metoder och grupper som arbetar så. Med information, kurser, utbildningar och andra insatser har ett sådant engagerat arbete gjorts i decennier.
  2. Via lagstiftning har staten byggt upp en regelstruktur för hur kränkande särbehandling på arbetsplatser, inklusive skolor, ska kunna förhindras.

Trots dessa omfattande insatser tycks mobbning inte minska. 9% av vuxna anställda känner sig mobbade på arbetsplatserna. I genomsnitt två barn och unga i varje klass i skolan är, eller känner sig, rädda för att bli mobbade. Ökande psykiska sjukdomsbesvär kan kopplas till utsatthet på arbetsplatser.

Förutom det samlade lidande som alla dessa utsätts för, alla förlorade arbetsinsatser och utbildning, kostar alla dessa ansträngningar otroligt mycket pengar. Men varför är det inte framgångsrikt?

Ett ”hål” i lagstiftningen?

– När det väl uppstått en situation när någon utsätts för mobbning, och man inte får det skydd som till exempel ett skyddsombud kan ge en, då står man väldigt ensam. Där finns en brist i vår lagstiftning för då kan inte vi hjälpa till, säger Ulrich Stoetzer, Arbetsmiljöverket.

https://www.svt.se/nyheter/inrikes/vuxna-som-mobbas-blir-utan-stod-hal-i-lagstiftningen

Våra unga saknar stöd

Magnus Jägerskog, generalsekreterare på Bris: — Fler unga kontaktar Bris om utsatthet i skolan. Samtalen om mobbning har ökat med 48 procent på tre år. I åldersgruppen 10–12 år är ökningen 73 procent.—– Hela frågan om att kunna motverka mobbning handlar om att skolan på ett generellt plan har stora brister och problem —.

https://www.svt.se/nyheter/inrikes/unga-i-kris-vi-saknar-stod-fran-samhallet?cmpid=del%3Afb%3A20190314%3Aunga-i-kris-vi-saknar-stod-fran-samhallet%3Anyh%3Alp&fbclid=IwAR2ZlqVpP9VGx8pN8-aGEK8UhbnnQsVpeBfME0zlilV914sdoVbGonwAiS8

 

Myter om mobbning

Mobbning har diskuterats i åratal. Många lider. Många kämpar mot mobbning utan framgång. När ett problem inte får sin lösning frodas myterna om orsakerna. Några exempel:

Det är synd om mobbaren. Mobbaren mår dåligt av att förtrycka andra, sägs det ibland. Oavsett vilka drivkrafter någon har för sitt beteende är det ändå ett eget val. Den som hänsynslöst kränker och hotar får ju ut något av det, mår bättre. Varför skulle man annars välja sin roll som mobbare?

Det är ”svaga” människor som blir mobbade. Hur vet man att någon är ”svag”? Det är inte svaghet att bli illa berörd av personliga hot, nedsättande kommentarer om utseende, ursprung eller vanor. Man ÄR inte svag, men man BLIR det av utfrysning och hot. Och det går snabbt. Ett barn kan trots ett starkt självförtroende på en vecka förlora sin självkänsla.

Självförtroende: Tror på sig själv och sin förmåga att prestera, är kompetent och kapabel att lösa situationer och problem.

Självkänsla: Vet vem man är, accepterar sig själv, har självrespekt. Tvekar inte att tillfredsställa sina behov och intressen. Vågar sätta gränser också mot andra

Ge mobbare straff så de slutar mobba. Höga röster i dessa dagar höjs för att slänga ut, flytta på, stänga av, och straffa barn. Beteendevetare, författare Petra Krantz Lindgren skrev om att straffa barn (Expressen 20 april 2016):  ”Det är väldigt svårt att utveckla sådan tillit till en person som straffar. Tvärtom resulterar straff i att barns tillit och samarbetsvilja minskar, vilket många vuxna tyvärr, helt felaktigt, tar till intäkt för att det behövs ännu mer straff. Vad behövs i stället? Att de vuxna tar ansvar för relationens kvalitet — söker sätt att mötas.” Vidare: ”Låt det inte var så illa att vuxna människor på allvar tror att det bara finns två alternativ: att straffa eller att inte göra någonting alls”.

Mobbare har ”dålig uppfostran”. -Var är föräldrarna? ropar man när barn beter sig dåligt. Barn beter sig på ett sätt vid frukostbordet. Ett helt annat under grupptryck.

Vad kan jag göra?

-Barn kan vara så elaka! Så reagerar många när man talar om mobbning. Som om barn skulle vara elakare än vuxna. Visst, det är en myt, men är delvis sann. Både vuxna och barn kan vara grymma, elaka och onda. Men ondska är inte medfött. Det finns inte onda eller goda människor. Både det goda och det onda finns i oss alla. HUR vi agerar, beror på vilka omständigheter och strukturer vi verkar i.

”Det går att få människor att göra vad som helst. Se bara på världshistorien. Men ondskan är inte svart eller vit, den är en kombination av omständigheter och börjar alltid med små, små steg.” Så säger Thomas Gumpel, professor i socialpsykologi. Vi kan däremot vara utrustade med olika dominanta drag, som, i ”rätt” miljö kan utveckla destruktiva mönster i en grupp. Han fortsätter: – Om du sätter en person med dominanta drag i en situation där reglerna, strukturerna och hierarkin är otydliga — så kan det sluta illa.

https://svenska.yle.fi/artikel/2018/03/03/professor-som-forskar-i-ondska-man-kan-fa-vem-som-helst-att-gora-vad-som-helst

Just nu diskuteras livligt våld och övergrepp i skolan. Röster hörs för att ge lärare ”ökade befogenheter”. När just ”reglerna, strukturerna och hierarkin är otydliga” uppstår ett sådant kaos, och så är det på alltför många håll i skolan. Men problemet finns. Det trasar sönder vardagstryggheten för både lärare, elever och föräldrar. Orsakerna är många. Men enkla lösningar har den nackdelen, att de ofta förvärrar komplicerade problem.

Så, hur ska jag agera när jag upptäcker att mitt barn är mobbat? Man bör främst be någon om stöd, inte minst vid mötet med skolpersonal, eftersom man som förälder reagerar starkt och känslomässigt, och inte kan varken skolrutiner eller -juridik. Både jag och Christian Nordenström har arbetat med mobbning i många år, och finns här på 1177vgr:

https://www.1177.se/Vastra-Gotaland/Fakta-och-rad/Mer-om/Rad-vid-mobbing/

https://www.1177.se/Vastra-Gotaland/Fakta-och-rad/Mer-om/Claes-Jenningers-rad-vid-mobbning/

 

Mobbning – det är väl förbjudet?

Det finns inget juridiskt begrepp som heter mobbning. Därför kan man inte heller åtalas eller dömas för att ha mobbat någon. Det finns ingen straffskala. Men det finns mycket noga beskrivet i våra lagar och förordningar att mobbning inte får förekomma. Där finns heller ingen tvekan om vem som ansvarar för att stoppa mobbning.

Många av oss säger ofta att mobbning är allas ansvar. Det är riktigt, men vi är inte skyldiga att ingripa. Och det är problemet med mobbning, eller kränkande särbehandling som det heter, att även de som har ett juridiskt ansvar kan se mellan fingrarna, eller undandra sig ansvar.

På alla arbetsplatser är det arbetsgivarens ansvar att ”Arbetstagare med personalansvar, chefer och arbetsledare, ska ha kunskaper om hur man förebygger och hanterar kränkande särbehandling. De ska bedriva ett systematiskt arbetsmiljöarbete för att förebygga att kränkande särbehandling uppstår.” Arbetsmiljöverket har tydliga instruktioner, särskilt vad gäller det förebyggande arbetet:

https://www.av.se/halsa-och-sakerhet/psykisk-ohalsa-stress-hot-och-vald/mobbning/#2

Den största arbetsplatsen, skolan, har ett ännu tydligare regelverk.

Ansvarig för arbetsmiljön är skolans huvudman, dvs 290 kommuner och de ca 1000 fristående skolorna. Huvudmannen ska se till att varje rektor med sin personal på sin skola driver ett främjande, förebyggande och åtgärdande arbete mot kränkande behandling.

https://www.skolverket.se/sitevision/proxy/publikationer/svid12_5dfee44715d35a5cdfa2899/55935574/wtpub/ws/skolbok/wpubext/trycksak/Blob/pdf3375.pdf?k=3375

När mobbning och ordningsproblem i skolan diskuteras anklagas än lärarna, än föräldrarna för att inte ta sitt ansvar. Det ropas på ”hårdare tag”, ”ökande befogenheter”. Men det förebyggande arbetet är avgörande. Det är huvudmännen som ska ge skolan den kunskap och de resurser som behövs. Läs gärna i Skollagen, Kapitel 6!

https://www.riksdagen.se/sv/dokument-lagar/dokument/svensk-forfattningssamling/skollag-2010800_sfs-2010-800

 

 

 

Mobbad – du är inte ensam.

Jo, den största ensamheten är att vara utfryst, hånad, ignorerad, förolämpad, idiotförklarad, äcklig. Det där vi kallar mobbad. Det hjälper inte om du tagit mod till sig och berättat för föräldrar, arbetskamrater, vänner. Varje dag tvingas du ändå hantera situationen.

Men du delar den situationen med så många, både barn i skolan och vuxna på arbetsplatser. Dels följer mobbningen kusligt lika mönster, oavsett var den uppkommer, dels finns det oerhört mycket forskning om vad mobbning är, hur den uppstår, var den förekommer och – vad man ska göra för att göra mobbningen just så onödig som den är. Du och alla andra är inte ensamma. Det finns kunskap. Börjar vi använda all den kunskapen kan vi få slut på mobbning.

”De största riskfaktorerna för mobbning är röriga organisationer med oklara roller och ett frånvarande ledarskap.” Säger Stefan Blomberg, psykolog vid Arbets- och miljömedicin i Linköping. Han fortsätter: —” Individualisera inte problemen! Mobbning förebygger man med en välfungerande organisation, där roller och mål är tydliga,man litar på varann, och det finns en närvarande ledare”— (Foto Rikard Karlsson)

Fallgroparna som du ska undvika när du förebygger och åtgärdar mobbning

Kräv alltså av chefen, eller rektorn, att börja se mobbningen. Föreslå en organisation där det finns någon som fångar upp problem med utanförskap. Orsakerna finns i gruppen, inte hos de inblandade individerna.

– Uppkomsten av diskriminering, trakasserier och kränkande behandling kan ofta kopplas till de normer som råder i till exempel skolan, säger Karin Hellfeldt, doktorand i socialt arbete vid Örebro universitet.— Det gäller för skolan att tidigt börja med relationsfrämjande arbete.

Fråga hur rektorn utformat det främjande arbetet. Finns det ens? Vilka normer råder på skolan? Är det en tystnadskultur? ”Grabbigt”? Grupper som håller sig bara till varandra? Fientligheter? Hårt språk?

Men viktigast av allt: Lev aldrig ensam med mobbningen! Dela med dig!

Mobbning och konflikt. Två helt olika saker.

Konflikt är två som inte är överens. Något vi upplever närmast dagligen. För det mesta låter vi saken bara passera. För målet kan väl inte vara man måste vara vän med alla människor omkring oss? Vi har lärt oss genom åren att fungera sida vid sida också med dem vi inte gillar. I skolan ägnar personal sig mycket åt det man kallar konfliktlösning. En hel del alldeles i onödan. För konflikter är naturliga inslag i vardagen, som utomstående inte behöver lägga sig i. Hjälp att lösa konflikter fungerar egentligen bara om båda ber om hjälp att lösa sin konflikt.

Men en konflikt kan utvecklas till mobbning. Det kan börja med att den ena lämnar jämvikten, kränker den andra, förringar och förolämpar den andras person och integritet. Det utvecklas till ett maktspel. För det är vad mobbning handlar om. Då finns det all anledning att ingripa. Låter den som är ansvarig för gruppen där det händer bara passera, betyder det för alla, för den som kränkts, för den som kränker, och för hela gruppens tillit till den ansvariga, att beteendet är godkänt. Det är signalen till hela gruppen att mobbning är något normalt, att mobbning finns överallt. Som något alla måste tåla.

Mobbning uppstår ur någons behov av att skaffa sig makt. Och att få stöd, uttalat eller med tystnad. Det finns inget enklare sätt att skaffa sig makt, än att pröva sig fram tills någon viker undan, blir ledsen av kränkningarna. Vem som helst kan alltså bli ”offer” i det maktspelet. De i den tysta skaran hotas av att själva bli utsatta, om man går emot, eller ännu värre, försvarar den utsatta.

Den mobbade får skulden till mobbningen. Och söker orsakerna hos sig själv: -Ja, dom har rätt, jag är för tjock, för smal, för lång, för kort, har ”konstiga” intressen, klär mig fult, går konstigt, pratar ”konstigt” osv.  Då har mobbningen nått sitt mål. Mobbningen har fastställt makten och positionerna i gruppen. Mobbning beror aldrig på den som utsätts.

http://www.kivakoulu.fi/vad_beror_mobbning_pa

Mobbning har likheter med tortyr.

De allra flesta människor är sociala varelser som strävar efter att ingå i sammanhang med andra människor. Flockdjur säger man till och med ibland. En derbymatch i fotboll eller annandagsrea kan berätta mycket om hur det fungerar. Gemensamma intressen kan vara stärkande för sammanhållning och kanske till och med ger solidaritet. Ända tills det ställs mot en rädsla för det avvikande eller ett hot utifrån. Saknas det då en trygg ledning och ett förankrat samförstånd om spelreglerna, förlorar snabbt de enskilda i gruppen skyddet för sin personliga integritet och kan i stället bli mål för angrepp.

När den skyddande gruppen rycker undan mattan ställs man plötsligt inför det svåraste vi människor har att hantera. Det fotfäste och den trygghet vi bygger livet på raseras när vi inte längre behövs, rent av inte längre är önskvärda. Utstött, isolerad, ifrågasatt, anklagad, berövad sin framtid och mänskliga rättigheter. Vi kallar det, tyvärr grovt förenklat, mobbning.

Att vara så utsatt är som att leva i ett krigstillstånd. Ångest blir vardag. Skräckbilder från övergrepp projiceras. Tankarna fastnar i sökande efter försvar och skuld. Det liknar i mycket effekter av krig och tortyr, det vi kallar Posttraumatisk stress (PTSD). Bland elever som blev mobbade under högstadiet hade 27% av pojkarna och 40% av flickorna posttraumatisk stress.

https://www.1177.se/Vastra-Gotaland/Fakta-och-rad/Sjukdomar/Posttraumatiskt-stressyndrom-PTSD/

Faktakunskaper: https://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=161&artikel=6511183

Men det finns vägar ut ur mobbning. En är att gruppen har en tydlig ledning. Om den tar sitt  ansvar och skapar ett samförstånd tillsammans med gruppen  hur man ska bemöta både varandra, de avvikande och hot utifrån.

När 50000 barn varje dag är rädda i skolan är också deras familjer rädda. Det här är min berättelse om det: https://www.1177.se/Vastra-Gotaland/Fakta-och-rad/Mer-om/Reportage-Mobbningen-slutade-i-sjalvmord/

 

 

 

 

Mobbning, den största ensamheten

-Och hur har du det på jobbet?

-Hur var det i skolan i dag?

Två skenbart enkla, välvilliga frågor, till en god vän, till sitt barn. Men en fråga som kan väcka mycket stark ångest hos den som får frågan.

Om jobbet: Om man under dagen upplevt sig som utstött, föraktad, osynlig eller hånad väcker frågan genast ett dilemma: -Ska jag svara som det är? -Ska jag berätta hur smärtsamt det är att sitta ensam i mitt rum medan arbetskamraterna tjoar och skrattar om den lyckade personalfesten de just har haft. Utan mig. För jag får inte längre några viktiga arbetsuppgifter, de går till den där nya, lite flirtiga tjejen, som nästan har blivit klar med sin examen. Jag har gråtit hos chefen och berättat, men det var visst bara som jag inbillade mig. Det skulle bli bättre bara jag var lite glad, jag också, på jobbet.

Frågan om skolan. -Jag hör ju oron i deras fråga, för de anar ju. Men de vet inte. Jag går alltid ensam på rasten. Sitter alltid ensam och äter. På gympan ska de alltid jämföra snopparna, och de skrattar och säger att min är löjligast. Varje rast gömmer de mina skor. När fröken ska skoja säger hon att alla ska titta på mig och beundra min nya frisyr. Dom skrattar, förstås, men inte snällt. Och så kladdar dom i mina böcker. Jag har sagt till fröken, men hon sa att hon inte har ögon i nacken.

De allra flesta svarar kort, -Bra. För det är alldeles för svårt att berätta. Ingen kan ju hjälpa mig på jobbet. Och mamma och pappa blir så ledsna, eller så ringer dom till rektorn, om dom får veta. Och då blir det bara värre.

Det finns nog ingen större ensamhet, än att vara mobbad. Ca 50 000 barn går till skolan med en klump i magen, varje dag, rädda för att bli utsatta. (Friends, Skolverket, Bris m fl). Ca 50 unga tar sitt liv varje år, med mobbning i bakgrunden (Nasp, Karolinska institutet). Att uppskatta den psykiska ohälsan, som bara tycks bli större, är närmast omöjligt.

Mobbning på arbetsplatser, och i skolan, är ett av våra allra största hälsoproblem.