Mobbning och konflikt. Två helt olika saker.

Konflikt är två som inte är överens. Något vi upplever närmast dagligen. För det mesta låter vi saken bara passera. För målet kan väl inte vara man måste vara vän med alla människor omkring oss? Vi har lärt oss genom åren att fungera sida vid sida också med dem vi inte gillar. I skolan ägnar personal sig mycket åt det man kallar konfliktlösning. En hel del alldeles i onödan. För konflikter är naturliga inslag i vardagen, som utomstående inte behöver lägga sig i. Hjälp att lösa konflikter fungerar egentligen bara om båda ber om hjälp att lösa sin konflikt.

Men en konflikt kan utvecklas till mobbning. Det kan börja med att den ena lämnar jämvikten, kränker den andra, förringar och förolämpar den andras person och integritet. Det utvecklas till ett maktspel. För det är vad mobbning handlar om. Då finns det all anledning att ingripa. Låter den som är ansvarig för gruppen där det händer bara passera, betyder det för alla, för den som kränkts, för den som kränker, och för hela gruppens tillit till den ansvariga, att beteendet är godkänt. Det är signalen till hela gruppen att mobbning är något normalt, att mobbning finns överallt. Som något alla måste tåla.

Mobbning uppstår ur någons behov av att skaffa sig makt. Och att få stöd, uttalat eller med tystnad. Det finns inget enklare sätt att skaffa sig makt, än att pröva sig fram tills någon viker undan, blir ledsen av kränkningarna. Vem som helst kan alltså bli ”offer” i det maktspelet. De i den tysta skaran hotas av att själva bli utsatta, om man går emot, eller ännu värre, försvarar den utsatta.

Den mobbade får skulden till mobbningen. Och söker orsakerna hos sig själv: -Ja, dom har rätt, jag är för tjock, för smal, för lång, för kort, har ”konstiga” intressen, klär mig fult, går konstigt, pratar ”konstigt” osv.  Då har mobbningen nått sitt mål. Mobbningen har fastställt makten och positionerna i gruppen. Mobbning beror aldrig på den som utsätts.

http://www.kivakoulu.fi/vad_beror_mobbning_pa

Mobbning har likheter med tortyr.

De allra flesta människor är sociala varelser som strävar efter att ingå i sammanhang med andra människor. Flockdjur säger man till och med ibland. En derbymatch i fotboll eller annandagsrea kan berätta mycket om hur det fungerar. Gemensamma intressen kan vara stärkande för sammanhållning och kanske till och med ger solidaritet. Ända tills det ställs mot en rädsla för det avvikande eller ett hot utifrån. Saknas det då en trygg ledning och ett förankrat samförstånd om spelreglerna, förlorar snabbt de enskilda i gruppen skyddet för sin personliga integritet och kan i stället bli mål för angrepp.

När den skyddande gruppen rycker undan mattan ställs man plötsligt inför det svåraste vi människor har att hantera. Det fotfäste och den trygghet vi bygger livet på raseras när vi inte längre behövs, rent av inte längre är önskvärda. Utstött, isolerad, ifrågasatt, anklagad, berövad sin framtid och mänskliga rättigheter. Vi kallar det, tyvärr grovt förenklat, mobbning.

Att vara så utsatt är som att leva i ett krigstillstånd. Ångest blir vardag. Skräckbilder från övergrepp projiceras. Tankarna fastnar i sökande efter försvar och skuld. Det liknar i mycket effekter av krig och tortyr, det vi kallar Posttraumatisk stress (PTSD). Bland elever som blev mobbade under högstadiet hade 27% av pojkarna och 40% av flickorna posttraumatisk stress.

https://www.1177.se/Vastra-Gotaland/Fakta-och-rad/Sjukdomar/Posttraumatiskt-stressyndrom-PTSD/

Faktakunskaper: https://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=161&artikel=6511183

Men det finns vägar ut ur mobbning. En är att gruppen har en tydlig ledning. Om den tar sitt  ansvar och skapar ett samförstånd tillsammans med gruppen  hur man ska bemöta både varandra, de avvikande och hot utifrån.

När 50000 barn varje dag är rädda i skolan är också deras familjer rädda. Det här är min berättelse om det: https://www.1177.se/Vastra-Gotaland/Fakta-och-rad/Mer-om/Reportage-Mobbningen-slutade-i-sjalvmord/

 

 

 

 

Mobbning, den största ensamheten

-Och hur har du det på jobbet?

-Hur var det i skolan i dag?

Två skenbart enkla, välvilliga frågor, till en god vän, till sitt barn. Men en fråga som kan väcka mycket stark ångest hos den som får frågan.

Om jobbet: Om man under dagen upplevt sig som utstött, föraktad, osynlig eller hånad väcker frågan genast ett dilemma: -Ska jag svara som det är? -Ska jag berätta hur smärtsamt det är att sitta ensam i mitt rum medan arbetskamraterna tjoar och skrattar om den lyckade personalfesten de just har haft. Utan mig. För jag får inte längre några viktiga arbetsuppgifter, de går till den där nya, lite flirtiga tjejen, som nästan har blivit klar med sin examen. Jag har gråtit hos chefen och berättat, men det var visst bara som jag inbillade mig. Det skulle bli bättre bara jag var lite glad, jag också, på jobbet.

Frågan om skolan. -Jag hör ju oron i deras fråga, för de anar ju. Men de vet inte. Jag går alltid ensam på rasten. Sitter alltid ensam och äter. På gympan ska de alltid jämföra snopparna, och de skrattar och säger att min är löjligast. Varje rast gömmer de mina skor. När fröken ska skoja säger hon att alla ska titta på mig och beundra min nya frisyr. Dom skrattar, förstås, men inte snällt. Och så kladdar dom i mina böcker. Jag har sagt till fröken, men hon sa att hon inte har ögon i nacken.

De allra flesta svarar kort, -Bra. För det är alldeles för svårt att berätta. Ingen kan ju hjälpa mig på jobbet. Och mamma och pappa blir så ledsna, eller så ringer dom till rektorn, om dom får veta. Och då blir det bara värre.

Det finns nog ingen större ensamhet, än att vara mobbad. Ca 50 000 barn går till skolan med en klump i magen, varje dag, rädda för att bli utsatta. (Friends, Skolverket, Bris m fl). Ca 50 unga tar sitt liv varje år, med mobbning i bakgrunden (Nasp, Karolinska institutet). Att uppskatta den psykiska ohälsan, som bara tycks bli större, är närmast omöjligt.

Mobbning på arbetsplatser, och i skolan, är ett av våra allra största hälsoproblem.

Mobbning – ett onödigt gissel

Mobbning är inget bra ord att använda om vi vill diskutera, förstå, vrida och vända på det, föra ett samtal om vad det innebär, hur och var det förekommer, och allra minst om vi vill kunna komma fram till hur vi ska kunna bli av med detta gissel, så djupt rotat i vår vardag och i vad vi uppfattar som sunt och osunt i vårt samhällsliv.

Varje människa tycks ha sin egen definition av vad mobbning är. Säger man blindtarmsinflammation eller bankrån har alla genast en i stort sett en liknande bild av vad de betyder. En del kan beskriva en riksdagsdebatt som mobbning. Ett förfluget ord i tunnelbanan kan kallas mobbning. Nätmobbning är ett modeord som inte säger mycket om vad det handlar om. På så vis förlorar ord som slits ut sin betydelse. Ordet mobbning är för många helt enkelt gruppvåld. Därför kan rektorer och andra chefer stolt förkunna att: ”På min arbetsplats förekommer ingen mobbning.”

Ordet mobbning importerades från engelskans ”mobbing” av läkaren Peter Paul Heineman i hans bok Mobbning. Gruppvåld bland barn och vuxna (1972). ”Mob” betyder ”pack” eller ”slödder” (SAOL), och Heineman hade förfärats över gruppslagsmål på skolgårdar. Sedan dess har mycket forskning och debatt visat att problemet är oändligt mycket större än fysiskt våld och grupptryck.

Vi skulle bättre förstå varandra när vi talar om mobbning med ord som utfrysning, uteslutning, trakasserier, strukturellt våld, hån, olaga hot osv. I brist på ett bättre uttryck menar jag här med mobbning i fortsättningen det livshotande tillstånd, när en människa i sitt sammanhang fråntas sitt människovärde, sin självtillit och självförtroende. För det är vad mobbning gör med en människa, i skolan, på arbetsplatsen, i föreningar, i familjen osv, där man antingen vill, eller måste delta.

Den grymma verkligheten är att mobbning förekommer i alla sammanhang, där människor träffas i grupp. Alla i en grupp söker sin egen position, några söker makt. Varje grupp har en ledare, som förväntas ta ansvar för hur gruppen fungerar.