Konflikt är två som inte är överens. Något vi upplever närmast dagligen. För det mesta låter vi saken bara passera. För målet kan väl inte vara man måste vara vän med alla människor omkring oss? Vi har lärt oss genom åren att fungera sida vid sida också med dem vi inte gillar. I skolan ägnar personal sig mycket åt det man kallar konfliktlösning. En hel del alldeles i onödan. För konflikter är naturliga inslag i vardagen, som utomstående inte behöver lägga sig i. Hjälp att lösa konflikter fungerar egentligen bara om båda ber om hjälp att lösa sin konflikt.
Men en konflikt kan utvecklas till mobbning. Det kan börja med att den ena lämnar jämvikten, kränker den andra, förringar och förolämpar den andras person och integritet. Det utvecklas till ett maktspel. För det är vad mobbning handlar om. Då finns det all anledning att ingripa. Låter den som är ansvarig för gruppen där det händer bara passera, betyder det för alla, för den som kränkts, för den som kränker, och för hela gruppens tillit till den ansvariga, att beteendet är godkänt. Det är signalen till hela gruppen att mobbning är något normalt, att mobbning finns överallt. Som något alla måste tåla.
Mobbning uppstår ur någons behov av att skaffa sig makt. Och att få stöd, uttalat eller med tystnad. Det finns inget enklare sätt att skaffa sig makt, än att pröva sig fram tills någon viker undan, blir ledsen av kränkningarna. Vem som helst kan alltså bli ”offer” i det maktspelet. De i den tysta skaran hotas av att själva bli utsatta, om man går emot, eller ännu värre, försvarar den utsatta.
Den mobbade får skulden till mobbningen. Och söker orsakerna hos sig själv: -Ja, dom har rätt, jag är för tjock, för smal, för lång, för kort, har ”konstiga” intressen, klär mig fult, går konstigt, pratar ”konstigt” osv. Då har mobbningen nått sitt mål. Mobbningen har fastställt makten och positionerna i gruppen. Mobbning beror aldrig på den som utsätts.