Myter om mobbning

Mobbning har diskuterats i åratal. Många lider. Många kämpar mot mobbning utan framgång. När ett problem inte får sin lösning frodas myterna om orsakerna. Några exempel:

Det är synd om mobbaren. Mobbaren mår dåligt av att förtrycka andra, sägs det ibland. Oavsett vilka drivkrafter någon har för sitt beteende är det ändå ett eget val. Den som hänsynslöst kränker och hotar får ju ut något av det, mår bättre. Varför skulle man annars välja sin roll som mobbare?

Det är ”svaga” människor som blir mobbade. Hur vet man att någon är ”svag”? Det är inte svaghet att bli illa berörd av personliga hot, nedsättande kommentarer om utseende, ursprung eller vanor. Man ÄR inte svag, men man BLIR det av utfrysning och hot. Och det går snabbt. Ett barn kan trots ett starkt självförtroende på en vecka förlora sin självkänsla.

Självförtroende: Tror på sig själv och sin förmåga att prestera, är kompetent och kapabel att lösa situationer och problem.

Självkänsla: Vet vem man är, accepterar sig själv, har självrespekt. Tvekar inte att tillfredsställa sina behov och intressen. Vågar sätta gränser också mot andra

Ge mobbare straff så de slutar mobba. Höga röster i dessa dagar höjs för att slänga ut, flytta på, stänga av, och straffa barn. Beteendevetare, författare Petra Krantz Lindgren skrev om att straffa barn (Expressen 20 april 2016):  ”Det är väldigt svårt att utveckla sådan tillit till en person som straffar. Tvärtom resulterar straff i att barns tillit och samarbetsvilja minskar, vilket många vuxna tyvärr, helt felaktigt, tar till intäkt för att det behövs ännu mer straff. Vad behövs i stället? Att de vuxna tar ansvar för relationens kvalitet — söker sätt att mötas.” Vidare: ”Låt det inte var så illa att vuxna människor på allvar tror att det bara finns två alternativ: att straffa eller att inte göra någonting alls”.

Mobbare har ”dålig uppfostran”. -Var är föräldrarna? ropar man när barn beter sig dåligt. Barn beter sig på ett sätt vid frukostbordet. Ett helt annat under grupptryck.

Vad kan jag göra?

-Barn kan vara så elaka! Så reagerar många när man talar om mobbning. Som om barn skulle vara elakare än vuxna. Visst, det är en myt, men är delvis sann. Både vuxna och barn kan vara grymma, elaka och onda. Men ondska är inte medfött. Det finns inte onda eller goda människor. Både det goda och det onda finns i oss alla. HUR vi agerar, beror på vilka omständigheter och strukturer vi verkar i.

”Det går att få människor att göra vad som helst. Se bara på världshistorien. Men ondskan är inte svart eller vit, den är en kombination av omständigheter och börjar alltid med små, små steg.” Så säger Thomas Gumpel, professor i socialpsykologi. Vi kan däremot vara utrustade med olika dominanta drag, som, i ”rätt” miljö kan utveckla destruktiva mönster i en grupp. Han fortsätter: – Om du sätter en person med dominanta drag i en situation där reglerna, strukturerna och hierarkin är otydliga — så kan det sluta illa.

https://svenska.yle.fi/artikel/2018/03/03/professor-som-forskar-i-ondska-man-kan-fa-vem-som-helst-att-gora-vad-som-helst

Just nu diskuteras livligt våld och övergrepp i skolan. Röster hörs för att ge lärare ”ökade befogenheter”. När just ”reglerna, strukturerna och hierarkin är otydliga” uppstår ett sådant kaos, och så är det på alltför många håll i skolan. Men problemet finns. Det trasar sönder vardagstryggheten för både lärare, elever och föräldrar. Orsakerna är många. Men enkla lösningar har den nackdelen, att de ofta förvärrar komplicerade problem.

Så, hur ska jag agera när jag upptäcker att mitt barn är mobbat? Man bör främst be någon om stöd, inte minst vid mötet med skolpersonal, eftersom man som förälder reagerar starkt och känslomässigt, och inte kan varken skolrutiner eller -juridik. Både jag och Christian Nordenström har arbetat med mobbning i många år, och finns här på 1177vgr:

https://www.1177.se/Vastra-Gotaland/Fakta-och-rad/Mer-om/Rad-vid-mobbing/

https://www.1177.se/Vastra-Gotaland/Fakta-och-rad/Mer-om/Claes-Jenningers-rad-vid-mobbning/

 

Mobbning – det är väl förbjudet?

Det finns inget juridiskt begrepp som heter mobbning. Därför kan man inte heller åtalas eller dömas för att ha mobbat någon. Det finns ingen straffskala. Men det finns mycket noga beskrivet i våra lagar och förordningar att mobbning inte får förekomma. Där finns heller ingen tvekan om vem som ansvarar för att stoppa mobbning.

Många av oss säger ofta att mobbning är allas ansvar. Det är riktigt, men vi är inte skyldiga att ingripa. Och det är problemet med mobbning, eller kränkande särbehandling som det heter, att även de som har ett juridiskt ansvar kan se mellan fingrarna, eller undandra sig ansvar.

På alla arbetsplatser är det arbetsgivarens ansvar att ”Arbetstagare med personalansvar, chefer och arbetsledare, ska ha kunskaper om hur man förebygger och hanterar kränkande särbehandling. De ska bedriva ett systematiskt arbetsmiljöarbete för att förebygga att kränkande särbehandling uppstår.” Arbetsmiljöverket har tydliga instruktioner, särskilt vad gäller det förebyggande arbetet:

https://www.av.se/halsa-och-sakerhet/psykisk-ohalsa-stress-hot-och-vald/mobbning/#2

Den största arbetsplatsen, skolan, har ett ännu tydligare regelverk.

Ansvarig för arbetsmiljön är skolans huvudman, dvs 290 kommuner och de ca 1000 fristående skolorna. Huvudmannen ska se till att varje rektor med sin personal på sin skola driver ett främjande, förebyggande och åtgärdande arbete mot kränkande behandling.

https://www.skolverket.se/sitevision/proxy/publikationer/svid12_5dfee44715d35a5cdfa2899/55935574/wtpub/ws/skolbok/wpubext/trycksak/Blob/pdf3375.pdf?k=3375

När mobbning och ordningsproblem i skolan diskuteras anklagas än lärarna, än föräldrarna för att inte ta sitt ansvar. Det ropas på ”hårdare tag”, ”ökande befogenheter”. Men det förebyggande arbetet är avgörande. Det är huvudmännen som ska ge skolan den kunskap och de resurser som behövs. Läs gärna i Skollagen, Kapitel 6!

https://www.riksdagen.se/sv/dokument-lagar/dokument/svensk-forfattningssamling/skollag-2010800_sfs-2010-800

 

 

 

Mobbad – du är inte ensam.

Jo, den största ensamheten är att vara utfryst, hånad, ignorerad, förolämpad, idiotförklarad, äcklig. Det där vi kallar mobbad. Det hjälper inte om du tagit mod till sig och berättat för föräldrar, arbetskamrater, vänner. Varje dag tvingas du ändå hantera situationen.

Men du delar den situationen med så många, både barn i skolan och vuxna på arbetsplatser. Dels följer mobbningen kusligt lika mönster, oavsett var den uppkommer, dels finns det oerhört mycket forskning om vad mobbning är, hur den uppstår, var den förekommer och – vad man ska göra för att göra mobbningen just så onödig som den är. Du och alla andra är inte ensamma. Det finns kunskap. Börjar vi använda all den kunskapen kan vi få slut på mobbning.

”De största riskfaktorerna för mobbning är röriga organisationer med oklara roller och ett frånvarande ledarskap.” Säger Stefan Blomberg, psykolog vid Arbets- och miljömedicin i Linköping. Han fortsätter: —” Individualisera inte problemen! Mobbning förebygger man med en välfungerande organisation, där roller och mål är tydliga,man litar på varann, och det finns en närvarande ledare”— (Foto Rikard Karlsson)

Fallgroparna som du ska undvika när du förebygger och åtgärdar mobbning

Kräv alltså av chefen, eller rektorn, att börja se mobbningen. Föreslå en organisation där det finns någon som fångar upp problem med utanförskap. Orsakerna finns i gruppen, inte hos de inblandade individerna.

– Uppkomsten av diskriminering, trakasserier och kränkande behandling kan ofta kopplas till de normer som råder i till exempel skolan, säger Karin Hellfeldt, doktorand i socialt arbete vid Örebro universitet.— Det gäller för skolan att tidigt börja med relationsfrämjande arbete.

Fråga hur rektorn utformat det främjande arbetet. Finns det ens? Vilka normer råder på skolan? Är det en tystnadskultur? ”Grabbigt”? Grupper som håller sig bara till varandra? Fientligheter? Hårt språk?

Men viktigast av allt: Lev aldrig ensam med mobbningen! Dela med dig!