Det var ju också så att vår andra son fyllde 9 år 2 dagar efter operationen och detta blev en lite annorlunda födelsedag för honom. Med frånvarande föräldrar så togs han väl om hand av våra vänner som även fick äran till att axla ansvaret att sjunga för honom på morgonen samt fixa till lite tårta. Inte helt fel att ha jourföräldrar som rycker in när man själv inte klarar av vardagens gilla gång. Men han kom på besök så jag fick gratta honom. Då fick han också träffa sin lillebror för första gången. Det får man ju se som en speciell present i sig. Dagarna gick och för mig som endast legat på sjukhus då jag fött mina barn, var det mycket som blev nytt för mig. Jag fick blod för mitt låga blodvärde. Efter ett tag så ville inte min kropp längre bli stucken mina kärl sprack helt enkelt. Det var till och med svårt att sticka i foten vilket jag också tyckte var det värsta stället. Det var obehagligt att ha kanylknappen kopplad på ovansidan av handen, eftersom man ofta slog i handen och använde den på alla sätt. Jag hade väldigt lätt att få blåmärken. Jag fick mycket mediciner intravenöst (i en ven) genom en central ven kateter- CVK (kärlkateter in i en central ven) Som var kopplad i närheten av nyckelbenet.
På den elfte dagen tog jag min första efterlängtande dusch på sjukhuset, jag glömmer aldrig den duschen. Det svartnade till för ögonen hela tiden. Duktig som jag var så ville jag heller inte ha någon hjälp, de fick snällt vänta utanför. Efter den så var man nästan som en ny människa. Tänk att en dusch kan göra så stor skillnad.
Sjuksköterskorna från neonatalavdelningen var med vid det första tillfällena då min son kom till mig. Men efter någon vecka så kunde min familj hämta och lämna honom själva och besöken blev längre och längre. Tiden gick, han växte och blev piggare, så det blev dags för honom att skrivas ut och få åka hem. Jag var givetvis glad att han var på bättringsvägen, men det kändes hemskt sorgligt och orättvist att alla fick åka hem – men inte jag. Och jag fick vid flera tillfällen lugnande medicin efter att de åkt. Nu var inte ens han kvar i samma byggnad, utan skulle hem och lära känna en helt ny miljö.
Väl mött/ Ingrid
Mer att läsa här:
Tack Ingrid för din starka, berörande berättelse!
Undrar hur det är att arbeta som personal inom vården och
ta del av diverse granskningar i media som mestadels är kritiska?
Jag tycker att vi måste bli bättre på att lyfta fram allt det famtastiska arbete som all stressad, ofta underbetald, personal gör. För när vi blir rädda och utsatta är vi gladaoch tacksamm för att vi hamnar i goda händer.
Ja Susanne, jag håller med dig. Det är bra att lyfta fram det positiva emellanåt./ Ingrid