Så var det dags att äntligen få åka hem!

Till slut kom i alla fall dagen då det var dags för mig att få åka hem.

Alla sjukhusattiraljer plockades bort det var en märklig känsla, nu skulle jag stå på egna ben. Det blev lite slutkontroller och samtal om hur jag skulle förhålla mig till mitt nya hemmaliv. Min väninna var med vid samtalet och hon skulle köra mig hem. Jag minns att hon hade fler frågor gällande mig än vad jag hade, jag var rätt så mättad med den information som jag fått dessa 7 veckor.

Innan vi åkte från sjukhuset så var det en hel del mediciner som jag behövde från apoteket. Receptarien frågade lite försynt om hon fick lov att fråga vad jag hade varit med om med tanke på alla dessa mediciner. Jag förklarade den korta versionen.

Jag lämnade apoteket med en ny ordination som innebar att jag nu skulle äta 16 tabletter dagligen, 2 olika injektioner (sprutor) och dessutom några vid behovs mediciner om jag tyckte att det behövdes. Så det blev ett av mina alla uppdrag då jag kom hem.

Resan hem gick bra. Det var en blandad känsla av att komma hem, det kändes som att det var så länge sedan jag var där men samtidigt ändå så nyss. Det hade hänt en del i vårt liv sedan den dagen jag lämnade hemmet i juni månad. Våra stora barn var på semester med deras moster och mormor denna vecka och var då inte hemma när jag kom hem. Min hund Linsy var däremot hemma och han var i ungefär samma skick som mig. Han var inte så pigg då jag åkte in och nu var han ännu sämre. Med sina 16 år så ägde han den rätten att få vara gammal och trött.

Från att ha varit uppe i nästan 80 kg som höggravid, med all den vätska jag bar på och faktiskt rätt så mycket muskler så var det en drastisk förändring viktmässigt på mig att förlora 20 kg på 2 månader. För all del lite grann hade varit bra, men mina muskler skulle jag gärna haft kvar. Det var en lång resa att få de tillbaka.

Nu gällde det att hitta nya vardagsrutiner, nu blev man inte längre väckt på morgonen för provtagning utan jag fick på bästa sätt hitta mina egna rutiner. Det var bland annat att ha kontroll på blodtrycket, omläggning av sår, ta sprutor och den långa promenaden på 400 meter bort till vårdcentralen. Den blev en stor utmaning för mig!

Att tillägga blir ändå den bebistid jag fick och jag följde hans mat och sovtider ganska bra.

Väl mött/ Ingrid