Gott nytt år!

IMG_5490

 

Vi möter många vägskäl i livet, inte alltid de nya vägarna som är bäst.  

Det kan även vara de små stigarna man vandrat som behöver trampas upp.

Så att ha i åtanke på det som var;

är vad man vill ha med sig när vi blickar framåt.

Gott slut & Gott nytt år!

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Mindfulness!

 

image

 

Mina långa promenader var det som var i fokus under min sjukskrivningsperiod. Det var även något jag tog med mig efter sjukskrivningsperioden, men i något mindre omfattning. Simning låg också på prioriteringslistan som också var en motionsform som jag ganska snabbt kunde återfå kondition med. Jag blev något begränsad i tid och ork då jag började arbeta fast å andra sidan så var jag aktiv hela dagen. Nu tänkte jag sammanväva hur jag har kommit i kontakt med mindfulness i mina studier och det som varit för egen del. Ett tag efter min operation så anmälde jag mig till en stresshanteringskurs i Göteborg för att lära mig hur jag på bästa sätt ska hantera de stress situationer som uppstår. Den kursen pågick en gång i veckan under några månaders tid. Jag fick där bra kunskap om allt vad nu stress innebar för mig. Men på gott och ont så var det en blandad kurs med flera olika bakomliggande stressorsaker hos deltagarna. Det är i sig en stor kunskap att få höra om andras erfarenheter, men samtidigt så är det svårt att jämföra min bakgrund med ex en rektor som är där för utmattningssyndrom. Jag tror inte att det var någon bland de övriga deltagarna som riktigt förstod min bakgrund men kursledarna med sin bakgrund i sjukvården var lite mer insatta. Här kom jag i kontakt med mindfulness som ingick i vårt stresshanteringsprogram, vi startade och avslutade varje träff med övningar kring medveten kroppsnärvaro. Jag tog med mig övningarna hem och utförde de rätt så flitigt en period. Sedan har jag från och till plockat fram kunskaperna. Jag kan ändå inse att det är lättare att hitta tillbaka då man någon gång tidigare har provat på det. Jag gick även en slags mathanteringskurs om vad som var mer eller mindre bra att äta. Där ingick också mindfulness som återkommande tema. Kring mina studier i stressfysiologi har jag stött på mycket om många olika avslappningsmetoder. Då har vi även varit inne på hur vårt lugn och ro hormon (oxytocin) påverkar oss. Jag tänker inte gå närmare in på mindfulness utan tycker att jag kan lämna över det till 1177.se. De har många intressanta länkar i ämnet här nedan. Vill tipsa lite extra om den första länken som är mindfulness på ljudfil, som jag hoppas att ni ger några extra minuter till.

Väl mött/Ingrid

Mindfulness på ljudfil.

Hälsa och livsstil.

Mindfulness i vardagen.

Skogspromenader!

skogssjö och eka

 

Som jag tidigare har nämnt så var min hund inte så pigg då jag kom hem från sjukhuset. Efter några månader så fick jag ändå ta det svåra beslutet att åka och avliva honom, ett beslut som gnagt i mig en längre tid. Även om jag visste att hälsan inte skulle vända för honom så tog jag ändå vara på varje dag som han var kvar. Alla var hemma mycket den perioden. Jag fick frågan om någon annan skulle åka iväg med honom. Men trots att jag var orolig för min egen reaktion så kände jag ändå att jag ville vara med och hålla honom i tassen den sista färden. Det var fruktansvärt jobbigt men tack och lov så somnade han in fort.

Efteråt sprack en stor bubbla i mig, nu var det över och det kändes som en stor börda som släppte. Det här hade känslomässigt upptagit mycket energi från mig.

Jag började bli mer och mer rörlig och mina promenader blev längre för varje dag.

I samband med det och att jag visste att jag skulle vara hemma länge så fick det bli en liten valp. En valp ska också ta det lugnt i början så vi matchade varandra bra. Men det tog inte så lång tid innan hon hade varvat mig konditionsmässigt.

Det fungerade även som en träning att våga mig iväg på längre turer, det var en viss rädsla när man visste att man befann sig flera kilometer från bebyggelsen. Det tog även lång tid innan jag var själv ute med min son i barnvagn. Jag minns att jag hade ett specialhund bälte runt midjan för att få fria händer.

Ibland då det var lite backigt så kopplade jag fast mig i vagnen med rädsla ifall jag skulle svimma el ramla, då skulle den inte rulla iväg. Det var bara av rädsla att ta det säkra före det osäkra, för det hände aldrig något sådant.

När pappaledigheten var över och jag var sjukskriven så var det dags för vår son att börja på dagis.

Det var här som jag verkligen började hitta rutin i min vardag. Jag lämnade vår son till dagis och sedan hem och hämtade min hund, det var då de riktigt långa skogspromenaderna drog igång. Vi var alltid ute mellan 9-12 och det rörde sig om minst en mil varje dag. Det gick bra att bygga upp konditionen, det kändes bra när man kom till backarna som man från början inte ens orkat ta sig upp för, men som sedan gick bättre och bättre. Även om jag ville undvika att tävla med mig själv, så kändes det bra att ha koll på hur lång tid den vanliga slingan tog och hur kroppen hanterade de värsta backarna.

Det var min tid som ingen kunde ta från mig, jag var ju sjukskriven för att kunna bli frisk.

Från helt sängliggande till att successivt kunna ta en promenad var ett stort steg.
Detta är förhoppningsvis den största förändring jag kommer att åstadkomma i mitt liv.Jag kommer alltid att minnas sommaren 2003 då jag låg 7 veckor på hjärtintensiven.

Väl mött/ Ingrid

Mer att läsa här:

Rörelse är livsviktigt-1177.se

Wilda m. syskon [379729]

 

 

 

 

God Jul!

WP_20141212_15_49_46_Pro [291430] Nu vill jag bara önska er alla en riktigt God Jul!

Jag har lyckats få till 2 veckors ledighet och det ska bli riktigt skönt.

Jag kommer att lägga ut mitt nästa inlägg under julhelgen. Det kommer att handla lite om avslappningsmetoder och fysisk aktivitet .Men redan nu vill jag tipsa om en ny studie som har kommit ut från Sahlgrenska. Den belyser att även det lilla räknas kring fysisk aktivitet.

Tar ett par minuter att läsa igenom och inte så mycket längre tid att genomföra.

God Jul / Ingrid

Även kortvarig motion ger stora hälsovinster-1177.se

Ännu en vistelse på strokeenheten!

Jag har även varit med om en annan händelse då mitt blodtryck fullständigt tog kontrollen över min kropp och skenade iväg. Det inträffade kring en händelse i min omgivning som påverkade mig starkt. Den natten hade jag haft svårt att sova det var tungt att andas med en liknande känsla som när man har mycket vätska i kroppen. Jag fick avlasta med kuddar för att underlätta det hela. Mitt blodtryck hade varit förhöjt under helgen men jag beslöt mig ändå för att åka på en planerad föreläsning på stressmedicinska institutet. Jag ingick i deras nätverk som student i stressfysiologin och fick ofta möjligheten att gå på deras nätverksträffar.Jag var studieledig 50 % under 1 års tid. 

I höjd med Tingstadmotet fick jag plötsligt den konstiga känslan längs halsen som att något drog längs hela vägen. Jag grimaserade en stund sen släppte det. Efteråt började jag reflektera över var jag befann mig, på motorvägen i höjd med Gårda helt ensam i bilen. Då började jag bli orolig. Jag kom fram i tid och inom 5 minuter efter att föreläsningen hade börjat så flög något över mig som jag har svårt att beskriva. Jag fick kraftiga, snabba pulsar och ögonen hängde inte riktigt med såg suddigt. I samband med detta blev jag illamående och fick den obehagliga, pirrande känslan i kinden. Här fick jag förklara för min studiekamrat att jag ev. var på väg att få en TIA. Jag minns också att jag tänkte att vi satt så illa till där i mitten av salen, ifall jag fort skulle behöva lämna pga av mitt illamående. I pausen hade dessa konstiga symtom försvunnit. Då det var nästa föreläsares tur var jag helt fullständigt bortkopplad men kände igen lite från tidigare föreläsningar från honom. 

Bestämde efter föreläsningen att åka till Primärvårdsakuten Kungälv. Där gjordes neurologiska tester, blodtryck osv. De skickade mig vidare till Kungälvs akuten. Det var där som mitt tryck blev så högt.Och jag fick tillbringa natten på stroke avd. CT gjordes. 

Jag blev inte direkt lugnare heller när läkarkandidaten frågade över mitt blåsljud på halsen då det var ett missförstånd med den första läkaren som säkert menade blåsljudet över hjärtat.Här hann jag att måla upp de värsta scenario att dissektionen nu var på väg dit.Han hämtade i alla fall läkaren som inte kunde höra blåsljud där. – Skönt! 

Det kändes inte så säkert att ligga där med ett systoliskt tryck på nästan 200mmHg och som jag trodde, en dissektion på väg mot huvudet. 

Då jag låg där var det inget vidare min kropp skakade så att jag nästan krampade, bortsett från smärtan i samband med aortadissektionen så får jag nog klassa denna upplevelse som den jobbigaste. Inför operationen visste jag inte riktigt vad som skulle hända utan förlitade för fullt på att de kan sitt jobb, men nu när jag låg där hade jag ett hum om vad som skulle kunna hända. Speciellt i min kropp med alla dessa mediciner så trodde jag aldrig att jag kunde nå det höga blodtrycket nu.

Sen vet jag inte om jag skakade och spände mig för att jag blev så rädd då mitt systoliska tryck visade 197mmHg. Eller om jag skakade nästan krampade för att mitt tryck var så högt?

 

Men i alla fall grundligt och noggrant undersökt och vi kan nog utgå ifrån att det hela var stressrelaterat. Ja, man kände sig speciell då avd. var fullbelagd och jag tillbringade natten i dagrummet. På morgonen kom en samlad skara personal och lussade för mig. – Lite kul J

Väl mött/ Ingrid

Mer att läsa här:

Stressmedicinska institutet

Stress-1177.se

 

Troligen en TIA!

WP_20150622_14_03_59_Pro

 

Nu tänkte jag nämna lite kring en händelse som skedde en tisdags morgon i april år 2007. Jag hade precis lämnat min son på dagis och skulle cykla hemåt. Jag gjorde ett snabbt kast med huvudet och vinkade till min son. Då jag återigen tittade rakt fram var det helt svart för mitt vänstra öga. Jag tänkte att det var ett blodtrycksfall och satte mig på ett staket, jag minns att jag höll för ett öga i taget för att se om det verkligen var så att jag inte såg något på det ena ögat. Så var det och jag bestämde mig för att gå ett par meter tillbaka in på vårdcentralen. Jag hade även en domningskänsla kring munnen och märkligt nog på min vänstra ansiktshalva som lite går emot mina ögonsymptom på samma sida. Jag talade om för sekreteraren att jag hade en pågående TIA attack och jag fick en läkartid 2 timmar senare. Jag var än en gång utanför en vårdcentral och dessutom på en tisdag.

De 2 timmarna hemma blev väldigt jobbiga då jag var ensam hemma och hade en del samtal att ringa. Jag hade en del funderingar kring om det skulle uppstå fler TIA eller ännu värre om det var förvarning på en riktig stroke.Jag var tacksam att jag hade hunnit att lämna min 4-åring på dagis, för i de lägena är det mer än nog att ta hand om sig själv. När jag sedan gick tillbaka till vårdcentralen så fick jag direkt en remiss till neurologen, där jag blev kvar i en vecka. Jag lämnade sjukhuset med 2 extra mediciner och lite frågetecken på vad som hade hänt. Det som tydde på att det kunde varit en TIA var att de såg en liten sårbildning i ett av halskärlen, det var möjligt att en liten partikel hade släppt iväg där. En annan trolig orsak var att det skulle ha varit en tillfällig blindhet eller båda delarna. Jag vet att jag tänkte att det inte är helt enkelt att veta vad man söker vård för eller vart man ska vända sig. Är numera medicinskt avslutad hos neurologen, men ska höra av mig om jag får symtom. När jag låg inne på neurologen var jag hela tiden äldst i den sal som jag låg i, då var jag ändå bara 36 år. Det var skrämmande att det var så många unga människor där. I mitt fall vet jag inte helt klart vad som löste ut det hela men tror själv att det till stor del berodde på att min pappa dog mycket hastigt 4 månader tidigare. Och det var en tid i dimma, möjligt att sådant här händer när kroppen är så sänkt.

Min pappa avled sen kväll i november och jag hade ett planerat läkarbesök hos min hjärtläkare dagen därpå, tidigt på morgonen. Jag kommer ihåg hur viktigt jag tyckte det var att gå dit och få bekräftat att allt var bra med mig. Jag satt där med tårar i ögonen för att sedan åka en våning ner för att ta farväl av min pappa.

En mycket speciell dag som jag alltid kommer att minnas!

Väl mött / Ingrid

Mer att läsa här:

Alf fick en stroke – 1177.se

Stroke-slaganfall 1177.se

Åderförfettning-åderförkalkning 1177.se

 

 

Muskler i vila!

000_0097

 

Jag sökte även upp vårdcentralen vid ett par gånger då jag hade ont i bröstkorgen och bakåt mot ryggen. De smärtorna skapade lite oro för de var inom det område som när jag åkte in akut. Idag har jag något bättre koll och brukar känna igen muskulära smärtor, men kan inte påstå att jag tycker om när de uppkommer kring det området. Jag blev i alla fall grundligt undersökt då jag kom dit. Blev då vidare skickad till sjukgymnasten som kunde konstatera att jag hade tappat mycket styrka i musklerna kring bröstkorgen och bakåt mot skuldrorna. Jag behandlades med ultraljud och fick träningsinstruktioner både att använda hemma och på vårdcentralens gym.

Besöken dit pågick i flera år, ibland med akuta muskelsmärtor och ibland för att ändra i mitt träningsprogram. Det gick upp och ner med den fysiska aktiviteten, det räckte att jag blev sjuk en period så var det som att börja om på ruta ett. Det tog lång tid att bygga upp en god fysik men det var inga problem att rasera den. Jag har också en hel del betablockerare som drar ner hjärtats tempo och gör att det känns tyngre vid fysisk ansträngning.

Vid ett tillfälle lite drygt 2 år efter operationen fick jag en plötslig stark smärta som att något vred sig kring hjärtat. Jag åkte då in akut och blev kvar 2 dagar på sjukhuset. Flera undersökningar gjordes och det närmaste man kunde komma var att det lutade åt att det var muskulärt. Jag hade dessutom arbetstränat med ett sittande skrivbordsarbete i 6 månader, det var något nytt för min kropp som aldrig haft ett sådant arbete. Jag minns mycket väl hur tydligt läkaren ville att jag skulle beskriva min smärta. Idag försöker jag ganska snabbt läsa av symtomen när jag får en plötslig smärta. Det har hänt att jag har gått och kollat upp hur jag ser ut i spegeln, om läpparna är blåa eller något annat ser konstigt ut i ansiktet. Men oftast brukar jag tänka om jag har haft smärtan tidigare. Hur den känns om den är molande, huggande eller annat. Oftast så försvinner den rätt så fort, men det känns då bra att ha reflekterat över den. En lite annorlunda mindfulnessövning.

Jag har även åkt in akut till sjukhus vid några tillfällen då det har handlat om att blodtrycket skenade iväg och vid en misstänkt TIA. Det är lite för komplicerat och får därför bli mitt nästa inlägg.

Väl mött/Ingrid

Dopbild

Mer att läsa här:

Besök hos sjukgymnast

Läkemedel vid högt blodtryck

 

 

 

 

Hemma igen med full aktivitet!

gullig bebis

 

Hemma igen och med det så försvann helpensionen som bland annat innebar frukost på sängkanten. Även om jag fick mycket hjälp så ville jag ta itu med de saker jag kunde göra själv.

Det blev lite utav en upptäcktsresa att ta reda på vad man klarade av. Ganska snabbt så kunde jag fixa till kaffe det var inte heller några problem att göra smörgåsen sittandes vid matbordet. Men att fylla och tömma diskmaskinen med de böjningar och sträckningar som det innebar överlät jag gärna till de med bättre fysik. Dammsugning och gräsklippning var de tyngsta hemma jobbet och det drog jag ut på in i det sista.

Det var även jobbigt att stå upprätt längre stunder, vid flera tillfällen flög en plötslig matthets känsla över mig då jag snabbt fick sätta eller lägga mig. Blev ofta yr och fick en känsla av att det rann ett vattenfall i utkanten av ögonen. Men med tiden hittade jag flera olika knep att göra saker ändå, det var bland annat att sitta framför spisen och röra runt i grytorna. Para ihop strumpor var också en viss terapi, men inte för länge för då domnade händerna. Men de sysslorna fick ändå komma efter allt pyssel som var med mig och vår bebis.

Vi båda hade täta kontroller på barnavårdscentralen och vårdcentralen. Det första besöket var ett hembesök från barnavårdscentralen, främst att se att allt fungerade som det skulle kring amning och allt annat. Men de kommande besöken var på vårdcentralen som låg så nära men samtidigt så väldigt långt bort. Jag kommer ihåg att jag saknade bänkar på den ca 400 meter långa sträckan. Ibland tog vi vägen via lekplatsen där det fanns en parkbänk. Jag hade min man som ledsagare med mig och han var även den som fick köra barnvagnen. Ibland fungerade den som stöttning för mig. Han fick även det stora uppdraget att lägga om mitt sår och ta mitt blodtryck, synd att han inte var särskilt sjukvårdsintresserad då jag tyckte det var jättebra praktik för honom. Jag hade köpt en manuell blodtrycksmätare som även var smidig att ta på sig själv. Det blev nog min främsta sysselsättning den närmsta tiden.

Jag fortsatte även med min blåsträning med PEP mätaren (apparat för motståndsandning)

Jag hade även fått med en liten hand tränare hem, som då bara var ett par gummisnoddar som skulle dras samman. Det var inte helt självklart det heller. Fick även en liten skumgummi dyna för att träna upp rörligheten i händerna.

Det rullade på och allteftersom klarade jag av att hålla mig uppe längre stunder. Promenaderna blev längre och längre. Men jag var väldigt länge beroende av att ha någon vuxen vid min sida. Vi hamnade också mitt upp i skolstart med våra andra barn som också var en del tider att passa både i skolan och träningsaktiviteter efter skoltid.

Väl mött/Ingrid