Det hemska besked som man inte vill höra och som läkaren fick förklara upprepade gånger för oss. Frågan malde och upprepades många gånger. Menar du att det inte finns något mer hopp, att man inget mer kan göra? Läkarens tydliga svar gång på gång var. Din dotter, er syster Helen kommer inte att överleva natten. Ett fruktansvärt besked att få.
Man känner sig mållös, hjälplös och kraftlös. Det finns verkligen ingenting man kan göra för att undgå den ondskefulla döden. Man kan bara önska och hoppas att det vänder, att det hela är en dröm som snart väcker upp en.
Efter lång väntan på sjukhuset så var min syster iordninggjord för vårt farväl, vi som var där stannade till i dörröppningen. Hon var hemskt vit i ansiktet så vit att vi var säkra på att de hade kalkat henne med något. Men det visade sig att de inte hade gjort något utan att det var en reaktion på döden med all blodförlust.
Fruktansvärt!
Jag blev rädd för mig själv och satte mig bredvid henne och blundade.
Kände att jag var tvungen att stegvis ta in det som hände i rummet. När man blundar så blir fokus ganska starkt på allt annat runtomkring. Jag hörde stegen, snyftningarna, andetagen runt om mig, mina kraftiga pulsslag och jag hörde tystnaden.
Där satt jag bredvid skalet fasaden av min syster likt en ram runt en tavla men utan motiv. Om döden är vacker? Nej den är plågsamt iskall men så definitiv, likt ett kvitto på livet.
Det här blir en summering av vad jag tror är de tre värsta dygnen i mitt liv. Det var tungt när min far gick bort för 10 år sedan men då hamnade vi direkt vid avskedet på sjukhuset, allt gick väldigt fort. Men det var säkert lika tungt och jobbigt fast jag har förträngt det.
Även då jag själv låg på sjukhus och läkarna sa inför en undersökning att det var det sista de kunde göra. Det skapade en viss känsla av dödsångest och oro.
Det sista vi kan göra…
Gemensamt kan vi nog tycka att det skulle varit fint om vi fick reda på att Helen var så hemskt vit i förhand, det hade känts bättre. Jag hade tom tanken att vad skönt att hon inte har hunnit förändras så mycket. Men det blev tvärtom.
Respiratorbehandling- Vårdguiden 1177.se Västra Götaland
Så hårt spänns ingen båge
som Livets båge spänns
och när den en gång brister
har allting nått sin gräns
Pär Lagerkvist
Hej , Ingrid det är tungt att läsa om din syster. Tyvärr har vi nästan varit där själva men vår fantastiska sjukvård kunde hjälpa oss tillbaka till livet. Önskar av hela mitt hjärta att din syster fått den möjligheten också men tyvärr är inte livet rättvist. Du beskriver så fint hur du reagerar och känner i samband att din syster lämnar jordelivet och det kan vara en tröst för andra i liknande situation och jag vet att du tar ett steg i taget att komma vidare i sorgen. Vill ge dig och din familj en Styrkekram och ett litet ord till Er.
” I sorgens mörker lyser minnenas ljus”
Kram
Tack Sylvia för dina fina ord. Det är så sant,vi har varit väldigt nära vi också. Jo minnena vill man ha med sig genom livet, fina ord du skickade mig kram Ingrid