Nu börjar mina månader att ticka på och jag skriver några inlägg till. Även om det är ett tungt ämne att skriva om så vill jag ändå säga att det har lättat mycket för mig att vända ut och in på stenarna, har mött frågeställningar som fått mig att tänka till en extra gång. De har bevisat att sorgen är så olika för oss alla, det finns inget eller ingen som kan säga vad som är rätt eller fel. De här månaderna har fått mig att ta itu lite kring hur jag själv vill ha det när den dagen kommer, sådant man inte gärna funderar på i onödan men som kan bli guld värt för våra efterlevande. Sådant som man drar på in i det sista. Under de här månaderna har jag anmält mig till donationsregistret,diskuterat frågan öppet och vet var mina närmaste anhöriga står i den frågan.
Jag har inte skrivit testamente men har en liten plan på hur det ska se ut. Har förstått att det är viktigt att ha nerskrivet någonstans att någon går in och avslutar Facebook och andra sociala medier.
Jag har stött på flera grupper som betyder oerhört mycket för många sörjande en plats att dela den gemensamma sorgen på. Inte alltid lika lätt att finna samma respons ute i samhället med alla de krav som ställs på oss, sörja, glömma och fortsätta som vanligt.
Det blir aldrig som vanligt igen när man mist någon man saknar av hela sitt hjärta. Kanske jag behöver en tanke, en fråga om 5-10 år om hur jag mår, om jag tänker mycket på de jag mist. Då får man även en bekräftelse på att någon annan också tänker på och saknar dem. Det värmer också ett sorgset hjärta.
Jag är där, jag går med dig genom mörker och hällande regn. Genom höstens tröga grind genom vårens varma vind till det sista havet, min vän.
Till det sista havet – Lars Winnerbäck.
Läs mer här om efterlevnadsguiden.
Startsida efterlevnadsguiden.se
Sociala medier- Efterlevnadsguiden.se
Checklista-Efterlevnadsguiden.se