11. Att leva med längtan men inte kunna falla för den

Jag hade nyss flyttat in i ett radhus där hon bodde med sina barn, som hade hunnit komma upp i den yngre tonåren. De var helt fantastiska barn med mycket liv och väldigt starka åsikter…som även jag hade i deras ålder.

Jag minns hur det var vid olika situationer där vi ibland vidrörde ämnet transpersoner och jag upplevde att barnen hade en väldigt öppen syn på det hela. Trots detta så valde jag att dölja precis allt jag kunde för dem av respekt för löftet jag givit.

Men det var en jobbig känsla när jag kände hur jag fick förneka mitt inre lite då och då.

Vissa helger då jag VISSTE till 100% att inga av barnen skulle vara hemma från tex fredag till lördag (sov över hos kompisar tex) och jag hade berättat för min sambo att nu vill jag klä mig som kvinna när ingen är hemma. Hon gick med på detta men jag kunde ju se hur hon slets hit och dit inombords av att se mig i dessa kläder. Jag kände mig som ett spektakel. Kände mig halvt önskvärd, halvt icke önskvärd.

Jag såg på henne att hon inte kunde känna en attraktion till mig när jag var klädd i tjejkläder. Detta gjorde ont. Dels kände jag mig elak som gjorde detta mot henne tänkte jag…dels så gjorde det ont då jag insåg att det fanns en del inom mig som aldrig kunde bli älskad. Hur skulle jag kunna bli hel? Jag förstod hennes reaktioner och jag försökte vara öppen med när jag bytte om…och frågade om det var OK att jag gjorde det….och sen att det bara blev knas…..hon försökte och jag försökte…men det fanns en kil där som nu hade kommit in mellan oss….en oönskad kil som inte gick att tvätta bort….då den var en del av mig som människa.

Tro mig när jag säger att vi försökte verkligen allt möjligt för att vårt liv tillsammans skulle bli så bra som möjligt.

Vi gick på olika fester ihop, fester där det är maskerad och det är fri klädsel bara en inte kom i den lilla festblåsan eller jeans och skjorta eller vanliga kostymklädslar. Det var fester där jag såg andra i gasmasker, vissa såg ut som en rymdvarelse…en annan som en mörk skugga….ja det var hej vild blandning.

Dit gick jag klädd som tjej och vi brukade samlas före på olika förfester. Jag minns hur okända tjejer kom fram och gav mig smicker för hur söt de tyckte jag var….jag blev ju glad men i spegeln så såg jag bara en fågelskrämma som är ute på permission.

Men på dessa permissioner så hände något inom mig som var helt makalöst underbart! Jag kände hur jag LEVDE inombords. Det var som om själen fick i sig en drog av något som ger upprymdhetskänslor….men gjorde mig samtidigt så nervös över att röra på mig för jag upplevde mig så observerad och iakttagen av alla runt omkring. Men vilket PIRR det var i kroppen på dessa fester.

Där och då var jag väldigt lycklig och levde väldigt mycket och starkt!

Väl hemma igen så kände jag att jag nu måste smyga med detta och lägga på fasaden Micke (så hette jag förr). Med en gång infann sig en gråhet inom mig och jag ville så gärna leva men jag kände att jag bara transporterade mig. Transporterade mig från helg till helg samtidigt som jag ansträngde mig å det yttersta för att glömma Milla och ge all min kärlek till min sambo.

Det här pågick under flera år….i 15 år för att vara exakt…och med tiden blev min desperation över att försöka vinna min sambos hjärta starkare och starkare. Det finns väldigt starka saker som jag har varit med om som jag egentligen gjorde för att göra min sambo nöjd så hon ville ha mig kvar. Men jag tänker lämna detta utanför denna blogg…detta är alldeles för privat för att skriva om.

Nu när jag ser i backspegeln över hur livet vi hade var då, så inser jag att jag blev tokförälskad i henne, blev kär och till slut älskade jag henne. Älskade henne över allt annat. Älskade henne så mycket att jag var beredd att försaka mig själv för att få behålla hennes kärlek. Min trygghet, mitt liv.

Detta gjorde att jag jobbade extremt hårt för att trycka tillbaka Milla och jag insåg inte då hur mycket mitt liv där och då skadade både mig och henne. Jag tror att vi idag har lagt detta bakom oss…men det var oerhört frätande inombords över att känna att jag behövde vara Micke medans jag ville vara Milla…men levde ihop med mitt livs kärlek….och så mitt i allt detta fanns alkoholen och det där andra missbruket som jag skämdes för så jävla mycket!  Missbruket som där och då var min ENDA kanal till att kunna få uppleva hur det skulle vara att vara kvinna. Jag kände mig ärligt talat jävligt sunkig.

Situationen var ohållbar.

Efter ca 10 år tillsammans så förde min sambo på tal om vi skulle bli särbo, så fick jag lugnet som jag sökte och hon kunde slappna av i hemmet. Jag kände ju då att särbo är början på slutet och jag var livrädd för detta, så jag ville inte haka på. Dessutom undrade jag hur in i tusan jag skulle få råd att göra det?

De följande åren var väldigt jobbiga…grät mycket, kände mig förtvivlad. Kände hur något hade dött mellan oss…mitt inre verkligen LED för jag älskade henne så mycket men hade panik inombords då jag upplevde att jag tynade bort mer och mer i hennes hjärta. De åren drev jag mig till saker som skadade mig oerhört och jag har än idag inte återhämtat mig.

Så kom 2011 och jag jobbade som konsult inom elektromagnetism. Jag fick en förfrågan om jag kunde tänka mig att åka till Östersund och vara med i ett EMC-labb där och träffa andra från ett företag i Södertäljetrakten. Jag åkte upp och var där 2 dagar…åkte sedan med nattåget till Södertälje där jag var med på ett möte med flera deltagare. De beskrev uppdraget de behövde hjälp med och ett krav var att jag skulle vara på plats pga uppdragets art.

Där kände jag att något hände i mig. Jag VILL ta detta uppdrag för jag behöver fly. FLY! Men jag visste inte VAD jag behövde fly ifrån!

Jag åkte tillbaka ner till Göteborg och pratade med chefen på vägen ner….vi kom överrens om att jag tar jobbet och nästa vecka åkte jag upp med en stor resväska. Min sambo var OK med att jag hakade på detta uppdrag som uppskattades skulle ta ca 2-3 månader.

Jag kom att inkvarteras på ett ställe i Slagsta, på andra sidan motorvägen av Fittja centrum, med närhet till Botkyrka och Hallunda. Jag bodde i ett grått livlöst industriområde i en gammal gymnasieskola som var ombyggd till lägenhetshotell, med ett garage som hade inbrott av pundare och attackerade bilar och med en bensinmack som enda öppna ställe efter kl 20.

Mina få fönster i min 1-rummare vette ut mot en kolsvart bakgård på ett tak och jag såg baksidan av en massa neonskyltar och genom avgasdiset från E4:an intill, såg jag på håll bara massiva höghuskomplex. Fösterrutorna i rummet hade sådant där galler i sig och det kändes som en anstalt.

Jag blev inte där i 2-3 månader. Jag blev kvar där i nästan ett och ett halvt år! 14 månader för att vara exakt. Där uppe fick jag utstå så enormt mycket smärta och dessa 14 månader kom att bli de då jobbigaste i hela mitt liv…