14. Ett brev till Dig

Vi träffades strax före år 2000 och du kastade om min värld fullständigt. Du tände en glöd i mitt hjärta, en stark längtan efter att vårda och ge omsorg i både regn och solsken.

Du fick mig att börja leva inombords, du fick mig att börja känna mig hel.

Men jag ville inte ljuga för dig så därför valde jag att berätta för dig om hur jag kände inom mig kring min egen identitet och vilka känslor och tankar jag hade kring detta. Jag vet inte hur jag fick modet att våga berätta för det fanns ju en rätt stor sannolikhet att du skulle lämna mig.

Jag berättade och när jag såg dina reaktioner så blev jag så rädd i mitt hjärta och började gråta där och då….skrek ut i luften ”vad fan är det för FEL på mig?” och ville slita mitt hår. Jag ville känna mig NORMAL! Jag grät mycket den dagen. Hade sedan ont i magen i ett par veckor tills jag märkte att du ville fortsätta ändå tillsammans med mig.

Du sade att jag får absolut inte visa mina tjejkläder eller smink för dina barn. Jag lovade detta och detta löfte höll jag!

Jag älskar dig så mycket för den storhet du visade i din vilja att vilja försöka förstå mig, möta mig…istället för att stöta bort mig. Jag älskar den sidan hos dig. Älskar den fortfarande än idag.

Du var inne i en jobbig fas efter en separation och behövde lite enskildhet. Jag var desperat längtande efter ömhet, värme och närhet. Du visste inte om vilka problem jag hade börjat få med alkoholen pga att jag inte längre orkade möta smärtan inom mig. Jag hade försökt med ca 8-11 olika psykologer innan jag träffade dig. Ingen verkade hjälpa. Ingen förstod mig. Ingen förstod att det var OCD jag hade (och har). Vidare så hade du inte sett hur illa min OCD var.

När jag flyttade ihop med dig så hade jag lovat mig själv att aldrig mer konsumera det där jag skäms för och jag skulle skärpa mig med alkoholen. Vad jag inte visste då var att jag ljög så in i h-e både mot mig själv och mot dig. Jag var ju förlorad i det inre mörkret och behövde ju professionell hjälp redan då.

Men du, du fick min värld att vibrera i starka färger. Dina barn var underbara och väldigt livliga. Ni var en livlig familj, vilket jag upplevde som en skön kontrast mot vad jag var van vid hemifrån. Men jag hade så jobbigt med att försöka anpassa mig i detta.

Jag gjorde verkligen mitt yttersta i att försöka känna av hela bilden hemma hos oss och anpassa mig så jag passade in i gänget. Men både du och jag märkte ju väldigt fort att jag hade svårt för detta med höga ljud och livlig atmosfär. Jag försökte verkligen så det glödde inombords. Men jag var helt enkelt oförmögen att finna friden inombords. Kände mig så misslyckad…och du blev irriterad på mig och klagade. Jag blev ännu mer ledsen.

Älskade dig så otroligt mycket och det var så otroligt smärtsamt inom mig när du påstod att jag hade tappat intresset för dig rent sexuellt. Så var det absolut inte. Jag ville så gärna…så du anar inte…men den trötthet jag kände inombords var så förtärande och nedbrytande att jag helt enkelt inte klarade av det.

Det vi gick igenom tillsammans var riktigt jobbigt. Men jag älskade dig varenda sekund, älskade dig förbehållslöst och jag ville bara att du skulle vara du.

Med smärta i hjärtat så kände jag att jag inte riktigt räckte till. Vi kom in i en fas där jag grundlurade mig själv till att tro att detta skulle vara bra det vi nu började göra. Jag trodde att detta skulle föra oss närmare varandra. Vi var i denna fas säkert 8-9 år och nu i efterhand så vet jag att detta ökade kilen mellan oss mer och mer och att jag i mitt inre bröts ner mer och mer.

Men jag älskade dig varje sekund fortfarande.

Det gjorde ONT!

Jag fick uppdraget uppe i Södertälje och skulle jobba borta flera dagar i veckan. Jag kände att jag behövde fly, men ville inte fly från din kärlek.

Uppe i Stockholm där jag bodde i ett sjaskigt industriområde så led min själ. Mitt hjärta blödde. Jag grät väldigt mycket.

På söndagar när jag skulle åka upp till Stockholm i min gamla bil så forsade tårarna fram. Bröstet värkte. Jag ville bara få bort smärtan. Men plikten kallade….den där JÄVLA SATANS FÖRBANNADE plikten!

En söndag minns jag att jag åkte när ni precis skulle börja grilla. Den dagen var vidrig för mig.

Jag har fått höra av en bekant att du led av att jag var uppe i Stockholm. Varför sade du inget?

Du förde aldrig på tal om att komma upp och hälsa på mig. Inte en endaste gång. Under 14 månader. Det gjorde så ont i mig. Inte en endaste gång var du på besök. Varför?

Hela jag värkte av en längtan efter att vinna tillbaka din värme. Men du hade kallnat. Så upplevde jag det. Jag hade svikit dig för många gånger med mina tomma löften om att bättra mig med alkoholen och det där andra. Du anar inte hur mycket jag hatade mig själv för att jag hade detta missbruk. Men då var jag blind som de flesta andra missbrukare. Jag var helt enkelt fast i en sjukdom som heter alkoholism.

Men som jag uppfattade det så var det där och då inte detta som var den största anledningen till att det kom att hända det som sedan hände. Eller så var det detta som blev den officiella orsaken eller det som fick bägaren att rinna över.

Fokuset kom att landa på att jag mer och mer började förändra mig själv till att bli mer och mer feminin.

Rakade benen, plockade ögonbrynen, använde brun-utan-sol, hade rätt mycket tjejkläder. Men jag gjorde inte detta för att vara elak. Detta var ju JAG längst inne. JAG som inte orkade gömma mig längre.

Jag älskade dig gränslöst mycket fortfarande.

Så kom den dagen som jag minns så väl. Du skickade ett SMS. Det var ett hemskt SMS. Det sade att jag nu var tvungen att välja mellan Milla eller Micke. Du kände att Milla tog Micke ifrån dig och att jag nu var tvungen att välja.

Skulle jag välja den jag lärt mig spela genom livet, Micke, och få vara tillsammans med dig i din kärlek…..eller skulle jag välja Milla och följa den väg som jag TRODDE var den som var sann mot mig själv.

Sedan den dagen hände något i mig. Du dödade något i mig. Kan inte riktigt förklara vad det var men jag känner det än idag nu 6 år senare.

Så från sensommaren 2012 började jag att vandra i ett mörker där jag desperat sökte efter svar. Skulle jag hitta svaren? Jag visste inte. Men min själ grät och mitt hjärta blödde ymnigt.

Jag började hata livet där och då…på allvar