Jag gick runt som i ett mörker, i dvala, utan att leva. Jag var död. Mina ben rörde visserligen på sig men jag var död.
Välja mellan Micke och få stanna kvar med mitt livs kärlek eller välja Milla och KANSKE hitta hem i det som jag TRODDE var sanningen inom mig.
Jag kände bara död inom mig.
Dränkte denna känsla med rikligt med alkohol den kvällen, samma dag som jag fick det där SMS:et. Jag ville inte leva längre. Kan inte den här mardrömssituationen bara ta slut någon gång och allt bli bra?
Men inom mig finns någon jäkla slavdrivare som hela hela hela tiden pressar mig framåt till att försöka finna en lösning på problemen som dyker upp. Så även nu. Jag tänkte att jag måste hitta en psykolog som är inriktad på HBTQ-personer och som förstår mig.
Jag minns inte hur jag hittade henne men hon fanns på Södermalm i Stockholm. Jag besökte henne dels som Micke och även som Milla. Att vara där som Milla kändes bra.
Hon var enormt skicklig den här psykologen. 800:- för 50 minuter. Pust. Gick hos henne under 4-5 samtal.
Redan vid träff nr 3 tror jag det var så ställde hon frågan:
”Om du här och nu för alltid skulle behöva säga hej då till Mikael….skulle du sakna honom då?”
Jag fann svaret väldigt snabbt – NEJ!
Så ställde hon en till fråga:
”Om du här och nu för alltid skulle behöva säga hej då till Milla….skulle du sakna henne då?”
Jag funderade, funderade, funderade…..och då slog det mig….där har jag ju svaret! Jag kan helt enkelt inte skiljas från Milla annat än att jag mår dåligt.
OK….insåg jag….det här var ju riktigt jobbigt. Så jobbigt att jag inte ville lyssna på det. Jag var rädd och ensam i mörkret. HUR ska jag veta vilket val jag VÅGAR göra? Jag vet vad jag trodde var rätt för mig…men skulle jag våga tro på det och ta steget?
Så i ren problemlösningsanda så började jag att än mer intensivt gå ut som Milla när tillfälle gavs. Jag hade redan hunnit vara ute många gånger på olika ställen runt om i stan…sen min första dag ute på Drottninggatan. Främst Gamla stan och ett jazz-hak var mitt favoritställe. Jättetrevligt. Hade rabatt på stället pga att jag bara var jag, Milla <3
Där minns jag hur en kille kom utstormande när jag skulle gå hem vid kl 21 (ville inte åka tunnelbana ensam för sent som Milla). Han stormade ut efter mig och ropade högt:
”Inte ska du väl GÅ nu???? Kom tillbaka! Du är ju den enda färgklicken på det här stället!!!”
Behöver jag berätta hur otroligt varm jag blev i själen och hjärtat av denna kommentar? Jag gick tillbaka in och anslöt till honom och hans vänner som var en mixad blandning av tjejer och killar i olika åldrar. Jag hade en jättetrevlig kväll den kvällen.
Jag gav mig ut mer och mer som Milla, blev modigare och modigare…åkte in med buss och tunnelbana och åkte hem med tunnelbana och promenerade längs ödsliga cykelvägar i tomma industriområden. Jag mötte olika gäng vid de olika tunnelbanestationerna och vid Fittja station så stod där flera grupperingar. Jag gick rätt emellan dem och ingen lyfte ett finger.
Varifrån jag fick denna våghalsighet vet jag inte men jag misstänker att alkoholen gjorde mig mer våghalsig plus att jag bestämde mig för att inte vara rädd. Om någon ville skada mig så må vara hänt…tänkte jag. Jag liksom sket i alltihopa numera.
Den här nu helt förändrade livssituationen kom att börja förändra mig. Jag hade börjat ge upp hoppet om min sambo och mig. Jag bara flödade fritt i min existens. Insåg att detta var nu omöjligt att stoppa.
Så här gick tiden och det började snart bli jul och jag skulle åka hem för lite julledighet innan jag skulle upp och göra de sista veckorna av uppdraget, som nu hade fått ett slutdatum.
Jag var vilsen
Jag var rädd
Jag visste ingenting om någonting
Men jag visste en sak: att jag älskade henne mer än allt annat trots det falnande hoppet
Jag visste även att jag hade nu öppnat en dörr till Milla som var helt omöjlig att stänga. Fullständigt omöjlig att stänga!
Allt detta gjorde fruktansvärt ont i mig och jag var nu på god väg in i en dysterhet och mörkhet i själen som skulle bli väldigt väldigt långvarig.