50. Ett tredje brev till Dig

Nu efter att jag har sorterat i alla känslor genom att skriva om dem så har jag kunnat lägga en del bakom mig, har kunnat använda en hel del som erfarenheter och insikter.

Det har varit jobbigt men nyttigt och läkande.

I 5 år levde jag i en smärta som var vidrig. Jag föll utan att kunna hejda fallet. Jag var frustrerad och greppade alla medel som jag fann för att försöka stoppa fallet. Men jag gjorde ett fel. Jag greppade efter de lösningar som lät lockande. De som kändes lockande gjorde att jag bara föll ännu snabbare.

Jag var livrädd för de alternativen som skrämde mig…TROTS att jag längtade efter att bli hjälpt.

Att till slut lägga in mig på psykiatriska akutavdelningen var ett MEGASTORT steg för mig att ta. Att besluta att börja med Antabus var ett annat jättekliv! Att påbörja terapin och ta konflikter inom familjen var ett tredje. Att stänga dörren till egna barn var ett fjärde. Att inse att de jag trodde var mina vänner…kanske inte var det…och acceptera det…det var ett femte. Att våga börja med mediciner mot depression var ett sjätte!

Att inse att jag TILLÄT dig att ha makten över mig…är ett sjunde.

I början var det kärlek…men allteftersom åren gick så blev du min livboj som jag var livrädd att förlora. Jag gjorde ALLT för att inte förlora dig. Jag gjorde så mycket så jag skadade mig själv massivt. Du kanske inte tycker så men JAG skadades…

Idag är jag SÅ glad att allt är över, att du har gått vidare i Ditt liv och att jag ÄNTLIGEN kan börja gå vidare i mitt. Men min syn på kärlek och sex är för evigt förändrad. Och detta är jag tacksam för ty jag nu kan se andra nyanser av livet som är helt fantastiska. Sex är fullständigt oviktigt idag och jag lever i celibat sedan 3 år nu…en fantastisk upplevelse. Det som är viktigt är kärlek, ömhet, tillit och gemenskap. Min sexuella attraktion/drift har helt enkelt upphört. Den finns inte kvar längre. Du ANAR inte hur befriande det ÄR!

I framtiden framför mig ligger mitt åttonde stora beslut….den med operationer. Nu på fredag, om 3 dagar, får jag kanske veta mer om detta av läkaren jag ska träffa på Sahlgrenska.

Jag ska ärligt erkänna att jag är supernervös inför dessa operationer. Kommer de gå bra? Kommer det att bli komplikationer? Kommer det att behövas flertalet extraoperationer efteråt för att rätta till fel? Kommer det att brista mellan tarm och vaginan? Kommer jag behöva gå med stommipåse under nästan ett år innan tarmen kan opereras tillbaka igen? Kommer jag att få kronisk urinvägsinfektion?

Men jag ser det bara som sunt att jag är nervös för detta. OCH…vad är jobbigast? Att vara kvar med könet jag inte tycker om eller leva en tid med en temporär lösning innan det har läkt och allt blir fixat?

Tar gärna en stommipåse I detta fall.

Jag har äntligen slutat lyssna på alla olyckskorpar som säger att jag inte kommer att må bra som kvinna, att jag kommer bli trakasserad, hånad….etc.

Visst! Hånad och trakasserad har jag blivit rejält rikligt…men jag har hela, hela tiden vetat om att det EN DAG kommer att bli bättre, kommer att lugna ner sig. Den dagen är HÄR nu! Trakasserierna är betydligt färre! Jag har blivit HUR välkomnad som helst in till damernas omklädningsrum på gymmet, har fått nya underbara vänner, en ny inriktning på jobbkarriären och har bilvit mer och mer anlitad privat för att föreläsa i olika sammanhang. PLUS så är jag mer trygg i mig själv, i livet, än vad jag NÅGONSIN har varit!

Så när jag ser tillbaka på tiden som varit så har den gett mig en enorm lärdom om livet. Och denna lärdom skulle jag aldrig fått utan DIG!

För det tackar jag dig från djupet av mitt hjärta <3