Imorgon bitti ska jag träffa läkaren på Endokrinavdelningen igen. Nu har det gått ett år sedan jag påbörjade behandling med östrogenplåster och testosteronblockerare. Det har inte hänt så mycket som jag hoppats på. Brösttillväxten har ju varit OK…men formerna i ansiktet stör mig…likaså storleken på min bröstkorg…trots att det snart är bara ben under huden. Känner mig så STOR.
Vidare är jag orolig för HUR jag kommer att bli bemött av omgivningen även efter en operation. De ser ju inte vad jag har mellan benen utan jag blir ju bedömd mycket utifrån ansiktsformerna och röstläget. Röstläget går ju att träna med…på samma sätt som sångartister tränar med sin röst.
Men den där spensligheten som jag ser hos nästan alla kvinnor saknar ju jag. En spenslighet som finns hos ALLA kvinnor oberoende av kroppsform. Jag har under så lång tid tränat så mycket att jag fått en rejäl muskelmassa som inte försvinner bara sådär…men jag försöker att leva på kaloriunderskott och träna, träna, träna kondition. Äter en måltid om dagen och tränar. Jag kör så här så länge som jag orkar med.
BMI,…Body Mass Index är (vikten i kg) / (längden i meter i kvadrat). Ett extremt trubbigt instrument. Detta tar ingen som helst hänsyn till sammansättningen muskelsmassa vs kroppsfett.
Det är BMI de går efter för att ge OK eller Ej OK inför operation. Är BMI över 30 så är det NEJ! Även om jag har BMI på 23 så kan min kropp bestå mestadels av fett och väldigt lite muskler…och med BMI på 28-29 så kan jag vara muskulös och med mindre fett. Hur knasigt som helst ju!
Jag orkar inte hoppas. Jag är beredd på nederlag, besvikelse…det är så mycket hittills i livet som har skitit sig. Är van nu. Låt det komma bara. Slå på mig en gång till. Jag kan gråta lite mer…det gör inget….
Låter jag uppgiven? Det är jag.!Jag har tappat tryggheten i hormonvården. Under detta året som har gått så är det INGEN inom hormonvården som aktivt har försökt kolla med mig hur jag mår. Det var i samband med självmordsförsöket som jag fick prata lite…men egentligen först då! Om det inte hade varit för all den underbara personal på Nordhemskliniken så hade jag gått under.
Jag trivs inte i den manliga rollen…och jag trivs inte med min kropp som den är nu…den fungerar ju inte heller. Kan inte duscha i något omklädningsrum. Känner mig som två kroppar och en själ. Hatar denna känsla. Jag är skör. Trött. Om jag får bakslag igen inom endokrinvården så vet jag inte hur väl jag står rustad för att klara av att hantera det. Skönt att veta att psykiatriska akutmottagningen på Kungälv sjukhus finns där för mig. Det har de sagt. De har sagt att om jag får tillbaka självmordstankarna så ska jag åka dit igen.
Jag är rädd inför morgondagen. Alla är på semester…åker dit ensam…får möta allt ensam. Detta känns för första gången riktigt jobbigt för mig. Tyvärr är jag så otroligt dålig på att be om hjälp. Jag har ju haft inpräntat i mig sedan barnsben att jag ska fixa det här på EGEN hand! Men det här klarar jag inte av på egen hand.
Efter sjukhuset så åker jag till jobbet och spenderar dagen där. Efteråt blir det ett träningspass igen för att rensa ut energier ur systemet. Det brukar lätta det som är…för stunden…men det är bättre än inget alls.
Så vi får se imorgon vad som sker.
Jag hoppas du kan få se lika kvinnlig ut som andra kvinnor och att folk uppfattar dig lika mycket som kvinna som jag som är biologiskt född till kvinna kramar <3
Tack Frida för de snälla orden. Kram
Jag hoppas du får leva som den kvinna som du vill vara och att du i framtiden kan betraktas som kvinna lika mycket som andra kvinnor kramar <3
Tack Frida. Ja det hoppas jag med. Kram