Hej
Jag vet inte hur jag ska börja detta inlägg. Tankarna och känslorna bara spretar hej vilt åt alla håll och kanter. Ungefär som en sådan trasselsudd som en kan köpa för att ha till att rengöra bilen med….du vet…de där små vita mjuka supertrassliga trådarna. Ungefär så känns det inom mig just nu.
Jag var inne på akuten i fredags efter jobbet. Det kändes tungt då. I lördags försökte jag bara överleva dagen. Den var vidrig. Tror att jag skrev om lördagen i avsnitt 70.
Gårdagen. Ja gårdagen. Den skrämde mig rejält. Vaknade av att det kändes tomt och öde. Visste att det var dags att rösta. Rösta för medmänsklighet, allas lika värde och mångfald. Rösta för att driva undan hatet och för att bana väg för kärleken.
Men inte fick detta mig ur sängen. Jag kände att livet var fullständigt värdelöst och hopplöst. Kände att det inte finns något hopp om att komma framåt i välmåendet. Välmående? HAHAHA! VILKET välmående? Har inget just nu känns det som.
Jag masade mig upp ur sängen efter 3 timmar i slumrande tillstånd. Jaha…vad ska jag göra nu? Satte mig och slog på TV:n, kokade upp kaffevatten och intog mina mediciner i vanlig ordning. Tog 2 minuter. Jaha….nu då? Satte mig ner vid TV:n och åt chips….sådana där släta ljusa samtalade tunna chips från utlandet….minns hur jag som barn älskade dessa chips när vi var på semester. Dessa chips väcker sådana minnen.
Men tomheten….känslan av vanmakt…känslan av att inte ha makten att kunna styra när min vård ska börja hjälpa. Jag vandrar omkring i ett väntans dunkel dag ut och dag in och hoppas att det ska kännas liiiite bättre för varje morgon som jag vaknar upp. Men inte…samma dystra känslor hela tiden.
Jag reste mig ur soffan och gick in i köket igen. Tittade mig omkring. Gick fram till köksknivarna i svarta handtag och silverblänkande stål. De hänger på en sådan där magnethållare intill spisen, på väggen. Tog tag i den största. Tittade på den. Den kändes rogivande. Lade kniven mot handleden, med den vassa eggen mot huden. Testade att dra lite försiktigt. Kände hur eggen skar igenom huden. Det var en skön känsla. Men samtidigt lite läskig….men ändå inte.
Gick ut i vardagsrummet igen, hade kniven med mig. Satte mig i soffan och lade kniven mot handleden igen….på ett nytt ställe….drog lite till…det kändes bra. Drog igen…på ännu ett nytt ställe…..
Blev ledsen. Helt plötsligt så blev jag så ledsen. Finns det INGEN jävla väg ut ur det som gör ont…annat än att ta livet av mig?
Började fantisera om hur det skulle droppa blod ner på golvet och bilda en stor pöl….hur jag kunde ligga still på soffan och sakta somna in i dåsighet pga blodbrist OCH syrebrist.
Tog telefonen och ringde 90101. En linje dit en kan ringa om en vill finna stöd i svåra stunder. Upptaget som alltid. HELVETE!
Skrev till en god vän på Messenger. Berättade vad som hade hänt. Någon minut senare pratade vi i telefon. Jag ringde upp henne. Berättade ännu mer. Inom 5 minuter hade hon ringt 112 och jag var i full färd med att packa lite grejor för att kunna stanna några nätter på sjukhus.
Det gick så fort att jag inte hann med att registrera känslor eller intryck. Men djupt där inne kände jag en sådan OTROLIG lättnad! Ambulansen kom och vi åkte in till akuten på Kungälv sjukhus. I ambulansen började det landa i mig vad som nyss hade hänt. OM jag inte hade ringt min vän och OM hon inte hade brytt sig så mycket som hon gjorde….så skulle jag kunna ha skadat mig MYCKET mer.
Var heeeeelt TOM i själen när jag kom in till sjukhuset. Blev inskriven med en gång. Fick ett rum….än så länge är jag ensam på rummet. Det känns bra.
Nu går jag bara runt i ett töcken och ber till högre makter att jag ska börja känna ett hopp spira igen inom mig. Jag är så otroligt rädd för att bli utskriven och hamna här 3 månader senare igen pga ny uppgivenhet. Har berättat detta för läkarna idag på deras samtalsstöd med mig.
Nya mediciner och/eller doser diskuteras. ECT är tydligen inte aktuellt….den med stötar i hjärnan. Jag har inte den typen av åkomma som ECT hjälper mot.
Men HUR hamnade jag här….IGEN?
Det stavas: Könsdysfori, OCD, Depression, Utmattningssyndrom och alkoholmissbruk. Alltihopa tillsammans har skapat denna komplexa bild.
I mina ögon, det som sticker ut mest är OCD och Könsdysfori.
TÄNK om jag kunde få lov att existera i fred så som jag känner att jag är född utan att en jävla massa trångsynta idioter ska ha åsikter om hur jag väljer att leva mitt liv.
TÄNK om jag kunde få existera en dag utan att denna dag styrs in i princip minsta detalj i var jag rör mig, var jag sätter mig, var jag äter, vad jag gör i hemmet, vad jag gör på jobbet….ja precis FUCKING ALLT!!!!!
OM jag hade fått bara andas och känna mig totalt FRI från dessa trångsynta idioter och FRI från OCD…..VILKET himmelrike jag skulle uppleva!.