72. Vanmakt, uppgivenhet och ingen framtidstro

Inga lätta ord i rubriken idag. Ord som är dyngsura av tyngd, Tyngd som drar ner mig. Likt känslan av att ha på sig ett helt lass med genomvåta kläder och stora klumpiga kängor fulla med vatten de med….och ska försöka hoppa högt upp. Det går liksom inte då jag upplever det som att jag står fast i en lerpöl på marken. Jag försöker ta sats men kommer ingenvart.

I söndags kom jag till akuten pga att jag började få tankar på att skada mig själv allvarligt….igen…för jag orkar inte med tillvaron som den är just nu. Har känt och känner mig så extremt övergiven av vårdsystemet utanför akuten. På avdelning 11 på psykiatriska på Kungälv sjukhus så är personalen helt fantastisk. Men det är ändå så jobbigt.

Jag ligger på gång på gång om att få veta mer om vad som händer utanför sjukhusets väggar angående den vård som jag nu skrikit efter så länge.

Det är tyst. Varför? Vet de inte själva? Jag har visserligen fått en tid till en läkare inom öppenpsykiatrin till slutet av september….men det är ett 1:a riktiga läkarbesök som syftar till att följa upp min vård från FÖRRA tillfället (i våras) då jag var intagen på akuten. Nu är jag på akuten igen….4 månader senare…och har ÄNNU inte fått träffa denna läkare. Fattar ni att jag känner mig så dissad och bortglömd av vården inom öppenpsykiatrin? Det gör ONT i min själ. Otroligt ont.

Ännu en anledning till att jag känner en sådan uppgivenhet och har tappat hoppet…och sitter här igen….i ett rum på den låsta avdelningen, avdelning 11.

Idag fick jag en ny form av medicin plus att min ordinarie Sertralin ökades från 150mg till 200mg. Höga doser brukar krävas för att råda på tvång…och tvång har jag haft i ÖVERFLÖD ända sedan 10-årsåldern. Har varit en ständig och ihärdig pillervägrare ända sedan jag föddes men efter att ha avverkat 12-14 olika psykologer sedan 13-årsåldern….utan resultat…så har jag gett upp. Nu tar jag mediciner för jag vill må bra någon förbannad jävla gång! Den andra medicinen jag nu nyss börjat med är en som ges vid psykos….även om jag inte har psykos nu så ger de mig den. 5mg.

Till detta så kommer ju alla orostankar över hur de ska se på mig på Endokrin och Lundströmmottagningen och i min resa som Milla….med operationer framöver. I mitt nuvarande mentala tillstånd så ser jag ju att de inte känner sig bekväma med att bevilja mig operationer när jag mår som jag gör….och att bli nekad operationer….ja jag vet i gudarna vad som händer i mig då.

Förra gången jag hamnade på psykakuten så var mina självskadetankar och känslor starka…men ändå lite diffusa. Den här gången är de läskigt konkreta och beslutsamheten att ta steget hade ökat. Har berättat detta för dem på akuten och de blir ju givetvis oroade då.

Så vad kan jag hoppas på denna gången? Jag vet inte vad jag vågar hoppas på. Just nu känns det bara som att jag blir förvarad och att det segar sig rejält utanför sjukhusets väggar….men det är ju mina egna upplevelser…..de kanske inte alls stämmer. Min Gud vad jag hoppas att det är jag som missuppfattar det hela.

På jobbet så verkar det finnas ett litet hopp om att jag kan få en jobbsituation som till och med kan bli inspirerande. GUUUUUD vad jag hoppas att det kan bli så…för då har jag något att se FRAM emot på vardagarna….och inte bara min timme på Crosstrainer.

Men denna känsla av hopplöshet, uppgivenhet och vanmakt har gjort att jag inte klarat av att göra så mycket annat idag än att ligga under ett täcke och försöka sova bort verkligheten. Jag VILL leva i verkligheten men just nu så orkar jag inte.

Vilken TUR att jag är här nu…hade jag varit hemma……den tanken skrämmer mig REJÄLT just nu.

Kram