73. Fortfarande tomrum…öde…

Hej igen

Sitter nu på rummet jag fått och skriver igen. Detta är min ventil ut just nu. Här kan jag formulera mig på det allra enklaste sätter ända inifrån själens komplicerade djup.

Rastlösheten börjar klia i kroppen. Har varit inlåst i 3 dygn nu….men jag frågade om läkaren kunde gå med på att jag gick ut en kort sväng till Maxi som ligger i närheten. Det gick han med på. Max 1 timma.

Det blåste och regnade ute och ibland sken solen…väldigt dynamiskt väder. Passade mitt inre väldigt bra. Hade ett litet svart hopfällbart paraply som i princip bara täckte huvudet och övre delen av överkroppen. Hade på mig svarta mjukisbrallor, svart fritidsjacka och grå Converse på fötterna. Håret uppsatt i hästsvans med ett hårband. Mjukisbyxornas ben är så långa så de släpar i barken bakom hälarna…samlar upp smuts och gegga….mysigt.

Tog mig ut…den friska luften kändes skönt. Först kände jag hur enkelt det var att existera. JAAAA!!!! Tänkte jag. Men denna glädje kom att snabbt övergå i den trista verkligheten. Min OCD var på helspänn….men den här gången inte för koder etc på datorn utan för den gamla klassikern: sprutor och kanyler. Detta styrde stenhårt mina vägval mot Maxi.

När jag hade gått några hundra meter så kom jag till ett ställe där gångvägen vek av till vänster runt om McDonalds och det var en rejäl omväg. Det fanns en genväg rakt över en smått kladdig gräsmatta på andra sidan av McDonalds. Men jag såg alla bilar som var i kö till betalningen. Såg gräset, skräp låg där också. Med en gång triggades min OCD och jag valde att inte gå där för jag VISSTE att jag skulle kunna fastna i tvångstankar och tyckt mig ha sett något där. Då skulle jag inte kunna kontrollera vad jag sett då detta ställe var mitt bland alla bilar i Drive-Thru.

Så jag gick runt istället, vänstervarvet. Kom fram till parkeringen på Maxi och där kände jag en del blickar. Undrar vad in i helvete de ser idag? Jag ser ju bara ut som en kille med långt hår! Varför stirrar de så. Kanske mår jag så dåligt nu att jag inte ser annat än negativt?

Kom in på Maxi och strosade runt och hittade lite kul att handla. Ett nytt fodral till telefonen, lite blåbär och hallon, bananer samt en del godis 🙂

Gick till kassorna och betalade och gick ut.

På vägen tillbaka över parkeringen vid Maxi så kom det som en slägga! BAMMM sade det! Jag kände hur enormt hopplöst allt kändes. Hur allt saknade värde. Hur jag inte kan se glädje i saker och ting. Inte kunna känna hopp om att någon kommer att krama mig hemma en vacker dag. Kände hur längtas-känslor kom efter att skada mig själv om det ska vara på detta sätt när jag kommer hem igen. Jag inser och vet nu att jag VÅGAR helt enkelt inte åka hem förrän jag kan känna ett HOPP om att det är på väg att ordna upp sig.

Efter ca 20 minuter var jag tillbaka på sjukhuset igen….och utav dessa 20 hade jag ägnat 10 minuter åt att leta efter kanyler på vägen där jag gått. Jävla OCD!

Nu är jag på mitt rum igen och skriver. Det känns ensamt. Jag är så himla bra på att lägga på en fasad….en mask…men jag anstränger mig till det yttersta att INTE göra det. Det resulterar mest i att jag sitter och stirrar ut genom ett fönster i samlingsrummet eller lutar mig över ett bord och stirrar ner i bordsskivan. Jag orkar ju inte ta kontakt med alla de andra. Jag vill bara finna ron i själen.

Förra gången jag var inlagd så hade de ett pussel som jag kunde finna ro i att sitta med. Den här gången har de ett annat pussel och jag får bara panik av det. Klarar inte av att börja sortera bitar efter form och färg. Ett pussel på 1500 bitar. Så jag brukar då ge upp och gå in på mitt rum och lägga mig och slumra lite.

Mat serveras vid 4 tillfällen per dag.

07.30 Frukost
12.30 Lunch
16.30 Middag
19.30 Kvällsmat

Jag som hade vant mig vid att äta 1 gång per dag under 2 månaders tid innan jag kom hit i söndags känner mig nu som en stoppad kalkon. Jäklar vad mat det serveras. Försöker äta små portioner.

Men jag är orolig. Hur ska alla mina besök på psykiatriska akuten plus inläggning pga suicidtankar (och denna gången påven planer) fungera ihop med Endokrin och min resa som Milla?

Så många frågor…men knappt några svar. Men nu vet jag att det är inte svaren som är det viktiga utan det är frågan! Fokusera på frågan så finner du svaren. Fokuserar du på att finna svaren så får du leta i all evighet.