Det är väldigt skönt att kunna skriva av mig på det här sättet. Att förhoppningsvis kunna nå ut till andra som också har det jobbigt. Att kunna hjälpa till trots att jag mår dåligt…men genom ett sätt som även läker mig själv. Det är en magisk kombination!
Pratade alldeles nyss i en halvtimma med en ur vårdpersonalen, här på avdelning 11 på psykiatriska akuten på Kungälv sjukhus. Den personal som jobbar här är helt fantastiska! Vilka underbara människor!
Under samtalet som vi nyss hade så kände jag hur det bräckliga åter kom fram, hur uppgivenhetskänslorna blev nåbara för intellektet, hur trasslet i mig blev synbart igen. Jag har tyvärr en tendens att trycka undan det som är jobbigt i mig och försöker maskera det med en massa olika aktiviteter och konsumtion av olika slag. Lägga locket på. Betongblocket! Det superstora tunga betongLOCKET!
Inatt tex så drömde jag återigen om att jag drack alkohol. Drack MYCKET. Mestadels whiskey och vodka med martini Bianco och cola. Kände sunkigheten…tungheten i kroppen och själen….andedräkten. Spritångorna. Hade sådan ångest över det. Men att sedan vakna och inse att det var en dröm och inte verklighet…det är ungefär som att vara innestängd i ett kolsvart rum med paniken rusande i 1000 km/h och hittar inte vägen ut….men så börjar en spricka med ljus synas helt plötsligt. En vass smal ljusstråle med en massa pyyesmå dammpartiklar som virvlar runt denna stråle hela dess utsträckning. Denna lilla smala tunna ljusstråle som skär genom mörkret likt en sylvass kniv gör att resten av utrymmet blir såpass svagt upplyst att dörren ut avslöjar sig som en mörkare rektangulär skugga mot en vägg. Och jag kunde ta mig ut….och vakna.
Men när jag vaknade då? Hur kändes det då? Jag kände mig lite upprymd. Började till och med undra vad jag gör här. Inlagd. Började ifrågasätta min egen situation och om jag inte överdriver mitt eget behov av vård. Typiskt mig. Men jag gjorde det. Ser ofta ner på mig själv och mitt eget behov för att kunna må bra…på riktigt. Jag låter mitt eget behov oftast präglas av vad andra anser att jag borde göra för att må bättre. Detta blir till en prestationsinriktad tillvaro där prestationen blir till för att behaga andra så de ska bli nöjda och så att jag därmed blir tillåten att må bättre själv. Detta är ju egentligen inte läkande för mig överhuvudtaget…bara nedbrytande…men det är så som jag har gjort genom livet till stora delar.
Under samtalet med sköterskan så insåg jag att jag inte alls mår bra. Att jag är väldigt skör och att jag är i stort behov av rejält stöd utanför sjukhuset för att kunna komma framåt och ta mig ut ur det jobbiga. När sköterskan lyssnade och jag berättade ingående om förra gången jag var här och historiken innan dess plus om den här gången. Hon sade att jag mår sämre idag än då. Med handen på hjärtat: det stämmer!
Förra gången ville jag visserligen också dö…egentligen försvinna…men då fanns det ändå en liten liten gnutta energi kvar till att vilja ta tag i saker ännu en gång.
Den här gången känns det annorlunda. Inom mig finns bara ett tomt skal. Ingen energi till att ta tag i saker. Ingen ork till att kontakta en vårdcentral….och än mindre energi till att jaga rätt på RÄTT vårdcentral för att få den vård jag behöver. Ingen energi till att läsa email. Ingen energi till att besöka vänner. Ingen energi till att ta mig ut och göra kul saker. Inom mig finns bara ett tomt skal, ett ingenting. Ett tillstånd som föder känslor som uppgivenhet, hopplöshet och en längtan efter att försvinna. Den här gången…så finns inget som tar mig framåt, Inte inom mig iallafall. Jag LÄNGTAR efter att träffa vänner…men just nu känner jag att det är DE som får komma hem till mig…för jag är inte kapabel till att flytta mig hela tiden. Den här gången behöver JAG få känna att det är till MIG någon vill ta sig. <3
Med dessa känslor så kommer lätt tankarna om att testa att göra självskadehandlingar. De liksom kommer naturligt…som ett lika naturligt inslag som det är att handla mat. Det är skitläskigt! Varför? Jag VILL ju leva!!! Därför är det läskigt. Vid dessa tillfällen kommer döden i konfrontation med livet på ett högst kännbart plan och det gör inte annat än ONT i mig!
Varrför orkar jag inte längre då?
Jag ORKAR inte dra min historia här och nu en gång till. Den som vill läsa historien får gå in på bloggen på 1177 och läsa från början. Men du som har läst den, vet vad jag menar.
Imorgon ska jag ha utvärderingssamtal med läkarteamet här på sjukhuset och då kommer en god vän att vara med som stöd. Samma vän som ringde 112 åt mig. Jag är ofta duktig på att INTE stå upp för mig och mina behov och det gäller även i sådana här situationer. Vill gärna liksom släta över det hela, avdramatisera….se ner på mina egna behov, inte lyfta upp dem. Det kommer att bli så himla skönt att ha detta stöd imorgon.
Nu försöker jag bara att ta en minut i taget fram tills imorgon. Kan inte göra så mycket mer. Jo…jag kan skriva! GUD vad skönt det är att skriva. Det är som att själen kommer ut och blir synlig. Den syns och tar plats. Detta inlägg skrevs inte av min kropp utan av min själ. Det är själen som styr mina fingrar och väljer vilka ord som ska titta fram.
Kram <3