76. Några har rört vid mitt hjärtas innersta

Mitt hjärta. Det är av kött och blod. Det är av senor och elektriska impulser. Det består av en sinuspunkt och en Alfa-punkt…eller om det var en Beta-punkt.

Mitt hjärta…det slår taktfast inuti min kropp, stabilt och trofast. Pulsen ligger på ca 55-65 i vaket tillstånd. Blodtrycket är på 128/82 i stressat tillstånd.

Mitt hjärta…det har sedan 2007/2008 börjat att blöda. Det blödde först lite…för att sedan blöda mer och mer. November 2011 så började det att spricka. Januari 2013 så föll det i en miljon bitar. Likt en vattenmelon som släpps från hög höjd, föll mitt hjärta mot marken….den snustorra stekheta marken…och sprängdes med ett extremt kladdigt förlopp till dessa miljoner bitar som hamnade utspridda över ett stort område på den snustorra, heta marken.

Mitt hjärta var så söndertrasat att jag inte kunde hitta vilka bitar som skulle höra ihop med vilka. Istället blev de liggandes kvar där på marken och torkade långsamt ut. Bit för bit torkade de ut och blev snustorra. Så där torra att de faller i torrstoff så fort en vidrör dem.

Det här året, ända sedan januari…har alla bitar legat utspridda över samma yta som de en gång landade på…men nu var de omvandlade till damm. Ett tunt lager med damm täckte den annars så torra ytan. Ett mörkt…nästan svart…damm.

Förtvivlan, uppgivenheten, tomheten….kom och tog över hela mig. Det fanns inget hopp längre så som jag kände det. Mitt hjärta, låg där dött…söndervittrat till svart dystert damm utan någon glans.

Varför har jag inte lyckats att bygga upp mitt hjärta från detta damm? Varför blev det till damm?

Mitt hjärta…sedan i söndags så har mitt hjärta varit med om saker som jag aldrig aldrig någonsin har varit med om.

I söndags så ringde en vän 112 åt mig då jag började skära mig i vänster handled. Tänk om jag hade skurit för mycket? Det kunde vara lätt gjort. Bara att dra till lite extra ju.

Redan samma dag så hör 3 andra vänner av sig till mig. Alla bor nära mig. De bor på bilavstånd från mig. På måndag kommer den andra vännen på besök och ger mig en underbar blomma. På fredag kommer den vän som ringde 112 och hjälper mig under samtalet med läkarteamet. Idag, lördag, så kom en tredje vän till mig och stannade här med mig i sju (SJU!!!) timmar. Vi pratade och pratade. Vi åkte hem till min bostad på min permission och pratade där en lång stund. Det var ett otroligt fint samtal som vi hade.

Imorgon kommer en fjärde vän till mig på besök. Behöver jag ens berätta hur otroligt RÖRD jag är över allt detta stöd. Det känns lite som är jag verkligen VÄRD detta stöd?

Det kallas Karma sade min vän idag.

Du har nu hamnat i ett tillstånd som är extremt allvarligt. Äsch tänkte jag….SÅ allvarligt är det väl inte. Men jo…jag måste faktiskt hålla med min vän idag. Förra gången så ville jag drämma in i ett räcke på motorvägen, i söndags började jag skära mig själv….nästa gång då? Vad händer då….OM det händer? Testar att svälja en jäkla massa piller och ringa 112 med en gång? Eller inte ringa?

Det är DIN tur nu…sade min vän idag!

Jag ser tendensen….jag har blivit mer och mer beslutsam i mitt agerande när uppgivenheten väl har infunnit sig. Ungefär som att jag börjar normalisera de olika stegen gradvis för att liksom vänja mig vid att ta livet av mig.

Det kanske låter hemskt när jag skriver detta…men för mig är det snarare en möjlig utväg ut ur smärtan om absolut ingenting annat hjälper. Men detta Absolut Ingenting Annat…..när inträffar detta? ALDRIG hoppas jag! Jag VILL leva! Jag VILL kunna leva ett liv i lugn och ro, ett liv utan att jämt och ständigt bli ifrågasatt av en massa intoleranta människor.

Idag blev jag även ledsen. Blev ifrågasatt en stund på dagen bara för att jag heter Milla och har nagellack då vederbörande trodde jag var en kille. Jag SER ut som en kille just nu pga orakat skäggstubb och bylsiga mjukiskläder. Men varför ifrågasätta mitt namn och nagellack???? Varför skulle killar inte kunna ha nagellack eller ha ett kvinnligt namn?

Nåja…det var en person från den rejält äldre generationen som ifrågasatte och det var enklare att hantera än om någon mycket yngre hade gjort det. En helt vanlig händelse som inträffat i princip varje dag under 4-5 år.

Vidare så var det ytterst nära att jag blev förolämpad över min egen vikt. Jag tog riktigt illa vid mig idag av detta…..detta var INTE ok att säga från vederbörande. Dock inte samma som ifrågasatte mitt namn. Det var tyvärr av en som är anställd på sjukhuset. Vederbörande bad om ursäkt dock och det hjälpte lite…men såret fanns fortfarande kvar och sitter där fortfarande.

Mitt hjärta har gråtit idag.

Mitt hjärta har varit rädd idag.

Mitt hjärta har varit varmt idag.

Mitt hjärta har känt sig trygg idag.

Att fram till förra årets slut, dvs slutet av 2017…vandrat omkring utan att känna att det har funnits någon som har orkat och kunnat vara ett stöd åt mig…har gjort att alla de där bitarna vittrade sönder till ett svart matt damm.

Från och med januari när jag den 6/1 försökte köra in i räcket på motorvägen fram tills idag, så har det kommit fram människor till mig i mitt liv som visar att de verkligen bryr sig.

Några stycken i Halmstad….och några här uppe.

Men det som har hänt sedan i Söndags är helt magiskt. Nu har det trätt fram 4 personer som verkligen TAR TAG I MIG och styr mig framåt. De kommer på besök och är ibland obekväma med frågor som får mig att inse och reflektera. De berättar saker som jag inte sett själv…men som de ser….de får mig att gråta inombords då jag inser vad jag tagit mig igenom HELT ENSAM.

Vet ni vad! De nya som nu har trätt fram….in i mitt liv bara PANG WHAM BOOM liksom! Jag vågar säga att de har sått mer än ett frö av tro och hopp i mitt hjärta.

Mitt hjärta börjar återigen andas Tro och Hopp!

Mitt hjärta kanske äntligen kan börja pussla ihop sig igen. Alla bitar ligger ju kvar så de har inte försvunnit. Får bara omvandla dammet till lite mer fasta bitar…..eller så kanske jag kan ta allt damm och lägga det i en ny form och gjuta en helt nytt hjärta. Ett helt nytt hjärta fullt av kärlek, omtanke och respekt…och livsglädje och livslust!

Men det är läskigt att gå från  i princip total ensamhet …till massivt stöd IRL över en natt. Det VÄRMER men jag försöker öppna upp mitt inre så mycket det går för jag VILL ta emot all denna hjälp.

Ni vet vilka NI är! Jag ÄLSKAR er!

<3