Författare: Milla Johansson

Hej igen.

Osäkerhet.

Skakig.

Är mörkret borta?

Försöker pressa mig framåt.

Rädd….

…det är snart dags för samtal igen med överläkaren. Vad kommer att ske? Kommer jag bli utskriven? Kommer jag bli utskriven även om jag uttrycker en stark oro över att bli utskriven? Min magkänsla säger att jag kommer bli utskriven oavsett vad idag. Vad krävs för att få vara kvar? Att självmordslusten är borta eller att en känner sig hyfsat trygg till att möta verkligheten igen utan överhängande risk för mörker igen?

Min magkänsla säger mig det första. Men jag kan ha fel. Jag hoppas att jag har fel. Jag är rädd. Jag behöver mer trygghet. Jag behöver ännu mer skydd. Men jag har ju inte pratat aktivt om självmord på ett par dagar…men det betyder inte att tankarna inte är där.

Jag känner mig skakig. Skakig över att detta mörker har fått ett så starkt grepp om mig. Ett grepp som jag aldrig förr upplevt. Det är skrämmande. Mörkret ligger så djupt. Det går ända in i minsta lilla atom och subatom i mig.

Känner mig ledsen ärligt talat. Det är något som trycker på djupt därinne. Något som egentligen vill fram men som någon annan kraft inom mig trycker tillbaka. Känner mig skör. Ångesten ökar snart.

Skulle så gärna vilja få känna att jag har en liten liten trygghet inom mig innan jag lämnar denna trygga plats.  Kommer jag få denna möjlighet? Vet inte 🙁 Tror inte det 🙁

Men jag förbereder mig på det som jag fruktar mest…att jag idag måste ta klivet ut över den där kanten, avsatsen, och hoppas att vingarna bär.

Tar djupa andetag och försöker lugna ner mig….men kommer på mig med att andas ytligt och snabbt hela tiden.  Står vid avsatsen och är beredd att ta ett kliv rakt ut…mot min egen vilja.

Hoppas det går bra <3

Jag har nu skrivit på den här bloggen i snart 3 månader. Det har varit jobbigt och utmanande att sätta ord på alla känslor och öppna upp mig så som jag har gjort. Har gråtit floder av all smärta och sorg som dykt upp. Men det har varit läkande.

Jag har utelämnat en massa, en himla massa. Detta har jag valt att inte ta med då jag vill skydda en del personer i mitt liv som varit och jag vill behålla vissa delar privat då de faktiskt är för starka för att JAG ska klara av att ta med dem i denna blogg…även om det är bara MIG det drabbar om jag berättar. Jag har skrivit under en period i mitt liv då väldigt mycket har hänt. Ni har fått vara med i min vardag som transperson och med mina diagnoser som OCD, Depression, Könsdysfori och …alkoholism.

Jag har berättat naket, utelämnande och ocensurerat…det mesta. Men jag har inte skrivit med förskönande ord det som har varit. Min avsikt har varit att berätta verkligheten så naket och ärligt som möjligt, återge den så som JAG har upplevt den och jag har försökt att undvika värderingsord i mina texter.

Vem är jag då….? Jag hoppas du vet det vid det här laget.

Jag kommer att skriva några fler dagar till. Månaden ut om jag inte får höra annat från ansvariga på 1177.se:s webbportal.

Förhoppningen…ett farligt ord…det höjer upp en till en höjd som kan bli farligt hög om en inte är vaksam. Ju högre höjd, desto högre förhoppning…och då desto hårdare blir markkontakten om en faller. Så min enda förhoppning med detta skrivande på bloggen har varit att kunna nå ut till en enda till människa där ute som kanske känner sig rädd, osäker och behöver finna stöd.

Jag har skrivit naket om missbruken jag har haft, skrivit om min OCD, min depression….och detta gjorde jag medvetet för att belysa att det kan vara en komplicerad tillvaro kring diagnosen Könsdysfori. Självmordsstatistiken hos transpersoner är skrämmande hög jämfört med riket i helhet. Den psykiska hälsan bland transpersoner är ofta jävligt dålig!

Jag har försökt att hålla en röd tråd i bloggen och den röda tråden var tänkt att vara Könsdysfori. Har det framkommit?

Personligen har jag fått en unik möjlighet till att berätta och nå ut. 4200 besökare har det varit på sidan. En bra siffra.

Nu imorgon, så är det återigen dags för mig att bli utskriven från sjukhusets psykiatriska akutavdelning. Jag har varit inlagd på grund av (citerar ett papper jag fått av vårdpersonalen): ”Känner sig nedstämd med hopplöshetskänslor, ångest, suicidtankar- och planer.”. Detta stämmer….eller…stämde…. <3

Imorgon startar då en ny era i mitt liv. Detta är 2:a gången jag blir utskriven från en psykiatrisk akutavdelning och min totalsituation med vårdinsatser och uppslutning av vänner har tagit för mig, oväntade vändningar. Framförallt den att så många relativt nya vänner helt plötsligt magiskt….bara liksom….BAMMM sluter upp bakom mig, omkring mig…håller tag i mig…Jag är överväldigad.

Så imorgon blir det till att möta verkligheten återigen. Jag ramlade ner på min absoluta botten i april och har egentligen inte tagit mig så mycket längre…ännu….men det kommer!

Varma kramar
Milla
<3

Sitter återigen på mitt rum på avdelning 11 på psykiatriska, Kungälv sjukhus. Är så enormt trött idag. Själen är helt färdig. Det är så mycket intryck att ta in nu. Både minnen från förr som bearbetas gång på gång och all den kärlek jag blir bombarderad med plus en jäkligt otrevlig ångestattack under dagen. Detta är en lång process som måste få ta tid…mycket tid. Med tanke på hur många år som har gått med smärta…så kommer det behövas ett antal år till innan detta är bearbetat tillräckligt väl.

Idag fick jag besök av en underbar vän. Vi satt och pratade på mitt rum ett tag innan vi tog en trevlig promenad ute i skogen intill sjukhuset. Det var berikande och befriande. Det regnade lite smått…typ småspik. Hahaha….kul uttryck förresten…Småspik 🙂 Jobbigt om det verkligen VAR småSPIK 🙂

Vi pratade om allt möjligt och helst plötsligt tyckte jag mig se kantareller, gula. PINGGGGGG! Svampradarn gick med en gång på och jag piggnade till något enormt! Men attans….det var falska gula kantareller. De där orangea men med ett svagare rött inre på hatten. Vad säger detta mig? Jo, jag behöver komma ut i skog och mark efter att jag blivit utskriven. Kanske redan till veckan som kommer.

Jag vill ha SVAMP! ….nej…inte DEN svampen 😉

Men vi pratade. Inte om bara trevliga saker. Jag berättade om allt det mörka som varit och som jag undanhållit från denna blogg och från föredragen jag är ute på. Det är tunga grejer.

När jag berättat klart så säger min vän: Du…det är ett mirakel att du ens SITTER här idag. Vad du har gått igenom!

Vad ska jag säga? Jag bara nickade med i tysthet och ett svagt ”ja…jo….så är det nog…” undslapp mina läppar…tittade ner i marken där jag och min vän satt på en träbänk utanför entrén till sjukhuset under ett tak, då det fortfarande regnade ute.

Det är så mycket kärlek som öses över mig nu…så mycket att jag har svårt att ta in det. Jag minns ju hur jag redan som liten valde att stänga in mig på mitt rum och ville vara ifred. Ifred från VAD?

Jag stängde in mig och ville känna frid. Detta beteende har egentligen följt mig ända upp till idag och det är nog därför som jag hellre åker till mitt hem istället för att gå ut på stan och festar. Hemma är min lilla bubbla. Men den är ödslig och enslig. Nu känns det som att jag kan få stöd i att kunna bryta mig ur den här bubblan. Jag VILL ju det, jag VILL ta för mig av livet….som MILLA….men jag har hittills inte orkat…varit handlingsoförmögen…likt en som är paralyserad av en rädsla. En rädsla för något…men vet inte vad.

Jag vet ju egentligen hur jag ser ut i verkligheten, på bild…men jag behöver jobba bort den bild som JAG har mig själv. Detta med Könsdysfori är en jobbig grej. Att känna mig född i en kropp som jag EGENTLIGEN avskyr…men varit tvungen att lära mig älska för att inte bli galen fullständigt! Men jag har aldrig lärt mig älska min kropp. Jag har bara lärt mig att acceptera den. Jag vill ha MER av livet än att bara acceptera mig själv i livet. Jag vill ÄLSKA mig själv i livet, ÄLSKA alla omkring mig i mitt liv. Jag vill älska LIVET!!!

Men vad händer nu då? Imorgon blir det kanske utskrivning….komma ut från tryggheten. Förresten….trygghet?

När jag vaknade i morse så upptäckte jag två obehagliga saker. Den första var att på min mobil när jag skulle låsa upp den så var jag tvungen att med en gång ange min kod. Fingeravtrycksinloggning gick inte då för många misslyckade försök hade gjorts. Men…tänkte jag….jag hade ju bara släckt ner displayen och lagt telefonen i en liten väska som jag har i sängen (finns inget låsbart skåp i mitt rum). Fick direkt värsta ångestkänslor komma krypandes om att någon KAN ha varit inne i mitt rum på natten och pillat i min väska. Jävligt obehaglig känsla.

Men jag tvingade mig att slå bort denna tanke då jag inte kunde bevisa något.

Precis när jag börjat komma framåt och ifrån denna ångestattack så kom nästa smäll…bara 10 minuter senare. På min fönsterbräda inne i rummet hade någon lagt en cigarettfimp. Men….tänkte jag….jag har ju inte lagt den där…men vem har då gjort det????? Jag blev stel av panikkänslor. HAR någon varit inne på mitt rum ändå? Inte hade JAG då sett en fimp där på kvällen innan jag gick och lade mig. Personalen litar jag på…men de andra som ligger inne då? Eller har jag blivit paranoid och ser saker som inte sker?

Jag tog upp detta med personalen….och de har bett nattpersonalen att vara extra vaksamma. Men inget av detta går ju att bevisa. Fimpen sparades i en bit papper av en sköterska….men det finns ju inga kameror som övervakar rummet eller korridoren utanför.

Så jag har känt mig så stressad idag över vad som eventuellt kan ha hänt när jag låg och sov. Min hjärna har gått på högvarv över vad någon eventuellt kan ha gjort på MIG när jag låg och sov. En JÄVLIGT obehaglig känsla som jag inte riktigt kan slå ifrån mig.

Så nu sitter jag här…full med ett kaos av känslor. Känsla av att eventuellt ha blivit utsatt för något, plus känslan av vemod från minnena förr och plus allt virrvarr som kommit pga all kärlek jag blir överrösta med nu.

Om jag fick välja så skulle jag vilja stanna kvar här på sjukhuset 2-3 nätter till…sen räcker det tror jag.

Men vi får se som sagt vad som sker imorgon. Vågar inte spekulera just nu.

Ledsen….det är jag dock nu…ledsen, trött och ängslig. Skulle så gärna vilja stanna kvar några nätter till…..snälla….låt mig få göra det….Jag är rädd just nu.

KRAM

 

Mitt hjärta. Det är av kött och blod. Det är av senor och elektriska impulser. Det består av en sinuspunkt och en Alfa-punkt…eller om det var en Beta-punkt.

Mitt hjärta…det slår taktfast inuti min kropp, stabilt och trofast. Pulsen ligger på ca 55-65 i vaket tillstånd. Blodtrycket är på 128/82 i stressat tillstånd.

Mitt hjärta…det har sedan 2007/2008 börjat att blöda. Det blödde först lite…för att sedan blöda mer och mer. November 2011 så började det att spricka. Januari 2013 så föll det i en miljon bitar. Likt en vattenmelon som släpps från hög höjd, föll mitt hjärta mot marken….den snustorra stekheta marken…och sprängdes med ett extremt kladdigt förlopp till dessa miljoner bitar som hamnade utspridda över ett stort område på den snustorra, heta marken.

Mitt hjärta var så söndertrasat att jag inte kunde hitta vilka bitar som skulle höra ihop med vilka. Istället blev de liggandes kvar där på marken och torkade långsamt ut. Bit för bit torkade de ut och blev snustorra. Så där torra att de faller i torrstoff så fort en vidrör dem.

Det här året, ända sedan januari…har alla bitar legat utspridda över samma yta som de en gång landade på…men nu var de omvandlade till damm. Ett tunt lager med damm täckte den annars så torra ytan. Ett mörkt…nästan svart…damm.

Förtvivlan, uppgivenheten, tomheten….kom och tog över hela mig. Det fanns inget hopp längre så som jag kände det. Mitt hjärta, låg där dött…söndervittrat till svart dystert damm utan någon glans.

Varför har jag inte lyckats att bygga upp mitt hjärta från detta damm? Varför blev det till damm?

Mitt hjärta…sedan i söndags så har mitt hjärta varit med om saker som jag aldrig aldrig någonsin har varit med om.

I söndags så ringde en vän 112 åt mig då jag började skära mig i vänster handled. Tänk om jag hade skurit för mycket? Det kunde vara lätt gjort. Bara att dra till lite extra ju.

Redan samma dag så hör 3 andra vänner av sig till mig. Alla bor nära mig. De bor på bilavstånd från mig. På måndag kommer den andra vännen på besök och ger mig en underbar blomma. På fredag kommer den vän som ringde 112 och hjälper mig under samtalet med läkarteamet. Idag, lördag, så kom en tredje vän till mig och stannade här med mig i sju (SJU!!!) timmar. Vi pratade och pratade. Vi åkte hem till min bostad på min permission och pratade där en lång stund. Det var ett otroligt fint samtal som vi hade.

Imorgon kommer en fjärde vän till mig på besök. Behöver jag ens berätta hur otroligt RÖRD jag är över allt detta stöd. Det känns lite som är jag verkligen VÄRD detta stöd?

Det kallas Karma sade min vän idag.

Du har nu hamnat i ett tillstånd som är extremt allvarligt. Äsch tänkte jag….SÅ allvarligt är det väl inte. Men jo…jag måste faktiskt hålla med min vän idag. Förra gången så ville jag drämma in i ett räcke på motorvägen, i söndags började jag skära mig själv….nästa gång då? Vad händer då….OM det händer? Testar att svälja en jäkla massa piller och ringa 112 med en gång? Eller inte ringa?

Det är DIN tur nu…sade min vän idag!

Jag ser tendensen….jag har blivit mer och mer beslutsam i mitt agerande när uppgivenheten väl har infunnit sig. Ungefär som att jag börjar normalisera de olika stegen gradvis för att liksom vänja mig vid att ta livet av mig.

Det kanske låter hemskt när jag skriver detta…men för mig är det snarare en möjlig utväg ut ur smärtan om absolut ingenting annat hjälper. Men detta Absolut Ingenting Annat…..när inträffar detta? ALDRIG hoppas jag! Jag VILL leva! Jag VILL kunna leva ett liv i lugn och ro, ett liv utan att jämt och ständigt bli ifrågasatt av en massa intoleranta människor.

Idag blev jag även ledsen. Blev ifrågasatt en stund på dagen bara för att jag heter Milla och har nagellack då vederbörande trodde jag var en kille. Jag SER ut som en kille just nu pga orakat skäggstubb och bylsiga mjukiskläder. Men varför ifrågasätta mitt namn och nagellack???? Varför skulle killar inte kunna ha nagellack eller ha ett kvinnligt namn?

Nåja…det var en person från den rejält äldre generationen som ifrågasatte och det var enklare att hantera än om någon mycket yngre hade gjort det. En helt vanlig händelse som inträffat i princip varje dag under 4-5 år.

Vidare så var det ytterst nära att jag blev förolämpad över min egen vikt. Jag tog riktigt illa vid mig idag av detta…..detta var INTE ok att säga från vederbörande. Dock inte samma som ifrågasatte mitt namn. Det var tyvärr av en som är anställd på sjukhuset. Vederbörande bad om ursäkt dock och det hjälpte lite…men såret fanns fortfarande kvar och sitter där fortfarande.

Mitt hjärta har gråtit idag.

Mitt hjärta har varit rädd idag.

Mitt hjärta har varit varmt idag.

Mitt hjärta har känt sig trygg idag.

Att fram till förra årets slut, dvs slutet av 2017…vandrat omkring utan att känna att det har funnits någon som har orkat och kunnat vara ett stöd åt mig…har gjort att alla de där bitarna vittrade sönder till ett svart matt damm.

Från och med januari när jag den 6/1 försökte köra in i räcket på motorvägen fram tills idag, så har det kommit fram människor till mig i mitt liv som visar att de verkligen bryr sig.

Några stycken i Halmstad….och några här uppe.

Men det som har hänt sedan i Söndags är helt magiskt. Nu har det trätt fram 4 personer som verkligen TAR TAG I MIG och styr mig framåt. De kommer på besök och är ibland obekväma med frågor som får mig att inse och reflektera. De berättar saker som jag inte sett själv…men som de ser….de får mig att gråta inombords då jag inser vad jag tagit mig igenom HELT ENSAM.

Vet ni vad! De nya som nu har trätt fram….in i mitt liv bara PANG WHAM BOOM liksom! Jag vågar säga att de har sått mer än ett frö av tro och hopp i mitt hjärta.

Mitt hjärta börjar återigen andas Tro och Hopp!

Mitt hjärta kanske äntligen kan börja pussla ihop sig igen. Alla bitar ligger ju kvar så de har inte försvunnit. Får bara omvandla dammet till lite mer fasta bitar…..eller så kanske jag kan ta allt damm och lägga det i en ny form och gjuta en helt nytt hjärta. Ett helt nytt hjärta fullt av kärlek, omtanke och respekt…och livsglädje och livslust!

Men det är läskigt att gå från  i princip total ensamhet …till massivt stöd IRL över en natt. Det VÄRMER men jag försöker öppna upp mitt inre så mycket det går för jag VILL ta emot all denna hjälp.

Ni vet vilka NI är! Jag ÄLSKAR er!

<3

Vaknade idag av att klockan ringde kl 07.30. Ögonen var fortfarande grumliga av grus. Gnuggade bort gruset och klev upp. Väldigt enkelt att kliva upp här…bara ta på ett par innetofflor, borsta tänderna…så är jag klar. Swoooosh!

”Känner mig så nervös över idag…vad kommer att hända för mig? Kommer den där överläkaren att lyssna på mig ännu en gång? Kommer jag klara av att prata för min egen sak? Kommer jag bli utskriven redan idag? En underbar vän kommer på besök och ska vara med mig på detta samtal. GUD vad jag är tacksam över att hon finns i mitt liv. Ett sådant stöd.

Jag börjar ju få nya vänner nu….riktigt underbara vänner. Vi har hon idag, hon som kom på besök tidigare, sedan har vi mamman och hennes dotter där borta…och sedan har jag de i Halmstad…och sedan har jag hon uppåt Trollhättan….WOW! Så många vänner jag börjar få och de flesta är helt nya bekantskaper!

Men idag…jag är nervös….hoppas det löser sig.”

Efter att ha ätit en god frukost bestående av 2 ägg, en tallrik gröt och 2 mackor och ett glas juice plus lite kaffe på detta så stod jag mig otroligt väl ett tag till.

Kl 14.30 fick jag veta att vårt samtal med läkaren skulle ske.  Klockan var nu ca 11.00.

Jag satt ner i soffan i allrummet och tittade på TV. Utan förvarning så kom det….likt en iskall stickande kyla svepte den in genom ben och märg…en sådan stark och intensiv längtan efter att fly…att skada mig själv. Det var skitläskigt. Jag kunde inte stå emot utan var tvungen att börja riva mig på handleden med något trubbigt. Jag berättade detta för vårdpersonalen och de blev oroliga. Just denna längtan och SUG efter att skada mig. Var är jag just nu med själen? Jag blir orolig 🙁 Vad är jag kapabel till? Jag VET ärligt talat inte…men en sak VET jag och det är att jag VILL LEVA!!!

Nu när jag skriver detta så har jag inte rivit mig mer idag. Skönt! Vännen kom och vi satte oss ner i allrummet och pratade om situationen här och nu. Det var rogivande. Men där inne var det skakigt. Jag var så söndertrasad av alla känslor just där och då. Tårarna var nära.

14.40 blev det dags för oss att prata. Det var två läkare plus en sköterska och jag och min vän. Vi pratade och pratade och det kändes riktigt bra med vad jag fick veta. Men samtidigt oerhört frustrerande STORT i omfång. HUR ska jag greja detta?

1) Jag har 3 diagnoser: Könsdysfori, Depression, OCD

2) Jag har alkoholism och kämpar med den. Snart 15 månader i nykterhet nu.

3) Vården för depression och OCD kommer i första hand att ske på Öppenpsykiatrin genom en läkare där och NU har det blivit högre fokus på mitt ärende där efter allt detta. Detta startar den 26/9.

4) Vården för Könsdysforiresan startar förhoppningsvis på nytt den 24/9 då jag hoppas på mer uppföljning ännu vad som hittills har varit.

5) Medicineringen ökades ytterligare så nu har jag 200mg Sertralin + 10mg Abilify. Abilify ges egentligen vid psykos men…

6) Haft samtal med läkare på Endokrin idag via telefon och vi kom överens om att jag ska styra all medicinering ur ett psykiskt ohälsa-perspektiv via läkaren på Öppenpsykiatrin

7) Läkaren på Endokrin hjälper till så att en koordinator på detta sjukhus anordnar så att jag får börja komma på konsultationer hos kirurgen som gör de könskorrigerande operationerna (SRS).

8) Nordhemskliniken rullar på som vanligt efter att jag blivit utskriven.

9) All vård och alla vårdinsatser är det tyvärr ingen som koordinerar åt mig utan jag får hålla koll på allt detta själv. Det blir en del: Nordhemskliniken, Lundströmmottagningen, Sahlgrenska, Öppenpsykiatrin. Har jag glömt något?

10) Om allt vill sig väl så blir jag utskriven på måndag.

PUST! Men detta är inte allt. På jobbet är det planerat ett fullständigt jobbinnehållombyte och jag kommer även att byta byggnad som jag sitter i. Jag kommer att gå från tidigare 100% teknik till 0% teknik och 100% annat. Varför jag skriver annat är pga jag inte vet exakta innehållet ännu. Sedan ska jag försöka hitta min väg tillbaka på detta nya ställe. Nya väggar, nya ansikten, nya uppgifter, ny parkeringsplats för bilen, ny lunchmatsal…ja…ALLT blir nytt.

Detta TROR jag på!

Fram tills jag börjar på detta nya ställe så kommer jag vara 100% sjukskriven då jag i dagsläget inte klarar av att komma tillbaka till EMC. Det är bara att inse faktum. Att vara snäll mot mig själv.

Men det känns väldigt fint att jag får denna hjälp nu…all stöttning av vänner och att den helt fenomenala vårdpersonalen här på avdelning 11 på Kungälvs sjukhus tar så väl hand om mig. Överläkaren är enormt skicklig och omtänksam och ja…jag är i supertrygga händer.

Sedan har jag pratat väldigt mycket i telefon idag då det är så många runtomkring mig som är så oroliga och BRYR sig. Föräldrar, vänner och chefen är de som fått samtal idag. De andra via Messenger. Det blev overload ett tag så därför satte jag mig ner och skriver detta. Det rensar mitt system. Underbart.

Vad händer nu då? Tja…inte mycket mer ikväll men imorgon ska jag förhoppningsvis orka mig ut på en permission och kanske träna på gymmet. Har inte tränat på en vecka nu så det börjar krypa i kroppen 🙂

Kram

 

Det är väldigt skönt att kunna skriva av mig på det här sättet. Att förhoppningsvis kunna nå ut till andra som också har det jobbigt. Att kunna hjälpa till trots att jag mår dåligt…men genom ett sätt som även läker mig själv. Det är en magisk kombination!

Pratade alldeles nyss i en halvtimma med en ur vårdpersonalen, här på avdelning 11 på psykiatriska akuten på Kungälv sjukhus. Den personal som jobbar här är helt fantastiska! Vilka underbara människor!

Under samtalet som vi nyss hade så kände jag hur det bräckliga åter kom fram, hur uppgivenhetskänslorna blev nåbara för intellektet, hur trasslet i mig blev synbart igen. Jag har tyvärr en tendens att trycka undan det som är jobbigt i mig och försöker maskera det med en massa olika aktiviteter och konsumtion av olika slag. Lägga locket på. Betongblocket! Det superstora tunga betongLOCKET!

Inatt tex så drömde jag återigen om att jag drack alkohol. Drack MYCKET. Mestadels whiskey och vodka med martini Bianco och cola. Kände sunkigheten…tungheten i kroppen och själen….andedräkten. Spritångorna. Hade sådan ångest över det. Men att sedan vakna och inse att det var en dröm och inte verklighet…det är ungefär som att vara innestängd i ett kolsvart rum med paniken rusande i 1000 km/h och hittar inte vägen ut….men så börjar en spricka med ljus synas helt plötsligt. En vass smal ljusstråle med en massa pyyesmå dammpartiklar som virvlar runt denna stråle hela dess utsträckning. Denna lilla smala tunna ljusstråle som skär genom mörkret likt en sylvass kniv gör att resten av utrymmet blir såpass svagt upplyst att dörren ut avslöjar sig som en mörkare rektangulär skugga mot en vägg. Och jag kunde ta mig ut….och vakna.

Men när jag vaknade då? Hur kändes det då? Jag kände mig lite upprymd. Började till och med undra vad jag gör här. Inlagd. Började ifrågasätta min egen situation och om jag inte överdriver mitt eget behov av vård. Typiskt mig. Men jag gjorde det. Ser ofta ner på mig själv och mitt eget behov för att kunna må bra…på riktigt. Jag låter mitt eget behov oftast präglas av vad andra anser att jag borde göra för att må bättre. Detta blir till en prestationsinriktad tillvaro där prestationen blir till för att behaga andra så de ska bli nöjda och så att jag därmed blir tillåten att må bättre själv. Detta är ju egentligen inte läkande för mig överhuvudtaget…bara nedbrytande…men det är så som jag har gjort genom livet till stora delar.

Under samtalet med sköterskan så insåg jag att jag inte alls mår bra. Att jag är väldigt skör och att jag är i stort behov av rejält stöd utanför sjukhuset för att kunna komma framåt och ta mig ut ur det jobbiga. När sköterskan lyssnade och jag berättade ingående om förra gången jag var här och historiken innan dess plus om den här gången. Hon sade att jag mår sämre idag än då. Med handen på hjärtat: det stämmer!

Förra gången ville jag visserligen också dö…egentligen försvinna…men då fanns det ändå en liten liten gnutta energi kvar till att vilja ta tag i saker ännu en gång.

Den här gången känns det annorlunda. Inom mig finns bara ett tomt skal. Ingen energi till att ta tag i saker. Ingen ork till att kontakta en vårdcentral….och än mindre energi till att jaga rätt på RÄTT vårdcentral för att få den vård jag behöver. Ingen energi till att läsa email. Ingen energi till att besöka vänner. Ingen energi till att ta mig ut och göra kul saker. Inom mig finns bara ett tomt skal, ett ingenting. Ett tillstånd som föder känslor som uppgivenhet, hopplöshet och en längtan efter att försvinna. Den här gången…så finns inget som tar mig framåt, Inte inom mig iallafall. Jag LÄNGTAR efter att träffa vänner…men just nu känner jag att det är DE som får komma hem till mig…för jag är inte kapabel till att flytta mig hela tiden. Den här gången behöver JAG få känna att det är till MIG någon vill ta sig. <3

Med dessa känslor så kommer lätt tankarna om att testa att göra självskadehandlingar. De liksom kommer naturligt…som ett lika naturligt inslag som det är att handla mat. Det är skitläskigt! Varför? Jag VILL ju leva!!! Därför är det läskigt. Vid dessa tillfällen kommer döden i konfrontation med livet på ett högst kännbart plan och det gör inte annat än ONT i mig!

Varrför orkar jag inte längre då?

Jag ORKAR inte dra min historia här och nu en gång till. Den som vill läsa historien får gå in på bloggen på 1177 och läsa från början. Men du som har läst den, vet vad jag menar.

Imorgon ska jag ha utvärderingssamtal med läkarteamet här på sjukhuset och då kommer en god vän att vara med som stöd. Samma vän som ringde 112 åt mig. Jag är ofta duktig på att INTE stå upp för mig och mina behov och det gäller även i sådana här situationer. Vill gärna liksom släta över det hela, avdramatisera….se ner på mina egna behov, inte lyfta upp dem. Det kommer att bli så himla skönt att ha detta stöd imorgon.

Nu försöker jag bara att ta en minut i taget fram tills imorgon. Kan inte göra så mycket mer. Jo…jag kan skriva! GUD vad skönt det är att skriva. Det är som att själen kommer ut och blir synlig. Den syns och tar plats. Detta inlägg skrevs inte av min kropp utan av min själ. Det är själen som styr mina fingrar och väljer vilka ord som ska titta fram.

Kram <3

Hej igen

Sitter nu på rummet jag fått och skriver igen. Detta är min ventil ut just nu. Här kan jag formulera mig på det allra enklaste sätter ända inifrån själens komplicerade djup.

Rastlösheten börjar klia i kroppen. Har varit inlåst i 3 dygn nu….men jag frågade om läkaren kunde gå med på att jag gick ut en kort sväng till Maxi som ligger i närheten. Det gick han med på. Max 1 timma.

Det blåste och regnade ute och ibland sken solen…väldigt dynamiskt väder. Passade mitt inre väldigt bra. Hade ett litet svart hopfällbart paraply som i princip bara täckte huvudet och övre delen av överkroppen. Hade på mig svarta mjukisbrallor, svart fritidsjacka och grå Converse på fötterna. Håret uppsatt i hästsvans med ett hårband. Mjukisbyxornas ben är så långa så de släpar i barken bakom hälarna…samlar upp smuts och gegga….mysigt.

Tog mig ut…den friska luften kändes skönt. Först kände jag hur enkelt det var att existera. JAAAA!!!! Tänkte jag. Men denna glädje kom att snabbt övergå i den trista verkligheten. Min OCD var på helspänn….men den här gången inte för koder etc på datorn utan för den gamla klassikern: sprutor och kanyler. Detta styrde stenhårt mina vägval mot Maxi.

När jag hade gått några hundra meter så kom jag till ett ställe där gångvägen vek av till vänster runt om McDonalds och det var en rejäl omväg. Det fanns en genväg rakt över en smått kladdig gräsmatta på andra sidan av McDonalds. Men jag såg alla bilar som var i kö till betalningen. Såg gräset, skräp låg där också. Med en gång triggades min OCD och jag valde att inte gå där för jag VISSTE att jag skulle kunna fastna i tvångstankar och tyckt mig ha sett något där. Då skulle jag inte kunna kontrollera vad jag sett då detta ställe var mitt bland alla bilar i Drive-Thru.

Så jag gick runt istället, vänstervarvet. Kom fram till parkeringen på Maxi och där kände jag en del blickar. Undrar vad in i helvete de ser idag? Jag ser ju bara ut som en kille med långt hår! Varför stirrar de så. Kanske mår jag så dåligt nu att jag inte ser annat än negativt?

Kom in på Maxi och strosade runt och hittade lite kul att handla. Ett nytt fodral till telefonen, lite blåbär och hallon, bananer samt en del godis 🙂

Gick till kassorna och betalade och gick ut.

På vägen tillbaka över parkeringen vid Maxi så kom det som en slägga! BAMMM sade det! Jag kände hur enormt hopplöst allt kändes. Hur allt saknade värde. Hur jag inte kan se glädje i saker och ting. Inte kunna känna hopp om att någon kommer att krama mig hemma en vacker dag. Kände hur längtas-känslor kom efter att skada mig själv om det ska vara på detta sätt när jag kommer hem igen. Jag inser och vet nu att jag VÅGAR helt enkelt inte åka hem förrän jag kan känna ett HOPP om att det är på väg att ordna upp sig.

Efter ca 20 minuter var jag tillbaka på sjukhuset igen….och utav dessa 20 hade jag ägnat 10 minuter åt att leta efter kanyler på vägen där jag gått. Jävla OCD!

Nu är jag på mitt rum igen och skriver. Det känns ensamt. Jag är så himla bra på att lägga på en fasad….en mask…men jag anstränger mig till det yttersta att INTE göra det. Det resulterar mest i att jag sitter och stirrar ut genom ett fönster i samlingsrummet eller lutar mig över ett bord och stirrar ner i bordsskivan. Jag orkar ju inte ta kontakt med alla de andra. Jag vill bara finna ron i själen.

Förra gången jag var inlagd så hade de ett pussel som jag kunde finna ro i att sitta med. Den här gången har de ett annat pussel och jag får bara panik av det. Klarar inte av att börja sortera bitar efter form och färg. Ett pussel på 1500 bitar. Så jag brukar då ge upp och gå in på mitt rum och lägga mig och slumra lite.

Mat serveras vid 4 tillfällen per dag.

07.30 Frukost
12.30 Lunch
16.30 Middag
19.30 Kvällsmat

Jag som hade vant mig vid att äta 1 gång per dag under 2 månaders tid innan jag kom hit i söndags känner mig nu som en stoppad kalkon. Jäklar vad mat det serveras. Försöker äta små portioner.

Men jag är orolig. Hur ska alla mina besök på psykiatriska akuten plus inläggning pga suicidtankar (och denna gången påven planer) fungera ihop med Endokrin och min resa som Milla?

Så många frågor…men knappt några svar. Men nu vet jag att det är inte svaren som är det viktiga utan det är frågan! Fokusera på frågan så finner du svaren. Fokuserar du på att finna svaren så får du leta i all evighet.

Inga lätta ord i rubriken idag. Ord som är dyngsura av tyngd, Tyngd som drar ner mig. Likt känslan av att ha på sig ett helt lass med genomvåta kläder och stora klumpiga kängor fulla med vatten de med….och ska försöka hoppa högt upp. Det går liksom inte då jag upplever det som att jag står fast i en lerpöl på marken. Jag försöker ta sats men kommer ingenvart.

I söndags kom jag till akuten pga att jag började få tankar på att skada mig själv allvarligt….igen…för jag orkar inte med tillvaron som den är just nu. Har känt och känner mig så extremt övergiven av vårdsystemet utanför akuten. På avdelning 11 på psykiatriska på Kungälv sjukhus så är personalen helt fantastisk. Men det är ändå så jobbigt.

Jag ligger på gång på gång om att få veta mer om vad som händer utanför sjukhusets väggar angående den vård som jag nu skrikit efter så länge.

Det är tyst. Varför? Vet de inte själva? Jag har visserligen fått en tid till en läkare inom öppenpsykiatrin till slutet av september….men det är ett 1:a riktiga läkarbesök som syftar till att följa upp min vård från FÖRRA tillfället (i våras) då jag var intagen på akuten. Nu är jag på akuten igen….4 månader senare…och har ÄNNU inte fått träffa denna läkare. Fattar ni att jag känner mig så dissad och bortglömd av vården inom öppenpsykiatrin? Det gör ONT i min själ. Otroligt ont.

Ännu en anledning till att jag känner en sådan uppgivenhet och har tappat hoppet…och sitter här igen….i ett rum på den låsta avdelningen, avdelning 11.

Idag fick jag en ny form av medicin plus att min ordinarie Sertralin ökades från 150mg till 200mg. Höga doser brukar krävas för att råda på tvång…och tvång har jag haft i ÖVERFLÖD ända sedan 10-årsåldern. Har varit en ständig och ihärdig pillervägrare ända sedan jag föddes men efter att ha avverkat 12-14 olika psykologer sedan 13-årsåldern….utan resultat…så har jag gett upp. Nu tar jag mediciner för jag vill må bra någon förbannad jävla gång! Den andra medicinen jag nu nyss börjat med är en som ges vid psykos….även om jag inte har psykos nu så ger de mig den. 5mg.

Till detta så kommer ju alla orostankar över hur de ska se på mig på Endokrin och Lundströmmottagningen och i min resa som Milla….med operationer framöver. I mitt nuvarande mentala tillstånd så ser jag ju att de inte känner sig bekväma med att bevilja mig operationer när jag mår som jag gör….och att bli nekad operationer….ja jag vet i gudarna vad som händer i mig då.

Förra gången jag hamnade på psykakuten så var mina självskadetankar och känslor starka…men ändå lite diffusa. Den här gången är de läskigt konkreta och beslutsamheten att ta steget hade ökat. Har berättat detta för dem på akuten och de blir ju givetvis oroade då.

Så vad kan jag hoppas på denna gången? Jag vet inte vad jag vågar hoppas på. Just nu känns det bara som att jag blir förvarad och att det segar sig rejält utanför sjukhusets väggar….men det är ju mina egna upplevelser…..de kanske inte alls stämmer. Min Gud vad jag hoppas att det är jag som missuppfattar det hela.

På jobbet så verkar det finnas ett litet hopp om att jag kan få en jobbsituation som till och med kan bli inspirerande. GUUUUUD vad jag hoppas att det kan bli så…för då har jag något att se FRAM emot på vardagarna….och inte bara min timme på Crosstrainer.

Men denna känsla av hopplöshet, uppgivenhet och vanmakt har gjort att jag inte klarat av att göra så mycket annat idag än att ligga under ett täcke och försöka sova bort verkligheten. Jag VILL leva i verkligheten men just nu så orkar jag inte.

Vilken TUR att jag är här nu…hade jag varit hemma……den tanken skrämmer mig REJÄLT just nu.

Kram Fortsätt läsa ”72. Vanmakt, uppgivenhet och ingen framtidstro”

Hej

Jag vet inte hur jag ska börja detta inlägg. Tankarna och känslorna bara spretar hej vilt åt alla håll och kanter. Ungefär som en sådan trasselsudd som en kan köpa för att ha till att rengöra bilen med….du vet…de där små vita mjuka supertrassliga trådarna. Ungefär så känns det inom mig just nu.

Jag var inne på akuten i fredags efter jobbet. Det kändes tungt då. I lördags försökte jag bara överleva dagen. Den var vidrig. Tror att jag skrev om lördagen i avsnitt 70.

Gårdagen. Ja gårdagen. Den skrämde mig rejält. Vaknade av att det kändes tomt och öde. Visste att det var dags att rösta. Rösta för medmänsklighet, allas lika värde och mångfald. Rösta för att driva undan hatet och för att bana väg för kärleken.

Men inte fick detta mig ur sängen. Jag kände att livet var fullständigt värdelöst och hopplöst. Kände att det inte finns något hopp om att komma framåt i välmåendet. Välmående? HAHAHA! VILKET välmående? Har inget just nu känns det som.

Jag masade mig upp ur sängen efter 3 timmar i slumrande tillstånd. Jaha…vad ska jag göra nu? Satte mig och slog på TV:n, kokade upp kaffevatten och intog mina mediciner i vanlig ordning. Tog 2 minuter. Jaha….nu då? Satte mig ner vid TV:n och åt chips….sådana där släta ljusa samtalade tunna chips från utlandet….minns hur jag som barn älskade dessa chips när vi var på semester. Dessa chips väcker sådana minnen.

Men tomheten….känslan av vanmakt…känslan av att inte ha makten att kunna styra när min vård ska börja hjälpa. Jag vandrar omkring i ett väntans dunkel dag ut och dag in och hoppas att det ska kännas liiiite bättre för varje morgon som jag vaknar upp. Men inte…samma dystra känslor hela tiden.

Jag reste mig ur soffan och gick in i köket igen. Tittade mig omkring. Gick fram till köksknivarna i svarta handtag och silverblänkande stål. De hänger på en sådan där magnethållare intill spisen, på väggen. Tog tag i den största. Tittade på den. Den kändes rogivande. Lade kniven mot handleden, med den vassa eggen mot huden. Testade att dra lite försiktigt. Kände hur eggen skar igenom huden. Det var en skön känsla. Men samtidigt lite läskig….men ändå inte.

Gick ut i vardagsrummet igen, hade kniven med mig. Satte mig i soffan och lade kniven mot handleden igen….på ett nytt ställe….drog lite till…det kändes bra. Drog igen…på ännu ett nytt ställe…..

Blev ledsen. Helt plötsligt så blev jag så ledsen. Finns det INGEN jävla väg ut ur det som gör ont…annat än att ta livet av mig?

Började fantisera om hur det skulle droppa blod ner på golvet och bilda en stor pöl….hur jag kunde ligga still på soffan och sakta somna in i dåsighet pga blodbrist OCH syrebrist.

Tog telefonen och ringde 90101. En linje dit en kan ringa om en vill finna stöd i svåra stunder. Upptaget som alltid. HELVETE!

Skrev till en god vän på Messenger. Berättade vad som hade hänt. Någon minut senare pratade vi i telefon. Jag ringde upp henne. Berättade ännu mer. Inom 5 minuter hade hon ringt 112 och jag var i full färd med att packa lite grejor för att kunna stanna några nätter på sjukhus.

Det gick så fort att jag inte hann med att registrera känslor eller intryck. Men djupt där inne kände jag en sådan OTROLIG lättnad! Ambulansen kom och vi åkte in till akuten på Kungälv sjukhus. I ambulansen började det landa i mig vad som nyss hade hänt. OM jag inte hade ringt min vän och OM hon inte hade brytt sig så mycket som hon gjorde….så skulle jag kunna ha skadat mig MYCKET mer.

Var heeeeelt TOM i själen när jag kom in till sjukhuset. Blev inskriven med en gång. Fick ett rum….än så länge är jag ensam på rummet. Det känns bra.

Nu går jag bara runt i ett töcken och ber till högre makter att jag ska börja känna ett hopp spira igen inom mig. Jag är så otroligt rädd för att bli utskriven och hamna här 3 månader senare igen pga ny uppgivenhet. Har berättat detta för läkarna idag på deras samtalsstöd med mig.

Nya mediciner och/eller doser diskuteras. ECT är tydligen inte aktuellt….den med stötar i hjärnan. Jag har inte den typen av åkomma som ECT hjälper mot.

Men HUR hamnade jag här….IGEN?

Det stavas: Könsdysfori, OCD, Depression, Utmattningssyndrom och alkoholmissbruk. Alltihopa tillsammans har skapat denna komplexa bild.

I mina ögon, det som sticker ut mest är OCD och Könsdysfori.

TÄNK om jag kunde få lov att existera i fred så som jag känner att jag är född utan att en jävla massa trångsynta idioter ska ha åsikter om hur jag väljer att leva mitt liv.

TÄNK om jag kunde få existera en dag utan att denna dag styrs in i princip minsta detalj i var jag rör mig, var jag sätter mig, var jag äter, vad jag gör i hemmet, vad jag gör på jobbet….ja precis FUCKING ALLT!!!!!

OM jag hade fått bara andas och känna mig totalt FRI från dessa trångsynta idioter och FRI från OCD…..VILKET himmelrike jag skulle uppleva!.

 

Hej

Under nu 2.5 månader med flitigt skrivande om väldigt mycket och rätt starka grejer…så undrar jag om det finns någon där ute som är nyfiken på att ställa frågor? Diskutera om något? Jag tycker inte om att alltid bli struken längs med hårens riktning. Jag vill att det ruskas om ibland också.

Så KOM IGEN! Jag finns här och jag är tålig mot alla slags frågor och som ni säkert redan märkt om ni läst det jag skrivit….inte mycket är hemligt för mig att skriva och berätta om. Jag TROR på öppenhet. Med öppenhet så avväpnas mångas rädslor och fördomar.

KRAM
//Milla