15. Vilsen och rädd

Jag gick runt som i ett mörker, i dvala, utan att leva. Jag var död. Mina ben rörde visserligen på sig men jag var död.

Välja mellan Micke och få stanna kvar med mitt livs kärlek eller välja Milla och KANSKE hitta hem i det som jag TRODDE var sanningen inom mig.

Jag kände bara död inom mig.

Dränkte denna känsla med rikligt med alkohol den kvällen, samma dag som jag fick det där SMS:et. Jag ville inte leva längre. Kan inte den här mardrömssituationen bara ta slut någon gång och allt bli bra?

Men inom mig finns någon jäkla slavdrivare som hela hela hela tiden pressar mig framåt till att försöka finna en lösning på problemen som dyker upp. Så även nu. Jag tänkte att jag måste hitta en psykolog som är inriktad på HBTQ-personer och som förstår mig.

Jag minns inte hur jag hittade henne men hon fanns på Södermalm i Stockholm. Jag besökte henne dels som Micke och även som Milla. Att vara där som Milla kändes bra.

Hon var enormt skicklig den här psykologen. 800:- för 50 minuter. Pust. Gick hos henne under 4-5 samtal.

Redan vid träff nr 3 tror jag det var så ställde hon frågan:

”Om du här och nu för alltid skulle behöva säga hej då till Mikael….skulle du sakna honom då?”

Jag fann svaret väldigt snabbt –  NEJ!

Så ställde hon en till fråga:

”Om du här och nu för alltid skulle behöva säga hej då till Milla….skulle du sakna henne då?”

Jag funderade, funderade, funderade…..och då slog det mig….där har jag ju svaret! Jag kan helt enkelt inte skiljas från Milla annat än att jag mår dåligt.

OK….insåg jag….det här var ju riktigt jobbigt. Så jobbigt att jag inte ville lyssna på det. Jag var rädd och ensam i mörkret. HUR ska jag veta vilket val jag VÅGAR göra? Jag vet vad jag trodde var rätt för mig…men skulle jag våga tro på det och ta steget?

Så i ren problemlösningsanda så började jag att än mer intensivt gå ut som Milla när tillfälle gavs. Jag hade redan hunnit vara ute många gånger på olika ställen runt om i stan…sen min första dag ute på Drottninggatan. Främst Gamla stan och ett jazz-hak var mitt favoritställe. Jättetrevligt. Hade rabatt på stället pga att jag bara var jag, Milla <3

Där minns jag hur en kille kom utstormande när jag skulle gå hem vid kl 21 (ville inte åka tunnelbana ensam för sent som Milla). Han stormade ut efter mig och ropade högt:

”Inte ska du väl GÅ nu???? Kom tillbaka! Du är ju den enda färgklicken på det här stället!!!”

Behöver jag berätta hur otroligt varm jag blev i själen och hjärtat av denna kommentar? Jag gick tillbaka in och anslöt till honom och hans vänner som var en mixad blandning av tjejer och killar i olika åldrar. Jag hade en jättetrevlig kväll den kvällen.

Jag gav mig ut mer och mer som Milla, blev modigare och modigare…åkte in med buss och tunnelbana och åkte hem med tunnelbana och promenerade längs ödsliga cykelvägar i tomma industriområden. Jag mötte olika gäng vid de olika tunnelbanestationerna och vid Fittja station så stod där flera grupperingar. Jag gick rätt emellan dem och ingen lyfte ett finger.

Varifrån jag fick denna våghalsighet vet jag inte men jag misstänker att alkoholen gjorde mig mer våghalsig plus att jag bestämde mig för att inte vara rädd. Om någon ville skada mig så må vara hänt…tänkte jag. Jag liksom sket i alltihopa numera.

Den här nu helt förändrade livssituationen kom att börja förändra mig. Jag hade börjat ge upp hoppet om min sambo och mig. Jag bara flödade fritt i min existens. Insåg att detta var nu omöjligt att stoppa.

Så här gick tiden och det började snart bli jul och jag skulle åka hem för lite julledighet innan jag skulle upp och göra de sista veckorna av uppdraget, som nu hade fått ett slutdatum.

Jag var vilsen
Jag var rädd
Jag visste ingenting om någonting

Men jag visste en sak: att jag älskade henne mer än allt annat trots det falnande hoppet

Jag visste även att jag hade nu öppnat en dörr till Milla som var helt omöjlig att stänga. Fullständigt omöjlig att stänga!

Allt detta gjorde fruktansvärt ont i mig och jag var nu på god väg in i en dysterhet och mörkhet i själen som skulle bli väldigt väldigt långvarig.

14. Ett brev till Dig

Vi träffades strax före år 2000 och du kastade om min värld fullständigt. Du tände en glöd i mitt hjärta, en stark längtan efter att vårda och ge omsorg i både regn och solsken.

Du fick mig att börja leva inombords, du fick mig att börja känna mig hel.

Men jag ville inte ljuga för dig så därför valde jag att berätta för dig om hur jag kände inom mig kring min egen identitet och vilka känslor och tankar jag hade kring detta. Jag vet inte hur jag fick modet att våga berätta för det fanns ju en rätt stor sannolikhet att du skulle lämna mig.

Jag berättade och när jag såg dina reaktioner så blev jag så rädd i mitt hjärta och började gråta där och då….skrek ut i luften ”vad fan är det för FEL på mig?” och ville slita mitt hår. Jag ville känna mig NORMAL! Jag grät mycket den dagen. Hade sedan ont i magen i ett par veckor tills jag märkte att du ville fortsätta ändå tillsammans med mig.

Du sade att jag får absolut inte visa mina tjejkläder eller smink för dina barn. Jag lovade detta och detta löfte höll jag!

Jag älskar dig så mycket för den storhet du visade i din vilja att vilja försöka förstå mig, möta mig…istället för att stöta bort mig. Jag älskar den sidan hos dig. Älskar den fortfarande än idag.

Du var inne i en jobbig fas efter en separation och behövde lite enskildhet. Jag var desperat längtande efter ömhet, värme och närhet. Du visste inte om vilka problem jag hade börjat få med alkoholen pga att jag inte längre orkade möta smärtan inom mig. Jag hade försökt med ca 8-11 olika psykologer innan jag träffade dig. Ingen verkade hjälpa. Ingen förstod mig. Ingen förstod att det var OCD jag hade (och har). Vidare så hade du inte sett hur illa min OCD var.

När jag flyttade ihop med dig så hade jag lovat mig själv att aldrig mer konsumera det där jag skäms för och jag skulle skärpa mig med alkoholen. Vad jag inte visste då var att jag ljög så in i h-e både mot mig själv och mot dig. Jag var ju förlorad i det inre mörkret och behövde ju professionell hjälp redan då.

Men du, du fick min värld att vibrera i starka färger. Dina barn var underbara och väldigt livliga. Ni var en livlig familj, vilket jag upplevde som en skön kontrast mot vad jag var van vid hemifrån. Men jag hade så jobbigt med att försöka anpassa mig i detta.

Jag gjorde verkligen mitt yttersta i att försöka känna av hela bilden hemma hos oss och anpassa mig så jag passade in i gänget. Men både du och jag märkte ju väldigt fort att jag hade svårt för detta med höga ljud och livlig atmosfär. Jag försökte verkligen så det glödde inombords. Men jag var helt enkelt oförmögen att finna friden inombords. Kände mig så misslyckad…och du blev irriterad på mig och klagade. Jag blev ännu mer ledsen.

Älskade dig så otroligt mycket och det var så otroligt smärtsamt inom mig när du påstod att jag hade tappat intresset för dig rent sexuellt. Så var det absolut inte. Jag ville så gärna…så du anar inte…men den trötthet jag kände inombords var så förtärande och nedbrytande att jag helt enkelt inte klarade av det.

Det vi gick igenom tillsammans var riktigt jobbigt. Men jag älskade dig varenda sekund, älskade dig förbehållslöst och jag ville bara att du skulle vara du.

Med smärta i hjärtat så kände jag att jag inte riktigt räckte till. Vi kom in i en fas där jag grundlurade mig själv till att tro att detta skulle vara bra det vi nu började göra. Jag trodde att detta skulle föra oss närmare varandra. Vi var i denna fas säkert 8-9 år och nu i efterhand så vet jag att detta ökade kilen mellan oss mer och mer och att jag i mitt inre bröts ner mer och mer.

Men jag älskade dig varje sekund fortfarande.

Det gjorde ONT!

Jag fick uppdraget uppe i Södertälje och skulle jobba borta flera dagar i veckan. Jag kände att jag behövde fly, men ville inte fly från din kärlek.

Uppe i Stockholm där jag bodde i ett sjaskigt industriområde så led min själ. Mitt hjärta blödde. Jag grät väldigt mycket.

På söndagar när jag skulle åka upp till Stockholm i min gamla bil så forsade tårarna fram. Bröstet värkte. Jag ville bara få bort smärtan. Men plikten kallade….den där JÄVLA SATANS FÖRBANNADE plikten!

En söndag minns jag att jag åkte när ni precis skulle börja grilla. Den dagen var vidrig för mig.

Jag har fått höra av en bekant att du led av att jag var uppe i Stockholm. Varför sade du inget?

Du förde aldrig på tal om att komma upp och hälsa på mig. Inte en endaste gång. Under 14 månader. Det gjorde så ont i mig. Inte en endaste gång var du på besök. Varför?

Hela jag värkte av en längtan efter att vinna tillbaka din värme. Men du hade kallnat. Så upplevde jag det. Jag hade svikit dig för många gånger med mina tomma löften om att bättra mig med alkoholen och det där andra. Du anar inte hur mycket jag hatade mig själv för att jag hade detta missbruk. Men då var jag blind som de flesta andra missbrukare. Jag var helt enkelt fast i en sjukdom som heter alkoholism.

Men som jag uppfattade det så var det där och då inte detta som var den största anledningen till att det kom att hända det som sedan hände. Eller så var det detta som blev den officiella orsaken eller det som fick bägaren att rinna över.

Fokuset kom att landa på att jag mer och mer började förändra mig själv till att bli mer och mer feminin.

Rakade benen, plockade ögonbrynen, använde brun-utan-sol, hade rätt mycket tjejkläder. Men jag gjorde inte detta för att vara elak. Detta var ju JAG längst inne. JAG som inte orkade gömma mig längre.

Jag älskade dig gränslöst mycket fortfarande.

Så kom den dagen som jag minns så väl. Du skickade ett SMS. Det var ett hemskt SMS. Det sade att jag nu var tvungen att välja mellan Milla eller Micke. Du kände att Milla tog Micke ifrån dig och att jag nu var tvungen att välja.

Skulle jag välja den jag lärt mig spela genom livet, Micke, och få vara tillsammans med dig i din kärlek…..eller skulle jag välja Milla och följa den väg som jag TRODDE var den som var sann mot mig själv.

Sedan den dagen hände något i mig. Du dödade något i mig. Kan inte riktigt förklara vad det var men jag känner det än idag nu 6 år senare.

Så från sensommaren 2012 började jag att vandra i ett mörker där jag desperat sökte efter svar. Skulle jag hitta svaren? Jag visste inte. Men min själ grät och mitt hjärta blödde ymnigt.

Jag började hata livet där och då…på allvar

Mellanlandning

Idag är sinnet tungt. Själen smärtar, tårar kommer lite då och då…att skriva om det förflutna är tungt…men det läker.

2012 är jag framme i vid mitt berättande…2018 nu…6-7 TUNGA år ligger nu framför mig att skriva om.

En del saker lämnar jag utanför bloggen av hänsyn till andra personer.

Lyssnar rätt mycket på Petra Marklunds låt ”Händerna mot himlen”. Den texten är så befriande på något sätt. Dyster och underbar.

Skriver mer ikväll tror jag.

kram på er

//Milla

13. Första promenaden ute i dagsljus mitt i stan!

Gissa om jag var nervös den dagen…men OERHÖRT målmedveten. Jag bara SKULLE göra det. Inget kunde stoppa mig nu. Inom mig fanns en kraft så stark att jag tog vilka risker som helst bara jag fick testa att gå utomhus i dagsljus bland alla andra mitt inne i stan. Inte på någon klubb, inte i skydd av mörkret…nej…jag ville ha det äkta nu! Äkta för MIG!

Jag sket fullständigt i alla löften jag tidigare gett om att aldrig gå ut som Milla även om det är på en ort där ingen känner igen mig och omöjligt kan koppla mig till min sambo. Jag är fri att styra över mitt liv kände jag då det dessutom var toksäkert att ingen skulle koppla mig till min sambo.

Jag hade köpt en del billiga peruker på postorder så den gamla fågelskrämman till peruk jag haft tidigare fick vila.

Jag duschade, rakade bort allt hår på benen och andra synliga ställen. Rakade mig ytterst noggrannt.

Sminkade mig på det bästa sätt som jag då kunde.

Gjorde mig mer och mer klar…och nervositeten steg gradvis.

Efter ca 2 pirrande timmar var jag redo. Stod innanför den låsta dörren till min 1-rummare. Skulle jag våga öppna dörren? Det var jättenervöst. Pirrandet var på topp. Öppnade upp dörren….tog ett kliv ut….klev in igen och stängde dörren. Hjärtat bankade maximalt. Ingen alkohol som tar bort rädslan. Adrenalinet pumpade på i mina ådror.

”KOM IGEN” manade jag på mig själv. Vad kan hända? GÖR DET skrek jag inombords på mig själv. Bara gör det….tänk inte så mycket!

Jag tog ett halvt andetag, klev ut, stängde dörren efter mig och klapprade fram i den knäpptysrta korridoren. Tänk om jag möter några?

Valde att ta hissen ner. Tryckte upp hissen till 4:e våningen och stod och väntade där i trapphuset med fejk-marmortrappa.

Hissen kom upp och dörren öppnades och två yngre killar klev ut. De gick in i korridoren till där alla rummen finns och innan dörren till korridoren stängdes helt så hörde jag hur de brast ut i gapskratt.

Den sved…men jag var så fokuserad på uppgiften att inget kunde stoppa mig.

Jag tog mig ner till garaget som man nådde via några korridorer via tunga skyddsrumsdörrar….garaget var tomt. Satte mig i bilen och andades ut. Skönt även att ingen gett sig på bilen denna natten (den blev vandaliserad och urinerad på av pundare några gånger…men inte värre än att det gick att laga).

Startade bilen och åkte in till centrala Stockholm. Parkerade på en gata i närheten av Drottninggatan. Kollade sminket, peruken, solglasögonen. Solglasögonen var trygga att ha. Kunde känna mig mindre blottad då.

Tog ett djupt andetag och gav mig ut.

Nu var jag beredd till tusan på påhopp både verbalt och fysiskt. Var beredd på att folk skulle håna mig, skratta i grupp, peka finger, spotta efter mig.

Innan jag kom till Drottninggatan så fick jag en busvissling av en latino-kille  och han sade ”Bella Donna” eller något i den stilen. Jag kände att detta var helt klart bättre än att bli hånskrattad åt.

Lite stärkt men nervös så IN I H-E kom jag ner på Drottninggatan. FULLT med folk klockan 13 en lördagseftermiddag med fint väder. Där var alla dessa människor….och så JAG…som Milla (på den tiden kallade jag mig dock Rebecka…men kallar mig Milla rakt igenom för enkelhetens skull). Jag kände mig hur naken och exponerad som helst…och kunde inte gömma mig. Här ÄR jag.

Blicken var sökandes och på högspänn efter potentiella hot. Vände mig aldrig om och kollade ryggen för jag tänkte att ”OK, om någon vill slå ner mig eller sticka mig med kniv i ryggen….gör det bara…jag tar chansen…jag har rätt att existera här och nu”.

Jag gick 100 meter, 200, 300….INGEN reagerade. Knappt någon som flinade. Men många tittade men på ett mer neutralt sätt. VAD VAR DETTA?

Jag blev helt mållös. VA…var det så HÄR enkelt att vara ute? Just där och då när jag fick denna ingivelse så kom det att öppnas upp en dörr som skulle att börja förvandla mig som människa till både det inre och det yttre. Milla hade släppts lös och Micke fick anpassa sig. Nu hade en förvandlingsprocess satts igång…och den kände jag med en gång gick inte att kväva. Inte den här gången. Aldrig!

Men en sak hade jag inte räknat med. Att jag skulle bli så grundlurad över hur enkelt jag trodde det skulle vara att bli Milla och bli accepterad av omgivningen. Där och då reflekterade jag inte över att jag gick på en väldigt tättrafikerad gågata mitt inne i centrala Stockholm där olikheter är betydligt mer vanligt förekommande än den lilla ort jag då bodde på nära Göteborg.

Men Milla hade släppts fri…och det skulle komma att börja hända saker.

Nedan en bild på hur jag såg ut denna dag då jag gav mig ut (på ett ungefär). Jag minns inte vilken av perukerna jag använde (se även bild högre upp), men jag har använt båda vid olika tillfällen.

 

12. Helvetet

Jag bodde nu på två ställen. Hemma och uppe i utkanten av Storstockholm i ett industriområde.

Relativt kort efter starten i november 2011 kom det att bli att jag var på plats uppe i Södertälje 4 dagar i veckan, måndag till torsdag.

Veckorna såg ut så här.

Måndag: jobbade uppe i Södertälje och drack på kvällen.
Tisdag: jobbade uppe i Södertälje och drack på kvällen.
Onsdag: jobbade uppe i Södertälje och drack på kvällen.
Torsdag: jobbade uppe i Södertälje och åkte hem till Gbg vid kl 17. Kom fram mitt i natten.
Fredag: Jobbade på hemmaplan…..dödstrött på kvällen
Lördag: Jag och min sambo hade en hel dag tillsammans….trött även nu
Söndag: Åkte upp mot Stockholm på eftermiddagen. Drack på kvällen

Alla dagar uppe i Stockholm så var det även vissa dagar utan alkohol och jag försökte träna, som blev löpning längs asfaltsvägar och Crosstrainer på ett gym i närheten. Efter jobbet så var det sociala livet helt stendött. Det fanns ingen att umgås med, ingen att prata med. Där jag bodde var det helt öde. Bara 5 tyska hissmontörer var där men de höll sig alltid för sig själva.

När jag drack på kvällarna så längtade jag efter att få vara kvinna. Jag drack för att fly från den plats jag befann mig på. Jag drack för att fly från det mörker och smärta som fanns på insidan.

Jag beställde hem massor med kläder på nätet, kvinnokläder. Kappor, stövlar, byxor….den där webb-butiken hade en extremt bra kund ett tag.

Pendlandet då…jag åkte med bil…en gammal bil som fick tugga sig igenom 6000 mil på 14 månader. Pendlandet var ensamt, öde och sorgset. Jag åt längs de olika hamburgersyltorna som finns längs med E4:an. Satt alltid i bilen med släckt ljus i kupén när jag åt. I tystnad. Har provat de alla syltorna.

Medan jag var där borta så levde min sambo sitt liv i Göteborg. Vi blev som två små öar som började flyta ifrån varandra.

Varje gång jag åkte upp på söndagar så grät jag floder i dörren när jag gick. Grät i bilen….det gjorde så otroligt ONT! Jag kände hur gärna jag ville vinna hennes värme tillbaka…men det kändes som om det var för sent.

Uppe i Södertälje så jobbade jag tokintensivt och slet som ett djur.  Dels för att leverera men också för att glömma och dels för att få värme och uppskattning på något jävla vis. Jag gjorde ett jäkla stort och bra jobb där och flängde som en iller hela tiden. Jag drack aldrig mer än jag klarade för att kunna vara alert på jobbet dagen efter. Hade fortfarande viss kontroll.

Vissa helger så stannade jag kvar uppe i Stockholm då jag kände hur jag var alldeles för trött för att åka till Göteborg. De helgerna var ÄNNU jobbigare än att åka till Göteborg. Ensamheten, ångesten, tvångstankar, drickandet….FY FAN vad vidrigt det var.

Jag vet inte heller hur många förpackningar Stay-Ups jag köpte i olika Lindexbutiker. Jag köpte dessa för att komma närmare kvinnan i mig. Men så fort jag kommit hem till 1-rummaren så blev de till vanliga tomma paket som inte gav mig något. Rummet blev till slut FULLT med prylar. Prylar jag köpte för att må bättre. Tomrummet ekade.. Alkohol igen…blev lugnare i sinnet…känslorna suddades bort…inbillade mig att jag mådde bra. Men fortsatte att plikttroget prestera på toppnivå….drev på mig själv så oerhört.

Men så kom en dag då jag bestämde mig för att PROVA!

Jag bestämde mig för att VÅGA bege mig ut i dagsljus mitt i Stockholm, mitt på dagen en lördag. Nykter! Ville ha koll, känna mig trygg med egen bil så jag kunde fly fort om det behövdes.

Mer om detta i nästa inlägg.

Det jag inte såg där och då var hur min flykt från all smärta höll på att gå över i ett betydligt mer allvarligt tillstånd. Alkoholism.

Drack rätt måttligt fortfarande men det skulle komma att bli rejält mycket värre.

Men där och då…jag befann mig i en situation som jag betraktade som ett själsligt helvete…men tvingade mig att stanna kvar i det. Plikttrogenheten var FÖR stark i mig.

Nedan en bild jag tog en vintervårdag där uppe i Stockholm…berusad som oftast efter jobbet…

11. Att leva med längtan men inte kunna falla för den

Jag hade nyss flyttat in i ett radhus där hon bodde med sina barn, som hade hunnit komma upp i den yngre tonåren. De var helt fantastiska barn med mycket liv och väldigt starka åsikter…som även jag hade i deras ålder.

Jag minns hur det var vid olika situationer där vi ibland vidrörde ämnet transpersoner och jag upplevde att barnen hade en väldigt öppen syn på det hela. Trots detta så valde jag att dölja precis allt jag kunde för dem av respekt för löftet jag givit.

Men det var en jobbig känsla när jag kände hur jag fick förneka mitt inre lite då och då.

Vissa helger då jag VISSTE till 100% att inga av barnen skulle vara hemma från tex fredag till lördag (sov över hos kompisar tex) och jag hade berättat för min sambo att nu vill jag klä mig som kvinna när ingen är hemma. Hon gick med på detta men jag kunde ju se hur hon slets hit och dit inombords av att se mig i dessa kläder. Jag kände mig som ett spektakel. Kände mig halvt önskvärd, halvt icke önskvärd.

Jag såg på henne att hon inte kunde känna en attraktion till mig när jag var klädd i tjejkläder. Detta gjorde ont. Dels kände jag mig elak som gjorde detta mot henne tänkte jag…dels så gjorde det ont då jag insåg att det fanns en del inom mig som aldrig kunde bli älskad. Hur skulle jag kunna bli hel? Jag förstod hennes reaktioner och jag försökte vara öppen med när jag bytte om…och frågade om det var OK att jag gjorde det….och sen att det bara blev knas…..hon försökte och jag försökte…men det fanns en kil där som nu hade kommit in mellan oss….en oönskad kil som inte gick att tvätta bort….då den var en del av mig som människa.

Tro mig när jag säger att vi försökte verkligen allt möjligt för att vårt liv tillsammans skulle bli så bra som möjligt.

Vi gick på olika fester ihop, fester där det är maskerad och det är fri klädsel bara en inte kom i den lilla festblåsan eller jeans och skjorta eller vanliga kostymklädslar. Det var fester där jag såg andra i gasmasker, vissa såg ut som en rymdvarelse…en annan som en mörk skugga….ja det var hej vild blandning.

Dit gick jag klädd som tjej och vi brukade samlas före på olika förfester. Jag minns hur okända tjejer kom fram och gav mig smicker för hur söt de tyckte jag var….jag blev ju glad men i spegeln så såg jag bara en fågelskrämma som är ute på permission.

Men på dessa permissioner så hände något inom mig som var helt makalöst underbart! Jag kände hur jag LEVDE inombords. Det var som om själen fick i sig en drog av något som ger upprymdhetskänslor….men gjorde mig samtidigt så nervös över att röra på mig för jag upplevde mig så observerad och iakttagen av alla runt omkring. Men vilket PIRR det var i kroppen på dessa fester.

Där och då var jag väldigt lycklig och levde väldigt mycket och starkt!

Väl hemma igen så kände jag att jag nu måste smyga med detta och lägga på fasaden Micke (så hette jag förr). Med en gång infann sig en gråhet inom mig och jag ville så gärna leva men jag kände att jag bara transporterade mig. Transporterade mig från helg till helg samtidigt som jag ansträngde mig å det yttersta för att glömma Milla och ge all min kärlek till min sambo.

Det här pågick under flera år….i 15 år för att vara exakt…och med tiden blev min desperation över att försöka vinna min sambos hjärta starkare och starkare. Det finns väldigt starka saker som jag har varit med om som jag egentligen gjorde för att göra min sambo nöjd så hon ville ha mig kvar. Men jag tänker lämna detta utanför denna blogg…detta är alldeles för privat för att skriva om.

Nu när jag ser i backspegeln över hur livet vi hade var då, så inser jag att jag blev tokförälskad i henne, blev kär och till slut älskade jag henne. Älskade henne över allt annat. Älskade henne så mycket att jag var beredd att försaka mig själv för att få behålla hennes kärlek. Min trygghet, mitt liv.

Detta gjorde att jag jobbade extremt hårt för att trycka tillbaka Milla och jag insåg inte då hur mycket mitt liv där och då skadade både mig och henne. Jag tror att vi idag har lagt detta bakom oss…men det var oerhört frätande inombords över att känna att jag behövde vara Micke medans jag ville vara Milla…men levde ihop med mitt livs kärlek….och så mitt i allt detta fanns alkoholen och det där andra missbruket som jag skämdes för så jävla mycket!  Missbruket som där och då var min ENDA kanal till att kunna få uppleva hur det skulle vara att vara kvinna. Jag kände mig ärligt talat jävligt sunkig.

Situationen var ohållbar.

Efter ca 10 år tillsammans så förde min sambo på tal om vi skulle bli särbo, så fick jag lugnet som jag sökte och hon kunde slappna av i hemmet. Jag kände ju då att särbo är början på slutet och jag var livrädd för detta, så jag ville inte haka på. Dessutom undrade jag hur in i tusan jag skulle få råd att göra det?

De följande åren var väldigt jobbiga…grät mycket, kände mig förtvivlad. Kände hur något hade dött mellan oss…mitt inre verkligen LED för jag älskade henne så mycket men hade panik inombords då jag upplevde att jag tynade bort mer och mer i hennes hjärta. De åren drev jag mig till saker som skadade mig oerhört och jag har än idag inte återhämtat mig.

Så kom 2011 och jag jobbade som konsult inom elektromagnetism. Jag fick en förfrågan om jag kunde tänka mig att åka till Östersund och vara med i ett EMC-labb där och träffa andra från ett företag i Södertäljetrakten. Jag åkte upp och var där 2 dagar…åkte sedan med nattåget till Södertälje där jag var med på ett möte med flera deltagare. De beskrev uppdraget de behövde hjälp med och ett krav var att jag skulle vara på plats pga uppdragets art.

Där kände jag att något hände i mig. Jag VILL ta detta uppdrag för jag behöver fly. FLY! Men jag visste inte VAD jag behövde fly ifrån!

Jag åkte tillbaka ner till Göteborg och pratade med chefen på vägen ner….vi kom överrens om att jag tar jobbet och nästa vecka åkte jag upp med en stor resväska. Min sambo var OK med att jag hakade på detta uppdrag som uppskattades skulle ta ca 2-3 månader.

Jag kom att inkvarteras på ett ställe i Slagsta, på andra sidan motorvägen av Fittja centrum, med närhet till Botkyrka och Hallunda. Jag bodde i ett grått livlöst industriområde i en gammal gymnasieskola som var ombyggd till lägenhetshotell, med ett garage som hade inbrott av pundare och attackerade bilar och med en bensinmack som enda öppna ställe efter kl 20.

Mina få fönster i min 1-rummare vette ut mot en kolsvart bakgård på ett tak och jag såg baksidan av en massa neonskyltar och genom avgasdiset från E4:an intill, såg jag på håll bara massiva höghuskomplex. Fösterrutorna i rummet hade sådant där galler i sig och det kändes som en anstalt.

Jag blev inte där i 2-3 månader. Jag blev kvar där i nästan ett och ett halvt år! 14 månader för att vara exakt. Där uppe fick jag utstå så enormt mycket smärta och dessa 14 månader kom att bli de då jobbigaste i hela mitt liv…

10. Nu stod jag inför 2 stora beslut

…men…

Nu ville ödet tydligen att vi skulle få en ny chans…ännu en.

Men…jag var mer och mer fast i ångesten och träningen blev lidande…kände mig omskakad i kärleken…kunde jag vara trygg med henne?

Vidare så tryckte det på rätt duktigt vid det här laget inifrån av kvinnan i mig som ville ut. HJÄLP!!!

Men en sen fredagskväll…när klockan hade hunnit bli midnatt…och med alkohol i blodet. Alkoholen gjorde mig modigare.

Jag klädde mig i lång svart kjol, svarta kängor, svart damkappa….peruken jag bar såg ut som något som katten släpat hem…men jag vågade mig ut för FÖRSTA gången i mitt liv klädd som en kvinna. Detta var under 1998-1999. Det tog mig alltså 25-26 ÅR innan jag skulle våga mig ut. I kolsvart mörker.

Det jag upplevde då går knappt att beskriva i ord. Adrenalinet rusade på högsta nivå runt i mina ådror. Mina sinnen skärptes till 1000%, var vaksam på om det fanns någon i skuggorna som ville mig illa. Jag traskade längs några gator i området jag bodde…och varje steg var en sådan där farlig känsla av att nu kommer jag längre och längre bort från den trygga borgen hemma. Jag var supernervös.

Vad händer om jag blir påkommen….kommer jag överleva detta? Jag tänkte inte längre. Jag bara var ett med känslorna. Jag liksom vidrörde knappt marken…och var fullständigt exalterad.

Väl hemkommen så hade visserligen inte en endaste själ SETT mig…men jag VISSTE ju vad jag nyss hade gjort.

Den natten tog det väldigt lång tid innan jag kunde somna och jag var överlycklig av hela händelsen.

Från den dagen visste jag att detta är allvar inom mig. Men jag visste ju inte vart jag ville att det skulle ta mig….så det fick bero ett tag….för ödet hade bestämt att jag och den där kvinnan skulle fortsätta tillsammans.

Den här gången blev det dock ett val för mig som jag direkt kände vad jag behövde göra…nu när jag kände så tydligt inom mig med kvinnan som bodde där. Milla alltså. Jag var hemma hos min nya kärlek  i en stor grön soffa och jag berättade då öppet om hur jag känner inom mig, om mina tankar kring vem jag är…om kvinnan i mig.

Detta gjorde jag för jag visste att jag INTE skulle kunna gömma denna del i mig till 100%. Bättre att vara rak och öppen med det när jag visste att vi skulle fortsätta igen tillsammans. Det fick liksom bära eller brista. Antingen förlorar jag henne där och då eller så går det bra. Ville inte leva med detta dolt inom mig.

Kan väl inte säga att reaktionen när hon fick höra detta blev ett rungande HURRA utan det blev rätt skakigt och oroligt ett par veckors tid. Hon hade ju en helt ny situation att ta ställning till, smälta och landa i.

Vi fortsatte tillsammans.

Det var ett stort beslut jag vågade ta…att vara öppen med vem jag är. Jag fick lova henne att aldrig visa detta för hennes barn och jag tror mig ha lyckats väldigt väl med att dölja detta för dem. Av respekt för dem och för kvinnan. Hon ska ha enormt mycket Cred för att hon valde att försöka möta och förstå istället för att stöta bort!

Kort därpå kom nästa stora fas i min tillvaro. Jag hade ju aldrig bott ihop med en annan person tidigare från det att jag flyttade ifrån föräldrahemmet. Med tiden så blev det så att jag mer och mer övernattade hos henne och mindre och mindre i min egen lägenhet.

En dag så fick jag höra att ”Nu vill jag inte ha det på det här sättet längre. Antingen flyttar vi ihop eller…” Något i den stilen uppfattade jag att hon sade (det skulle längre fram visa sig att jag hade missförstått henne).

Men jag trodde ju på det jag trodde mig ha hört….och jag stod då i frågan ”hur in i tusan ska jag våga lämna lägenheten och flytta ihop med hon och hennes barn?” Den frågan skrämde mig skitmycket! Jag var ju bara 26….skulle jag då kliva in och ta rollen som en av de 2 vuxna.

Det slutade med att jag valde att kasta mig rakt ut i det okända vattnet och tänkte att ”jag lär mig väl simma med tiden”

Så det blev flytt norrut till ny ort år 2000.

Nu hade jag lämnat tryggheten i den gamla borgen där jag hade full koll…och nu bodde jag i ett hus där en hel familj redan fanns sedan många år tidigare. Vidare hade jag städat ur en massa skit från förråden som inte hade i mitt liv att göra något mer…har haft många olika missbruk genom åren.

Nu började en berg- och dalbana som jag aldrig kunde drömma om att jag skulle få uppleva. Men jag gick in i denna nya situation upp över öronen förälskad och mitt hjärta brann så otroligt intensivt. Jag ville göra ALLT för min nya familj!

Men kvinnan inom mig fanns ju fortfarande kvar…och nu blev det en ständig strid mellan att försöka dölja henne så mycket det bara gick, samtidigt som jag var kär, samtidigt som jag ville plocka fram kvinnan på NÅGOT sätt….men jag visste bara inte hur.

Kärleken var dock så stark att jag de första åren kunde dölja kvinnan i mig utan problem. Men säg den vita springare som stannar kvar i inhägnaden för alltid om man håller den instängd…efter ett tag började det bli plågsamt…

9. Försökte överleva infernot

En lördagskväll som såg ut som de alla andra. Hade lagat mat efter att ha duschat efter träningen.

En träning som fortfarande bestod av ca 15km terränglöpning i skogarna omkring där jag bodde (utmanade verkligen  min ångest och rädsla…varje vaken minut). Detta följt av ca 1000 sit-ups och X antal armhävningar. Jag överdriver inte. Jag GJORDE så många sit-ups övningar där jag började med ca 300-400 raka Crunch, sen 200-300 sneda Crunch på var sida så totalt ca 1000st. Tittade på ett TV-program under tiden. Detta var ett tvång för mig. Jag kunde gjort mindre men då skulle jag känna att jag fuskade och bli tjockare.

Hade skräck för att bli tjockare. Kroppskomplexet var enorm.

Men denna lördagskväll blev som vanligt…jag åt, groggade i min ensamhet och drömde mig bort till kvinnan som var så nära…men så ouppnåelig. Drömde mig bort genom att få hjälp av visuella bilder som jag kunde föreställa mig att jag var hon. En ond cirkel som bara skapade ett större och större tomrum inom mig. Ett sunkigt träsk!

Klädde mig sedan i svarta snygga byxor och en tajt fin tröja med korta ärmar. Gillade svart! Kavaj till detta, kortklippt i håret och hade ett rätt snyggt manligt yttre…som jag egentligen ville fly från. Men jag tänkte att detta är jag här och nu och då får jag göra det bästa av den jag är till ytan. Spelade på i rollen med andra ord.

Blev som vanligt lite för berusad när jag var ute. Jag hade hög tålighetströskel med alkohol, blev aldrig arg eller otrevlig när jag drack…bara glad..för plågan inom mig var då på avstånd och jag kunde koppla av.

Jag tog mig in till Avenyn och gick där in på mitt favoritställe som på den tiden hette Bubbles. Nu är den nattklubben nedlagd och drivs under annat namn. Jag hade inte åldern inne…saknade ca 4 år (30-årsgräns)…men jag drogs till kvinnor med  en ålder som var äldre än min. Det fanns en sorts trygghet där…en mogenhet som tilltalade min själ.

Väl där så träffade jag en kvinna som jag dansade med. Jag blev överförtjust i henne och betedde mig lite plumpt för jag blev så ivrig…då känslorna bara rusade fram inom mig och sade att här ÄR hon! Nåväl…blev inte helt bindgalen utan lämnade sedan stället efter att ha gett henne en lapp med mitt telefonnr.

Om hon hörde av sig? Icke! Hahaha…konstigt 😉

Kämpade på igen med dagarna och veckorna…och till slut månaderna.

Sen var jag ute en gång till men nu på ett annat ställe. Palace som det hette då….drivs nu under annat namn.

Vem sprang jag på där om inte HON! Visste det inte direkt….men våra blickar möttes och hon sken upp och sade ”Hej! Minns du mig?”

”Javisst!” säger jag och ljuger som en häst skenar. Bara att spela med här kände jag. Men efter några minuter ramlade poletten ner. BAM sade det i mig. Den kvällen kom det känslor som var som i Lasse Åberg-filerna och det klassiska *plinget*

Jag var även betydligt mer nykter den kvällen.

Det som hände där och då var att jag fullkomligen sögs in i en vakuumbehållare som nyss har öppnats, min själ löpte amok och mina knän blev toksvaga…fjärilar i magen….jag var FÖRÄLSKAD…med en gång. Detta hade aldrig hänt förr…inte med denna styrka. Jag golvades helt enkelt av Amors pilar.

All min avgrundsdjupa smärta, ångest och all annan rädsla…kände nu ett HOPP! Jag kände hur jag började leva igen och var så enormt otålig över att få träffa henne igen.

Men nu var det inte så enkelt. Hon var i stort behov av ensamhet pga en jobbig separation och jag var enormt törstande efter närhet och ömhet. En rätt jobbig kombo.

Detta slet enormt på mig då jag ville så mycket….och var så otroligt rädd för att göra fel och förlora henne. Min självkänsla var allt annat än bra.

Slets mellan hopp och förtvivlan många gånger och till slut blev det så outhärdligt att jag var tvungen att gå till en pastor som jobbade på jobbet och prata av mig. Han var underbar!

Men hjälpte det mig? Inte mycket. Jag hade aldrig känt en sådan STARK glöd inom mig förr.

Hon och jag kastades fram och tillbaka och vi bröt upp och gjorde slut ca 3-4 gånger. Jag minns så väl sista gången vi bröt upp….var på väg hem ifrån ett besök i Halmstad…hon skrev att hon behöver få vara ifred i några veckor. Jag som då hade utvecklat en kärlek till henne….det gjorde SVINONT. Kände att NU är det över. Tomhet väntar…smärtan…den vidriga tillvaron…så var mina tankar och känslor.

Den natten grät jag och vaknade klockan 4 av ren smärta i själen och visste inte vad jag skulle ta mig till. Jag klädde på mig och gav mig ut och sprang 15 km i morgondimman i skogarna. Det hjälpte inte ett skit.

Alkoholen blev nu ett flyktmedel ännu tydligare.

Nu upplevde jag fysisk smärta i bröstet på riktigt för första gången. Jag hade panik. Klarade inte av att äta eller jobba…dagarna gick och jag hade ramlat ner i en avgrund…..igen….men…

 

8. Flytt upp till ensamheten, ångesten och missbruket

I förra inlägget så berättade jag ju hur jag tog beslutet att ta klivet ut ur elitgruppen i orienteringsklubben, då jag kände att något inom mig skrek efter ändrade planer. Detta visade sig innehålla ett trassligare djup än jag någonsin kunde föreställa mig i mina vildaste och mörkaste fantasier.

Samtidigt så led jag av en massiv och fruktansvärd ångest sedan åratal tillbaka och det ständiga fokuset låg riktat mot HIV/AIDS. Såg kanyler och sprutor överallt i ögonvrån när jag var ute och gick eller tränade. Såg nålar i soffor på offentliga platser…var tvungen att ha stenkoll på omgivningen hela hela hela tiden. Detta gjorde ju att jag inte kunde slappna av och bara vara och njuta av livet. En gång var jag tvungen att ringa upp en taxibil via växeln för jag ville att föraren kollade om det fanns en kanyl på sätet.

På detta var det detta ihärdiga pluggandet som jag hade gått upp i till en miljon %.

Examensarbetet kom att bli i Mölndal på ett företag som på den tiden hette Ericsson Microwave. Min syrra hade gjort sitt examensarbete inom Ericsson före mig och jag blev lockad av att göra detsamma, fast på annan ort. För mig lockade Göteborg betydligt mer främst pga naturen och ändå kunna ha en storstad nära plus närhet till föräldrahemmet. Men Göteborg liksom klingade bättre i mina öron.

Kravet från Ericssons sida var att vi gjorde examensarbetet på plats och att vi skulle vara 2. Inga problem tänkte jag, skrev ihop en ansökan och skickade iväg nästa dag. Jag fick uppdraget så nu behövde jag fixa en kollega. Det gick fort. Nu skulle vi bara fixa bostad i Mölndal och på denna tid var det lätt. Bostäder fixades och vi flyttade upp dit. Jag flyttade upp sommaren 1995. Hyrde i 2:a hand. Min kompis och hans sambo flyttade upp före mig till en annan del av Mölndal.

Under tiden som skolan pågick så var tillvaron enkel…inget annat att fokusera på än skola och träning. Dagarna gick i ett och examen avlade jag i december 1996. 2 veckor senare började jag på mitt fasta jobb på Ericsson Microwave.

Från årskurs 0 till detta nu fasta jobb så hade jag inte haft ett enda uppehåll, inget sabbatsår…kört på i ett, tokintensivt.

Skulle jag nu dra ner på tempot? Icke! För det som nu hände efter att skolan var klar och jag precis hade flyttat IGEN men nu till en lägenhet som jag hade första-tjing på så hände något jag absolut inte var beredd på. Ensamhetskänslorna gjorde intåg.

Jag började leva ett liv som byggdes upp av träning, fest på helger och träning. Ett intensivt schema som gjorde att jag fortsatte att ha varje minut uppbokad.

I Halmstad under studietiden så tog jag min första öl och även min första fylla. Den här berusningen kom att få mig att inleda ett nytt flyktbeteende….som fram tills nu hade varit att träna som en tok, plugga ända in på nätterna…även på helgerna.

Vad som nu mötte mig uppe i Mölndal, ensam i en 1:a, var att det uppstod ett massivt vakuum och en tomhet som gjorde ont. Först NU började verkligheten inom mig börja komma ifatt….efter 20 år i flykt. Och det som kom var en vidrig smärta och sorg som gjorde så ont så ni anar inte. Men jag tänkte att det löser sig med lite mer träning och jag tränade på.

Försökte även finna friden genom att fjällvandra en massa. Ofta helt ensam med tält och allt annat på ryggen….kånkade runt på 35-40kg och på den tiden gick det för jag var så gruvligt vältränad. Men tro inte att ångesten lät mig vara ifred uppe i fjällen….icke. Jag var i ett fängelse hela jävla tiden! Slänger in en bild med mig och den blygsamma packningen. Tror detta är vid 1998-1999.

På helgerna var det en ständig längtan efter att hitta en gemenskap och jag trodde att detta låg i att hitta ett ragg på krogen…som kille. Kvinnan var väl kvävd inom mig…trodde jag.

Fredagkväll och lördag bestod i att göra god mat åt mig själv, ensam, ta groggar och titta på den där satans erotiken som jag var fast i. Den var ett uttryck för min längtan efter att bli en kvinna. Jag blev ständigt påmind om vem jag ALDRIG skulle kunna bli men så gärna VILLE bli. Alkoholen gjorde att jag klarade av att släppa den känsla i mig som sade att det var omöjligt för mig att bli en kvinna. Jag gick ofta ut med damkläder under mina byxor och skjorta….och det var en underbar känsla. Jag bejakade mig själv till viss del samtidigt som jag levde i ett fängelse utan fönster.

Så gick jag sen ut och försökte vara artig och trevlig mot de jag mötte, men ibland plumpade jag till mig. Men varje helg slutade likadant…cyklade hemåt och tog en medköpt nattamatbit halvvägs hem under ett träd på en gräsplätt…i mörkret. Där trivdes jag….i ensamheten under det där trädet. Det står kvar än idag har jag sett.

Kom hem, gick och lade mig och vaknade upp nästa dag av att känna att jag var ÄNNU tommare inombords än vad jag var dagen före.

Inom mig fanns nu den där extremt BRINNANDE längtan efter att spränga mig fri från mitt mentala fängelse som man….men kunde inte….hur jag än försökte. Kände mig även så tom inombords och ensam. Såg fram emot måndagen och få börja jobba….jobba MYCKET. I snitt per år från 1997 så gjorde jag ca 200-300 övertidstimmar…trivdes bättre på jobbet än hemma.

Efter ett tag i detta krogliv så började även vardagarna till att bli festkvällar. Flyktbeteendet tilltog i styrka då jag inte orkade kämpa emot den inre smärtan på samma sätt längre. Dessutom var ångesten GRYM nu. Min disciplin med jobb och träning började vackla rejält nu…ångesten fick sitt grådisiga ruggiga grepp om en som kyler ända in till benmärgen…och föder känslor av död, död, DÖD!

En dag tog det mig 4 TIMMAR att ta mig de 3 våningarna uppför marmortrappan. Jag tyckte mig se kanyler överallt. Det var ett helvete! Var helt slut om kvällarna…och alkoholen gjorde att jag blev fri för stunden från detta helvete. Jag orkade inte med det längre…och träningen som förr var en väg till avkoppling fungerade inte längre då min ångest var för stark så jag VÅGADE inte träna ute. Det fanns för mig då, inte så många vägar att hitta en fristad på.

Samtidigt längtade jag efter att bli en kvinna.

Att vara ute och springa var nu ett sådant stort problem för mig pga all ångest och tvångstankar att jag kom till att dra mig undan från löpningen och började på gym istället. Jag ville bara få lugn och ro i sinnet…och till slut blev även gymmet en plåga med rädsla för kanyler.

För att försöka finna ro i sinnet så trodde jag att musik kunde hjälpa mig…så jag överkonsumerade CD-skivor. Detta blev ett annat missbruk och min ekonomi blev kraftigt tyngd.

Med handen på hjärtat så har jag haft en usel ekonomi i 20 år och det är först nu idag, 2018, som jag tror mig kunna komma på grön kvist för första gången i mitt liv. Men jag är luttrad….inbillar mig inget…livet har lagt så jävla många krokben för mig så jag orkar inte bry mig längre. Det blir som det blir.

Nu var jag nära ett sammanbrott! Grät ofta och det gjorde så förbannat ont.

Då…mitt i denna skit…så sprang jag på en kvinna ute på en nattklubb. Det kom till att bli starten på 15 år av en resa jag aldrig kunnat drömma om.

7. Maxad fart på ALLT inklusive ångest och misstänksamhet

När jag var 19 år så hade jag precis genomlidit ett avslut på ett 18 månader långt förhållande med en tjej som var 1 år yngre än mig. Hon var mitt livs första kärlek och vi hade många roliga och glädjande stunder tillsammans.

Men där var problem som i alla förhållanden…men jag gjorde allt jag kunde för att anpassa mig och i slutändan när inget verkade hålla så fick jag veta att hon dejtade en annan kille. Mitt hjärta gick i kras och jag frågade henne om hon skulle gilla att JAG dejtade en annan. Hon svarade givetvis nej på den frågan…men hon tyckte att det var OK att HON dejtade den där gnnnnn.

Kom på mig med att rita en döskalle över hans ansikte i skolkatalogen…..samtidigt så ville jag förlåta HENNE och gå vidare med henne. Jag hade ju under min uppväxt som barn tolkat omgivningen som att det INTE är OK att bli arg och fräsa ifrån…för då kan jag skada och såra…och DET ville jag inte…så jag hade sedan unga barnsben hållit så gott som all ilska och smärta inombords. Stängt det inne.

Om ni bara visste hur destruktivt detta kan komma att bli senare i livet!!!!

Vid ett tillfälle så hade vi tjafsat och vi var hemma hos mig i föräldrahemmet. Hon blev tvärsur och tänkte gå hela vägen hem som då var ca 10 km mitt i natten. Mitt hjärta värkte så in i h-e och jag kände att jag där och då var på väg att förlora henne för gott.

Kan ni då föreställa er hur det känns att i ösregnet (det regnade den kvällen/natten) gå ner på knä på asfalten på tennisbanan och vara helt dyngsur…gråta ut högt och ropa efter henne att komma tillbaka…när hon gick bort över ängen. SÅ ont gjorde det…och sen när hon kom tillbaka till mig mitt i ösregnet…så kände jag mig så förnedrad. Så som jag förnedrade mig själv där kom jag aldrig mer att göra.

Men denna relation grundmurade min misstänksamhet mot det motsatta könet och lojalitet och jag klev i fortsättningen alltid in i ett nytt förhållande med misstänksamhet. Det kom att senare visa sig att jag skulle bli bedragen ytterligare en gång av en annan tjej och sedan grundlurad av en tredje….så min tillit till tjejer var i botten…och jag höll alltid en rejäl distans i framtiden.

Så in i högskolan for jag med en hyfsat skakig själ, full med längtan efter att vara en kvinna, otroligt intensiv ångest, tvångstankar och tvångshandlingar, megastor HIV-rädsla, och ett ständigt jagande på att försöka vara duktig för att vinna uppskattning.

I högskolan så fanns det ju hur mycket som helst att läsa om så det var inga problem att vara sysselsatt dygnets alla vakna timmar. Detta tillsammans med den intensiva träningen gjorde att jag var igång från 7-tiden på morgonen till midnatt varje dag förutom lördagseftermiddagar då jag skulle ha filmkväll och lite godis. Det var enda dagen i veckan som jag tillät mig äta godis och jag åt nästan bara vetegroddar och kruskakli (haha skojar bara…men nyttigt försökte jag äta). Hade viktångest och var slav under vågen. Vägde som minst 70.5 kg och jag kunde räkna alla revbenen bara genom att se mig i spegeln. Men detta intensiva tempo gjorde att jag TRODDE att jag var lycklig…jag hann ju aldrig känna efter. Så JA…jag trodde på lögnen jag levde. Men i vissa stunder så sprack lögnen när jag fick kontakt med en transsexuell kvinna i Halmstad. Vi sågs i största hemlighet och jag var SÅÅÅ fascinerad över henne. Hon ville lite mer än mig så det blev stopp där. Men HIMMEL…vilka tankar och känslor hennes egna uppenbarelse satte igång i mig.

På högskolan så fanns där en hälsocoach och jag gick där och förde loggbok på allt jag åt och drack under en vecka och tog olika kroppsmått…för att få reda på hur stor andel fett min kropp bestod av. Jag var som besatt.

Senare ville jag göra denna test en gång till och då blev denna coach orolig och pratade med min då nuvarande flickvän om att jag kanske har träningsanorexia.

Men flickvännen jag hade var själv aktiv på yttersta elitnivå så vårt förhållande fungerade enkelt då vår högsta prio inför en date var att först träna och sen ha kul 🙂 Passade mig perfekt! Men vi funkade inte ihop i det långa loppet ändå….men med henne fick jag den första signalen på att det var INTE OK med smink på en kille. Jag hade målat mina naglar och när vi skulle ses så hade jag med kniv försökt att skrapa bort all nagellack…men hon såg lite rester och direkt högg hon frågade varför jag har nagellack. DEN satt som en spik i kistan.

Så livet i högskolan blev då till att träna som en galning, ca 7-9 gånger per vecka, sprang maratondistanser, milen på 34.40, pluggade dag och natt, fick en endaste omtenta på 4.5 år, och hade supermycket med ångest och tvångstankar. Jag hann helt enkelt inte MED mer…så flickvänner kom som prio 3 eller något framöver. Mitt i allt detta så jobbade jag även helger på ett bageri i stan.

(en bild på den beniga jag från den tiden)

Det var även i denna veva som jag till slut vågade ta min första öl (var ca 20-21 när jag debuterade)…och det som då hände var en farlig sak. Kommer in på detta mer i nästa inlägg då jag flyttar till Möndal 1995.

Jag var med i en lokal orienteringsklubb som jag trivdes väldigt bra i. Det var en underbar stämning där. En riktigt fin kamratanda. Men en dag när vi var ute och tränade och hade uppvärmning inför intervaller på Galgberget (som ett ställe heter i Halmstad)…så kände jag så otroligt starkt i mig:

”Varför håller jag på med detta idoga tränande hela tiden, varje dag, vecka ut och vecka in…när jag på tävlingar ändå hamnar ca 10 minuter efter segraren ÄVEN om jag gör ett perfekt lopp. Till vilken nytta?”

Där och då bestämde jag mig för något oerhört stort inser jag i efterhand. Jag VALDE att ta klivet ut från en stor del av min kravfyllda tillvaro. En del av mig hade börjat få nog. Något inom mig hade börjat skrika såpass högt att det nådde ända fram till mig mitt i allt brus. Så jag sade till de övriga klubbkompisarna att jag från och med nu ska träna bara för att må bra, inte för att bli bättre.

Om jag där och då visste vilket vakuum detta skulle skapa för mig längre fram och vilken ångestökning och missbruk detta skulle leda till så vete fan om jag hade vågat ta det steget där och då. Ibland är det tur att en inte vet något om framtiden.

I nästa inlägg tror jag att jag flyttar mig upp till Mölndal nära Göteborg och vi är då framme vid 1995.