”Språklig stimulans”

Det är mitt i mörka natten. Med värktabletter i min kropp (tandvärk) och öronproppar för att undvika att vakna till sambons lite starkare snarkningar från rummet intill och dotterns små-snarkningar hörs det rakt ut i sovrummet ett porlande skratt, några fraser på klingande svenska och sedan skratt och så håller det på en stund. Dotter, som ligger i dubbelsängen bredvid mig, har en skön dröm förstår jag. Hon talar tydligt och jag försöker höra vad hon säger, men jag är alldeles för trött för att lystra till på riktigt. Jag bara njuter av denna stund och somnar om…

Leken är viktig för språkets utveckling. Sara, (19 år) är ca 3-4 år här på bilden och leker med ”trasiga hunden”.

Tandvärken var tuff i veckan och jag började få bekymmer på riktigt. Värktabletterna hjälpte inte längre och nu sitter jag alltså med en utdragen tand utan någon som helst värk, mycket nöjd med min prioritering att kontakta tandläkaren akut och få ut tanden. 

Så hur fungerade kommunikationen mellan mig och dotter denna vecka med all värk? I och för sig med pappa hemma som ju är pensionär. Hon som älskar att öppna sin dörr på andra våningen och ropa på mig för att berätta något. Jag som inte skulle kunna komma att svara på flera veckor trodde jag. Enligt tandläkare och vårdcentral skulle det bli utdraget med min värk eftersom jag borde testa annat först. Sara som kräver att vi aldrig enbart får svara med ett ”mm ”, ”ja” eller ”nej”, utan även en bekräftelse på vad hon har sagt. 

Så här kan det låta, ”mamma, har du ont?” mitt svar skulle enkelt kunna vara ”ja”. Men dotter vill ha mer i utbyte, hon skulle svara tillbaka, ”mamma svarar inte”. Jag har lärt mig detta för många år sedan och svarar med sammanbitna käkar, ”ja, jag har mycket ont, och därför vill inte jag prata idag, du får prata med pappa hela dagen och i kväll. Jag ska ringa tandläkaren och få hjälp så att jag kan prata igen med dig om några dagar, det blir bättre”.

Då blir dotter nöjd, hon får en förklaring och hon vet hur hon ska agera, hon blir trygg och lättad. Förstås har jag även förmedlat till sambo samma sak, fast skriftligen på grund av värken, så han vet vad som förväntas av honom. Den långa dialogen som kan bli när hon inte är nöjd med svaret uteblev och jag kunde gå undan.

Häromdagen ville hon påminna mig om att det var earth hour under lördagen – ”det är earth hour på lördag, då ska vi släcka alla ljus”. Mitt svar blev dock kort under omständigheterna, ”ja, det ska vi”. Lite protester från dotterns håll, ”men det är earth hour och vi ska släcka”, ”ja, vi ska släcka… (jag vaknar till och försöker vidare med några extra ord) …och tända stearinljus”

Dotter blev lycklig när hon fick min något mer målande beskrivning av hur tillvaron skulle bli – stearinljus – så mysigt. Hon piggnade till och började prata för fullt om vad vi skulle göra och förberedde sig för lite glutenfritt godis att ställa fram. ”Kan du vänta till i morgon tror du?”, frågar jag. ”Nej, jag måste ha godiset här”. Jag får lägga manken till och förklarar, ”det smälter om du lägger det ovanför elementet, du får ha kvar godiset i ditt skåp i köket, jag säger till när du kan ta fram det, ok?.”

Otydliga budskap och korta förklaringar. Det duger inte, hon vill absolut ha mer, hon vill förstå, det är bra och sunt. Tydlighet som varvas med de mest konkreta och mest abstrakta ord som jag själv känner till samt längre förklaringar är det som gäller nu. Allt för att hon ska få chans att utveckla sitt språk. Mer stimulans och fler upplevelser!

Detta kräver ju förstås en intim relation som också bygger på att ta sig den tid som krävs för att få kunskap om hennes språk och språkutveckling, där jag och sambo som lever med hennes ord och erfarenheter dygnet runt har den absolut största kunskapen. 

Att vi, precis som många, många andra föräldrar, är högutbildade, sambo och jag till lärare, jag musik- och pianolärare och sambon idrotts- och mellanstadielärare, det gör inte situationen sämre när det gäller iakttagelser av kunskaper hos dotter. Vi har också båda två jobbat som lärare, jag som musiklärare på förskolor, låg- och mellanstadiet samt särgymnasium och sambo som rektor för grund- och särskola, samt förskolechef. Att ha haft med sig det i bagaget har gjort att vi kunnat stå upp för vår dotters rättigheter och även kunnat synliggöra den grundläggande problematik som finns inom utbildningsväsendets alla nivåer vad gäller  Downs syndrom. Då vi har inspelningar och samtliga mail sparade har det varit möjligt att lyfta fram vari problemen de facto fanns/finns, det var inte hos föräldrarna och inte hos barnet.

Dotter började i träningsskoleklass på särskolan och avslutade sitt elfte grundskoleår i en grundskoleklass med musikprofil. Hela tiden dock inskriven i särskola, läst ämnesområden först under 4 år, sedan gått i grundskoleklass i 7 år och läst utifrån ämnen.

Här nedan finns även en film där Sara och jag jobbar på med franska fraser och reflexiva verb hemma. Läraren hade god kännedom om att undervisa inkluderande med Sara och hon har kvar pärmarna med en mängd extraanpassat material. Dotter har fått tillgång till ytterligare en nytt språk!!! förutom engelska och svenska och älskar lära sig nytt. Skulle vi flytta till ett fransktalande land har hon grunderna med sig och ett gott uttal. Hon skulle bli förstådd.

Problemet som vi stötte på så småningom var att skola ändrade om till att ämnet franska skulle komma att kallas Kommunikation. Vad detta får för konsekvenser det känner bara föräldrar till, eller? jag anser att det är franska hon läser och Skolverket ansåg att det var franska, men inte Skolinspektionen. Inte skolan. Allt för att stigmatisera eller vad handlar det om egentligen?

Franska i nian i grundskoleklass, reflexiva verb, skrivövning och träna fraser samt översättning.

Innan jag skriver mina förslag till utbildningsväsendet i bloggarna vad gäller elever med Downs syndrom i grundskola och gymnasieskola först en mängd matnyttiga tankar och kunskaper från Linda och Filip Sebeks bloggar.

Fler metoder och kunskaper från andra föräldrar, pedagoger och forskare kommer. Jag lovar.

Utbildningsminister Anna Ekström vill jag gärna sitta och drömma tillsammans med speciellt när hon uttalar sig om syftet med skolan. Det är ett bra uttalande här i länken och jag hade önskat att våra barn med Downs syndrom också inräknas i begreppet ”elever” och även ”alla” när det nämns från Skolverket och andra myndigheter, men även organisationer. Så är definitivt inte fallet idag.

Jag har en dröm… att få gå igenom med Anna Ekström vad vi har fått gå igenom. Få sitta i en soffa med henne och berätta om uttalanden kring vår dotter och att skolor låter detta få fortgå…

Lena Westerberg, förälder, berättar om sin situation med sin son på gymnasiesärskolan och vilka åtgärder de fick ta till som familj. Hur kan det vara så här tokigt?

Så öppna upp efter coronakrisen för nya tag inom utbildningsväsendet. Blicka utåt, vi är inte bäst inom Sveriges gränser, vi har mycket bra med oss, men vi kan också bli bättre. Något annat håller inte. Det blir för dyrt på alla plan!

Nu blir det att komma ut i solen och de ännu kalla vindarna, ska försöka hitta en läplats…

2 svar på ””Språklig stimulans””

  1. Tänk vad många ”För-stå-sig-på-are” som säger att personer med DS inte kan tänka abstrakt. Tänk vad fel de har och har haft. Vår dotter tänker ofta och mycket abstrakt och många med henne. Bra beskrivet Lena!

    1. Ja, det är inte så lite sorgligt att okunskapen består. Det är något vi behöver lyfta offentligt. Fler behöver våga gå ut med sina berättelser om skolsituationen, men framförallt behöver föräldrar få information från sin skola och upplysa vilka verkliga rättigheter elever har. Ingen ska behöva tvingas in i särskolan, det sker idag, tyvärr.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *