Anders och Brita och Grease

”Kommer du ihåg den första gång vi träffades min vän?”, ” Ja, det var på logdans för ganska längesen.” 

Stenkaka – Anders och Brita

5 år var jag och stod i min säng beredd att börja sjunga. Jag minns hur jag liksom laddade mentalt innan för att bli Brita när hon sjunger och pratar om vartannat med den glada Anders. Jag är väl förberedd när stenkakan ramlar ned på radiogrammofonens snurrande platta och inväntar också raspet från stenkakan till Brita och Anders dialog, sedan kör musiken igång. Jag är ett med Anders och Brita. När jag lyssnar nu 50 år senare tar jag till mig innehållet också. Det gjorde jag absolut inte då. Då härmade jag med stor inlevelseförmåga eftersom det var målet. Jag var barn och njöt av att forma orden och sången, att härma och gå in i Britas roll.  

Filmen och musikalen Grease gick på TV häromkvällen. Den hade premiär 1978 och jag var 10 år. Mina systrar, grannkompisen och jag spelade alla piano och vi köpte noterna till musikalen. Vi övade in texterna och kompade varandra. Men en låt var outstanding, den instrumentala ”Love is a many splendored thing”. 

Jag älskade att spela denna och kunde i mitt inre minnas från filmen när Sandy och Danny sprang på stranden och skvätte vatten på varandra och hade en romans under sommarlovet. Mitt intresse för killar hade vaknat vid 10 års ålder, förmodligen något tidigare. 

I skolan hade jag fått förmånen att börja läsa engelska i trean och jag kunde därför förstå lite grand, men långtifrån allt.

I lördags satt Sara och jag och hängde framför TV:n. Vi zappade runt mellan kanalerna och när Sara såg att Grease precis skulle börja fick jag hejda mig i zappandet. Hela hon lyste upp, nästan skrattade, satte sig alldeles rak i ryggen och sa ”den vill jag se”. Ok, jag gav snabbt vika för hennes vilja, trött som jag var efter en fruktansvärt varm arbetsdag med mina pianoelever här hemma. När jag låg där i soffan och sneglade mot Sara försökte jag dra mig till minnes när hon senast såg filmen på DVD. Hon var liten och det var många gånger hon tittade på filmen och jag minns att hon stod bara några decimeter från TV:n för att vara inne i filmen med sångarna John Travolta och Olivia Newton John , hon var runt 6 år förmodligen.

Noter från musikalen Grease.

Nu, ca 15 år senare, sitter Sara under inledningen av filmen och diggar med hela sin kropp i fåtöljen, tittar på mig och ler ordentligt. När kärleksscenerna med kramar och kyssar kommer tittar hon än mer bort från TV:n, tittar på mig, tittar bort och andas inåt, som för att fylla sin kropp och själ till brädden av  kärlek och lust. Åh, vad jag älskar Sara!  Hon visar under filmens gång ömhet, glädje, ilska och sorg som om det är hur självklart som helst, inga hämningar här inte och det är skönt.

När vi båda två sjunger för fulla halsar, alla texter på engelska, skrattar Sara igen och det slår mig att hon inte har sjungit dessa på mycket länge. Hur kan hon minnas texterna och melodierna, det var ju så längesedan? Jag vet att hon har sjungit någon i kören på skolan under högstadiet, men de andra låtarna? 

Jag börjar fråga henne mitt i sångerna – ”när har du sjungit dessa, när har du lärt dig dessa?”, ”Jag vet inte”, skrattar hon och sjunger vidare. 

Precis, så enkelt är det, det vi får i oss som barn, det vi får lov att lära och vara med om, såväl hemma som i skola, det sitter. Det är så hjärnan fungerar. Så även för Sara.

På återseende snart!

Nu är det fest!

Värmeböljor och svalkande bad vid båten i vår hemmahamn.

Nu kör jag igång igen efter lite uppehåll från bloggskrivandet. Det går bra att läsa om mig i ”presentationen” längst ned på sidan. Gå gärna in och berätta själv om hur du tänker kring det jag skriver – det gör du genom att skrolla längst ned på sidan, ibland får du klicka på rubriken för att kunna hitta kommentarsfältet längst ned.

Dessa dagar när värmen når upp till 30 grader inomhus och 25 grader på nätterna försöker vi utnyttja vår segelbåt väl. Fem minuter tar det till båten med bil. Vi åker dit i olika omgångar under dagen då jag jobbar hemifrån. Men idag fick jag nöjet att åka iväg till båten och jobba i lugn och ro och fick gjort lite viktig research. Sara och Bernt jobbar på bra med till exempel tvätt och matlagning hemma.

Men de har också suttit vid datorn och ”lekt”. De har fantiserat om allt möjligt och med rim skapat små roliga strofer då båda två älskar detta. Sambon har spridit sin passion av ord, dialekter och språk till Sara genom just lek. De skrattar hej vilt här hemma, båda två, Sara kiknar av skratt. Och lär förstås. Jag har haft en annan ingång till språket – musik och poesi – som är min passion. Vilken är din passion här i livet ? Vad älskar du? Det vi älskar brukar spridas som ringar på vattnet till våra nära och kära…

Innan midsommarhelgen fick vi vara med om det fantastiska i att Sara har börjat läsa, och med stor lust! Ganska överraskande faktiskt, att hon i bilen, när sambo inte kunde hjälpa henne, var tvungen att själv läsa sina egna SMS. Vilken glad sambo och dotter som kom hem och berättade detta för mig. Vilken riktig fest!

Först bokstaverar hon och sedan formar ordet. Ord för ord. Sedan har vi våra älskade böcker som hon kikar i, hon bokstaverar snabbt och sedan formar ord, självklart kräver det ett stort ordförråd och att vi har sett till att hon har fått vara i stimulerande och ”pratiga” miljöer. Men nu har hon även börjat läsa av ord utan att bokstavera innan. Så häftigt. Ordspråket det man sår får man skörda passar givetvis in kring denna erfarenhet, det krävs lite tid bara och en hel del annat… (det står om det i mina tidigare bloggar)

Jag har i och med att vi har vår båt fått möjlighet till att jobba hemma i lugn och ro vid mina pianon och med mina elever eftersom familjen har kunnat åka till båten och känna sig hemma där, samt njuta av bad och sol, fixa mat och vila. Att bo i en liten stad har också sina fördelar då gamla klasskompisar till Sara dyker upp titt som tätt och ropar ”Sara! Hej!” och går fram och frågar hur läget är och där Sara får berätta lite nyheter om sig själv.

Ytterligare lite festfeeling… Kläder. Kläder är så kul! Igår när jag och Sara var tillsammans under den heta eftermiddagen tog jag tillfället i akt att tillsammans med henne gå igenom garderoben. Eftersom Bernt är den som har haft ett större ansvar för Sara detta år inte har riktigt koll på klänningar, kjolar och urringningar har det blivit det säkra före det osäkra, gråa shorts och vita T-shirts. Jag jobbade mig igenom garderoben systematiskt med Sara då sambon var vid båten och svalkade av sig. Hennes garderob var fylld av kläder i en salig röra, tyckte jag. Men hon har full koll på vilka kläder som är sköna och använder också dessa plagg, oftast bomullsplagg. Min uppgift blir att utmana henne och istället för vita och gråa kläder testade vi hennes fina sommarkläder som lyser upp tillvaron något mer och som gör att hon också lyser upp. Kläder är märkligt, de fyller ingen annan funktion än att skyla över våra kroppar i tid och otid och skydda från yttre faror som kyla, regn och sol, men ändå så sitter så mycket status i kläder. Hur har det blivit så genom århundradena? Likväl så är jag dubbel här, kläder är viktigt för syns skull och för att det är praktiskt, men helst hade jag velat slippa. Helst är det förmodligen bäst för miljön om vi var nakna allihop? Men omöjligt i detta klimat… Sara älskar sina kläder och det är skönt att hon tar mer och mer ansvar över sin garderob.

På väg till båten idag mötte jag en dam som tittade på vattnet och tog sig för pannan och sa till mig ”vad hett det är”. ”Ja, det är bara att hoppa i”, svarade jag. Hon försökte vifta bort mitt svar ”men jag har inga badkläder”, ”äh, hoppa i naken”, fortsatte jag. Kvinnan tog mig på orden och svarade att det förmodligen inte skulle göra något då det står rökning förbjuden men inte att bada naken. Ja, något sådant. Jag vände mig inte om när jag gick förbi henne för att se om min idé skulle bli till verklighet. Mitt i Vänersborgs hamn, ja vad hade det gjort? Däremot hade jag och familjen på oss badkläder, tyckte jag, tjejerna på bryggan en bit bort hade stringtrosor och var väl i det närmast nakna. På -80-talet var det topless som gällde och ännu tidigare på -60-talet var det väl närmast kutym att gå omkring naken lite överallt har jag hört.

Nu är det snart dags att förbereda sig för övernattning vid båten samt lite jobb inför helgens musicerande med mina pianoelever.

Simma lugnt!

Sara och hennes pappa Bernt badar från båten i vår hemmahamn Sanden i Vänersborg.

Trevlig midsommar!

En försmak av bad och sommar. Sara och pappa Bernt i Indiska Oceanen 2007 (Mauritius) då hon var 7 år och badade i hett havsvatten och solen står i zenit.

Som jag skrev om i förra bloggen fanns det problem kring att få ut pengar från banken innan man fyllt 18 år. Detta tog mycket tid av oss att fixa på grund konflikten mellan de styrdokument banken har och de lagar som de facto finns skrivna i våra fina lagböcker, men det blev fixat till slut. Nästa problematik kom direkt inpå. Då kom vi till insikt om att vår dotter befinner sig i ett närmast totalt ingemansland, bara på grund av sin diagnos Downs syndrom, eller snarare ett land som är så komplicerat att ingen klarar av att överblicka, vi måste stötta och samtidigt ska vi heller inte förminska hennes möjligheter till sina rättigheter, vi behöver som samhälle utvecklas i detta och återigen – genom en betydligt bättre skolgång för våra barn. Jag tycker det är viktigt för mig själv att söka information om dotterns ingemansland som jag inte känner till själv hur det är att leva i och därför lånade jag boken ”Leva som andra genom ställföreträdare”. Den är tung, men viktig.

Vi, min sambo och jag, har gått en lite annan och ovanlig väg vilket har bidragit till att både skola, bank, Försäkringskassan och habilitering har famlat kring dotterns rättigheter, till och med inte följt de riktlinjer som myndigheterna själva har som stöd i sina arbeten, men också medvetet gått utanför de lagar som de facto finns till exempel bryta mot sekretessen. Det är ju inte bra alls, att det sitter anställda som är tysta, som inte svarar på frågor eller anställda som har gått kurser i hur de ska svara för att undvika att svara. Detta har försvårat för oss som familj förstås. Men med inspelningars hjälp har vi kunnat inse att det är hos själva myndigheterna problemen finns med de tillvägagångssätt som tydligen tillåts trots många anställdas kännedom om vad som sker. Vi har inte kunnat vara föräldrar, inte stöttat i skolarbetet även om vi inget hellre velat eftersom vi tvingats att stötta personal kring pedagogiska frågor, lagar och juridiska frågeställningar. Skulle vi inte göra detta arbete skulle dotter falla totalt mellan stolarna och även att vi inför framtiden skulle bli tvungna att acceptera att dotter varken har pengar, sjukvård och omsorg. Den andra delen av livet, den som handlar om att leva och vara en social varelse skulle inte ens gå att fundera över då pengar och omsorg är en förutsättning till ett socialt liv.

Eftersom detta är en blogg om mig som anhörig ser jag det viktigt att också få tid med min dotter. Och just nu är det många delar som inte fungerar där vi måste hitta nya vägar, rätta sådant som myndigheter har felat kring. På grund av diverse privata angelägenheter kommer jag att göra ett uppehåll på två veckor och köra igång med bloggar där jag vill synliggöra ett samhälle där vi välkomnar alla till en socialt liv. Det kommer jag att göra genom mina små filmer om dotterns skolgång i grundskoleklass där jag också kommer att förklara begreppen integrering, inkludering, inclusive education och vad skillnaderna består i och hur vi gick tillväga för att komma framåt. Vad var det som gjorde att det vände från något mycket konfliktfyllt och tungt till något nästintill självklart?

Till dess – Trevlig midsommar!

Vems pengar är det egentligen?

Ekonomiska frågor är just nu högaktuellt för dotterns del dessa härliga junidagar. Försäkringskassan har fått räkna med dagliga telefonsamtal från oss under en veckas tid. Allt från handläggare till högsta instans. Denna blogg blir dock en analys av bankens agerande. Har du erfarenhet själv utifrån dagens blogg, kanske någon tanke eller information att komma med – berätta gärna! Det gör du genom att scrolla ned på sidan och kommentera.

Första jordgubben från växthuset för i år. Små härliga glädjeämnen mitt i ”advokatsarbetet”.

Innan Sara fyllde 18 år skulle hon få börja använda de pengar vi sparat på banken åt henne. Det var gåvor från mor- och farföräldrar också. De lever inte längre, och de gav henne pengar i stället för prylar och upplevelser. Pengarna var till för att hitta sådant som kunde vara spännande att investera i – till exempel en dator och en egen skrivare, men även färgpennor och annat smått och gott- det blev inget med det, nästan. Det var inte tänkt från oss eller från våra föräldrar att dessa skulle användas till hyra och mat för Saras del, men det var precis det resultatet blev efter bankens agerande. Detta då dotter på grund av skolproblematiken inte fortsatte gymnasiet när hon gick ut nian och nu stod utan inkomst vid 18 års ålder. Att använda sina sparade pengar innan man fyller 18 år är inte det enklaste har vi nu upptäckt. Jo, på ett villkor från banken, att pengarna absolut enbart är till för dottern, och att vi måste berätta för banken vid varje inköp vad pengarna skall användas till och även visa kvitton efter köp. (säger banken ja)

Ungefär såhär gick det till den sommar då vi under några månader äntligen skulle få släppa skolans stora problematik med att undervisa en elev med Downs syndrom i en grundskoleklass med musikprofil. Sara skulle fylla 18 år till hösten och hade precis avslutat årskurs 9.

Sommaren 2018 var varm, mycket varm, och det var nästan skönt att få träda in i den lilla banklokalen och svalka av sig, åtminstone första dagen. Vi hade redan i mars varit hos banken för att ta ut pengar, vilket inte gick då. Nu skulle vi på allvar ta tag i problemet med att ta ut en summa pengar för dotterns räkning. När detta väl skulle vara ordnat kulle vi få tid till att kolla upp en symaskin som fungerar för Sara och köpa den, det hade mormor och farmor tyckt om.

Först åkte sambo och dotter iväg för att träffa bankpersonal. Vi ville att banken skulle föra över pengar från sparkontot till ett personkonto och också ordna ett bankkort åt Sara då hon var över 16 år. Syftet var just att få möjlighet för henne att påbörja känslan av vuxenlivet och ta ansvar över sina pengar. Vi ville också att hon skulle använda en del av sina pengar till sådant som hon verkligen ville kunna köpa själv. När de efter bankmötet kom hem fick jag reda på att hon hade blivit nekad alltihop och också nekad att ta ut pengar från sparkontot, tre månader innan hon skulle fylla 18 år. Ok, van som jag var, fick jag åter sätta mig och påbörja forskning, denna gång om hur vi ska få ut dotterns pengar. Kunde det verkligen vara så illa? Att banken nekar henne att ta ut sina pengar innan 18 års ålder? Det kändes intuitivt helt fel och vi förstod ingenting. Tid gick nu åt till att inhämta en mängd information från bankens branschorganisation, social media och lagar (föräldrabalken). Och förstås läsa igenom och bearbeta materialet som vi hade hittat.

Jag lyssnade på sambon när han kom hem som försökte förklara bankens argument och återigen blev det en häftig diskussion mellan sambo och mig där vi två hamnade i en diskussion huruvida dotter har rätt att ta ut sina sparpengar eller inte? Vi var båda två helt överens. Jag tittade på min dotter och vreden inom mig steg åter när jag mindes åren i skolan. Självklart ska hon kunna ta ut pengar och använda dessa medan hon lever, tänkte jag, något annat finns inte på kartan.

Efter flera dagars sökande på nätet hittade jag till slut den information jag behövde och det var en mycket lång diskussion i en av våra sociala medier mellan föräldrar och bank. Sambo och jag diskuterade länge och väl och funderade – hur ska vi göra, måste vi byta bank för att hon ska få ta ut sina pengar? Någon dag efter gjorde de ett nytt försök och tog bilen igen in till grannstaden. Men nej.

Dagen efter tog jag själv och körde iväg till banken. Nu var jag tillräckligt påläst, pigg och med en stämma så stark och klar att stå emot vilken bankchef som helst . Väl där börjar jag med att förklara mitt ärende och den bankanställde sa att det ska väl inte vara några problem om vi kommer och berättar vad pengarna ska gå till och även att kvitton visas upp. Eftersom jag var förberedd på detta svar och var i mycket god form för en trevlig dialog med banken frågade jag vidare om detta kan stämma?

– Hur tänker du nu? frågade jag. Några kunder satt på soffan en bit ifrån oss och den andra och enda bankpersonalen som var kvar i lokalen blev involverad i samtalet. Jag gav ett exempel; om vi är ute på semester och dotter vill köpa någonting måste hon fråga banken om lov? Nu hämtades ytterligare en tredje och fjärde bankanställd som fick lägga sig i samtalet och som skulle försöka förklara och argumentera emot att dotter skulle få ta ut sina pengar om vi inte kom med kvitto. Jag frågade vidare, nu med totalt fem anställda, alla upptagna av att motivera varför det krävs att banken måste få avgöra vad dotter får lov köpa eller inte, samt ett krav på inlämnande av kvitton, jag frågar med inlevelse:

– Om dotter är ute på stan, hon går in i en affär och får syn på några tamponger som hon behöver, måste hon då fråga banken om lov och komma med kvitto?

Där tog diskussionen definitivt slut. Nu vände det. Självklart ska hon få ta ut pengar och självklart ska hon få ett kort, självklart ska hon inte behöva komma till banken och fråga om lov, nu blev det mesta helt självklart till hennes fördel när jag kom med frasen om tamponger.

När hon fick ut sitt kort, kunde hon känna sig stor och börja lära sig använda sitt kort. Bankerna har hittat ett sätt att få föräldrar att inte röra barnens sparade pengar. Men en bank kan inte neka att man tar ut pengar, det går ju helt enkelt att byta bank, eller helt sonika ta ut hela summan på en gång och stoppa i madrassen. Det tog alltså flera dagar av tid för att åka fram och tillbaka, leta på nätet, läsa på, diskutera hemma. Vi hade hellre velat vara hennes föräldrar, istället blev vi hennes advokat, återigen.

Inför hennes 18-årsdag mötte vi på en helt ny problematik på banken. Fullmakt eller god man, det är frågan det. Men det får bli nästa blogg… och även då med en advokats glasögon.