Anders och Brita och Grease

”Kommer du ihåg den första gång vi träffades min vän?”, ” Ja, det var på logdans för ganska längesen.” 

Stenkaka – Anders och Brita

5 år var jag och stod i min säng beredd att börja sjunga. Jag minns hur jag liksom laddade mentalt innan för att bli Brita när hon sjunger och pratar om vartannat med den glada Anders. Jag är väl förberedd när stenkakan ramlar ned på radiogrammofonens snurrande platta och inväntar också raspet från stenkakan till Brita och Anders dialog, sedan kör musiken igång. Jag är ett med Anders och Brita. När jag lyssnar nu 50 år senare tar jag till mig innehållet också. Det gjorde jag absolut inte då. Då härmade jag med stor inlevelseförmåga eftersom det var målet. Jag var barn och njöt av att forma orden och sången, att härma och gå in i Britas roll.  

Filmen och musikalen Grease gick på TV häromkvällen. Den hade premiär 1978 och jag var 10 år. Mina systrar, grannkompisen och jag spelade alla piano och vi köpte noterna till musikalen. Vi övade in texterna och kompade varandra. Men en låt var outstanding, den instrumentala ”Love is a many splendored thing”. 

Jag älskade att spela denna och kunde i mitt inre minnas från filmen när Sandy och Danny sprang på stranden och skvätte vatten på varandra och hade en romans under sommarlovet. Mitt intresse för killar hade vaknat vid 10 års ålder, förmodligen något tidigare. 

I skolan hade jag fått förmånen att börja läsa engelska i trean och jag kunde därför förstå lite grand, men långtifrån allt.

I lördags satt Sara och jag och hängde framför TV:n. Vi zappade runt mellan kanalerna och när Sara såg att Grease precis skulle börja fick jag hejda mig i zappandet. Hela hon lyste upp, nästan skrattade, satte sig alldeles rak i ryggen och sa ”den vill jag se”. Ok, jag gav snabbt vika för hennes vilja, trött som jag var efter en fruktansvärt varm arbetsdag med mina pianoelever här hemma. När jag låg där i soffan och sneglade mot Sara försökte jag dra mig till minnes när hon senast såg filmen på DVD. Hon var liten och det var många gånger hon tittade på filmen och jag minns att hon stod bara några decimeter från TV:n för att vara inne i filmen med sångarna John Travolta och Olivia Newton John , hon var runt 6 år förmodligen.

Noter från musikalen Grease.

Nu, ca 15 år senare, sitter Sara under inledningen av filmen och diggar med hela sin kropp i fåtöljen, tittar på mig och ler ordentligt. När kärleksscenerna med kramar och kyssar kommer tittar hon än mer bort från TV:n, tittar på mig, tittar bort och andas inåt, som för att fylla sin kropp och själ till brädden av  kärlek och lust. Åh, vad jag älskar Sara!  Hon visar under filmens gång ömhet, glädje, ilska och sorg som om det är hur självklart som helst, inga hämningar här inte och det är skönt.

När vi båda två sjunger för fulla halsar, alla texter på engelska, skrattar Sara igen och det slår mig att hon inte har sjungit dessa på mycket länge. Hur kan hon minnas texterna och melodierna, det var ju så längesedan? Jag vet att hon har sjungit någon i kören på skolan under högstadiet, men de andra låtarna? 

Jag börjar fråga henne mitt i sångerna – ”när har du sjungit dessa, när har du lärt dig dessa?”, ”Jag vet inte”, skrattar hon och sjunger vidare. 

Precis, så enkelt är det, det vi får i oss som barn, det vi får lov att lära och vara med om, såväl hemma som i skola, det sitter. Det är så hjärnan fungerar. Så även för Sara.

På återseende snart!

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *