Synfel och synnedsättning

Jag får bara inte klaga! Under 40 år har jag klarat av att leva utan glasögon. Sedan började jag få problem. Sambons synfel upptäcktes när han gick till skolsköterskan under högstadiet. Då sattes en process igång med allt vad det innebar; optiker, skaffa glasögon och välja rätt bågar, men också att vänja sig vid att använda dessa, kanske fundera ut i vilka specifika situationer de behövdes som mest, eller kanske de alltid behövde sitta där på näsan? Synen skulle undersökas kontinuerligt, och man skulle ha koll på var exakt man hade lagt sina glasögon, kanske fixa linser och ”sköta om” sina synhjälpmedel, och hur är det om man förlägger glasögonen, om de går sönder – vad gäller i försäkringen? Massor av tid har gått åt i hans liv när det gäller enbart ögon. Dotter har också synnedsättning eller synfel – jag förstår inte riktigt skillnaden än. På 1177 vårdguiden kan jag få information om specifika ögonsjukdomar och synfel men släktingar och vänner med samma typ av problem får vara beredda på att vi kommer att höra av oss för att förhoppningsvis bättre kunna förstå Saras situation.

Om du som läser här och inte känner mig har bra information om ämnet tar jag gärna emot dina tips. Scrolla då längst ned på sidan och anmäl dig till WordPress, då ska det gå bra att kommentera.

Glasögon för olika ändamål här hemma.

Sara har närsynthet och översynthet, vilket innebär i hennes fall, att hon behöver väldigt olika glas på bågarna, anisometropi. Hon har också astigmatiskt brytningsfel.

Syn – 1177 vårdguiden

Synfel – 1177 vårdguiden

Synnedsättning – 1177 vårdguiden

Ögon är verkligen viktiga! Jag kan förstås inte ens föreställa mig hur det är att vara blind, men ett är säkert, samhället behöver anpassas betydligt bättre. Här är en tidningsartikel som belyser att man till och med skapar synnedsättning hos befolkningen.

Att jag vill lyfta upp detta som anhörig till Sara som lever med Downs syndrom har att göra med att jag själv upplever synfel som fruktansvärt frustrerande, jag kan se vilka besvär dotter har och jag upplever det själv numera. Innan dotter föddes förstod jag inte riktigt. Själv kan jag snurra runt och leta efter mina glasögon, annars blir det omöjligt att fortsätta med det jag gör, känner jag. Men sambo och dotter är vana att jobba på utan att kunna se särdeles bra, till det hör också trötthet, rädsla för att göra fel, inte sitta för länge med arbetsuppgifter som kräver mycket av ögonen. Jag har upptäckt att när jag rör mig mellan olika rum och platser i huset tar det på krafterna att ställa om ögonen, jag behöver lära mig att sänka tempot i det jag gör, inte sitta för länge framför skärmen, inte läsa lika mycket som tidigare, men framförallt använda olika glasögon…

Beroende på vad jag pysslar med har jag olika glasögon. Ett par vid datorn, ett annat vid pianot, ett par när vi äter och ett par när jag lägger mig och läser på kvällarna. Glasögon finns det gott om här hemma och det är bra, men av någon anledning försvinner de då och då för att upptäckas under någon tidning eller när dotter varit igång och röjt undan mina glasögon (vilket ju är positivt), som har legat slängda lite överallt; på bord, pianon, golv och handfatet på toaletten. Själv har hon full koll på sina glasögon. De ligger nedstoppade i ett glasögon-fodral och när hon någon enstaka gång under dagen använder dessa ska de tillbaka där efter användning. Jag har helt enkelt sett till att ”marknaden är mättad” här hemma med mina synhjälpmedel. Det är bra att det finns många glasögon och flera, olika styrkor på läsglasögonen, som därmed ligger utspridda lite överallt, nästan alltid finns ett par inom räckhåll. Med detta följer det positiva då vi eventuellt får besök av våra numera medelålders släktingar och vänner att vi kan vi låna ut ett par en stund. 

Min sambo pratar sällan om sina synproblem, han är van. Kanske är det det som gör att han och jag inte har samma ingång kring Saras dilemman med att gå i trappor, att skära upp maten, att hälla upp i glas, att kolla på TV, att promenera inne i stan, på bryggor, i naturen, på stigar över rötter och stenar? Jag tycker att jag bättre kan koppla ihop många av de situationer av rädsla jag har sett hos Sara med hennes synnedsättning. Och per automatik hennes försök till att få trygghet, som till exempel att ta tag i någon av oss och få hjälp nedför trappan. Detta behöver absolut hennes omgivningen bli mer varse om, men även Sara. Hur ska hon själv kunna förklara att hon behöver hjälp när hon inte vet något annat? Fungerar verkligen glasögonen? Nu när hon fyller 20 innebär det ju att alla besök till habiliteringen, vårdcentraler, läkare, specialistmottagningar, mediciner och hjälpmedel ska betalas. Rätta mig om jag har fel.

Detta innebär att vi behöver prioritera då inkomsterna i hushållet drastiskt har minskat under årens lopp som för så många andra. Jag sa upp mig av olika anledningar och fick sjukersättning under en period, dotterns omvårdnadsbidrag skulle övergå till aktivitetsersättning vid 19 år men den blev hon nekad, trots att hon gått inskriven i särskolan under 11 år, trots hennes diagnos och tilläggssjukdomar och trots att hon hade börjat gymnasiesärskolan vid 19 års ålder. Försäkringskassans handläggare och chef ansåg att det inte gjorde något att de informerade oss fel genom att påtala att hon skulle kunna få pengar från CSN vilket hon inte är berättigad till. Hon blev även nekad SIP-möte. Detta ämne kommer jag att berätta om mer i kommande blogg.

Av någon anledning är hon inte särskilt positiv till att använda glasögonen, har undersökningarna fungerat? När hon ibland får på sig glasögonen tittar hon genom dem och sedan säger hon helt sonika ”nej” och så tar hon av sig dem med en gång. När jag har fått på mig mina nya glasögon kan jag säga – ”nej, glasen är inte rätt” – något i kommunikationen mellan mig och optiker kan ju ha gått fel i undersökningen och jag kan förhoppningsvis få det åtgärdat. Men när Sara provar sina hjälpmedel vet vi inte alltid, där behöver vi vara mycket lyhörda utifrån vad hon säger och hur hon agerar i olika situationer. Jag är än så länge skeptisk till hur synundersökningar går till. Hur ska en bra synundersökning gå till?

Så förutom glasögon vilka hjälpmedel finns? Vi ska fortsätta med att observera Sara ordentligt utifrån hennes syn här hemma, men vi kommer också att fortsätta som vi har gjort när hon pluggar – skriva större bokstäver, ibland dubbla mellanrum mellan bokstäverna så att det blir riktigt tydligt, hitta förstoringsverktygen på samtliga läsplattor, datorer, mobiltelefoner, tangentbord osv.

Den information som finns kring Sara och hennes syn till exempel – tas det på något vis hänsyn till den ute på skolorna när miljön ska anpassas? Om du har läst några av mina tidigare inlägg blir svaret – nej. Anledning – diskriminering – fokus för skolans del låg i att få över henne till särskolan och därmed förlorade personal tid med dotter, elever och sig själva i att anpassa skolan – en skola där alla inkluderas.

Det är inte så många veckor kvar av mitt bloggande och jag ska därför fokusera på det underbara som finns när människor får till sig kunskap oavsett om de vill eller inte, i slutändan blir det bra. När barn får möta barn, när vuxna kan jobba tillsammans, oavsett om man ser dåligt, har olika utseenden, olika religioner eller till exempel har Downs syndrom. Det går och jag har upplevt detta under mitt liv med min dotter och sambo vilket jag är tacksam över.

Synhjälpmedel 1177 vårdguiden

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *