Farmor, mormor, morfar…

Igår kväll läste jag upp de meddelanden Sara fått på social media. Inspirerad av att min svåger och dennes mamma och pappa hade grattat henne på ”Sara”-dagen går hon upp till sitt rum och börjar ringa. Hon får tag på en av sina kusiner. Huset är lyhört och jag hör henne klart och tydligt. Först en snabb presentation och sedan följer ”idag har jag namnsdag, kan du gratta mig?…”

Min syster Tina och Sara på väg ut för ca 15 år sedan.

 Sara är rakt på rödbetan, hon är sällan rädd för hur andra ska uppfatta henne och det är oftast väldigt befriande. Ibland kan det dock förorsaka en hel del missförstånd och oftast är det mellan små barn eller ungdomar och vuxna som själva har intellektuella funktionsnedsättningar. De flesta ser på Sara att hon har Downs syndrom och har oftast  bra kunskap om att bemöta  henne på ett tydligt sätt och lite äldre barn är ofta förstående och kan öppna upp och till exempel berätta att de själva har en släkting som har Downs syndrom. 

När det gäller uppstarten av vårt liv med Sara så kan man ju inte annat än att bara le. På BB fick vi fick ta emot besök av släktingar och arbetskollegor och det var gott att få visa upp vår nyfödda tjej. 

 Så gott med alla våra släktingar, vänner och grannar som grattade i början. Våra egna föräldrar, Saras farmor, mormor och morfar var mycket betydelsefulla när det gällde accepterandet av diagnosen Downs syndrom. Inga negativa kommentarer någonsin inför oss från deras håll av vad jag kan minnas. Tyvärr finns ingen av dem kvar i livet, men de lever kvar i allra högsta grad i våra hjärtan.

Saras farmor Ulla och Sara fikar tillsammans hemma hos farmor i Oxelösund.

 När vi väl var hemma började vi få kontakt med vänner som ville komma på besök. Under ett års tid hade vi stadigt besök av familjer som ville gratta. Alla dessa besök på BB, kärleksfulla brev till oss och hembesök har kommit att betyda mycket mer än vad jag kunde ana. Frågor ställdes och vi förklarade så gott vi kunde. De höll i Sara, lyfte upp henne, log och skrattade mot henne, pussade både händer och fötter och snosade på henne.

Varför var detta viktigt? Jo, vi hade den stora lyckan och turen att få Sara precis efter en tidsepok då läkare och de så kallade experterna hade den dåliga vanan att sätta sig över föräldrarnas starka och positiva känsla för sina nyfödda, de föreslog helt sonika att de skulle lämnas bort. Många föräldrar struntade dock i dessa rekommendationer, lyckosamt för oss då dessa föräldrar visade en annan sida än experternas. Det gick visst att ta hand om sina barn och få dem att utvecklas.

Själv hade jag även turen att få träffa personer med Downs syndrom både privat och i mitt arbete innan Sara föddes. Aldrig fick jag som elev någonsin möta en elev med Downs syndrom på -70- och -80-talen. Med hårt arbete från framförallt föräldrars håll har även detta förändrats och idag går många elever med Downs syndrom i en vanlig grundskoleklass.

 Att bemöta Sara med ett lugnt sinne, gärna humor, att våga krypa ut ur sitt egna skal och plocka fram berättelser och låta Sara få ta del av dessa, men också vara nyfiken på Sara – det är vad som krävs för att få en god dialog med henne. Helt enkelt lite vett och etikett. 

Skriv gärna och berätta om dina egna erfarenheter kring Downs syndrom och bemötande eller ställ frågor. Klicka på rubriken och skrolla ned i slutet av texten så kommer du till kommentarsfältet.

Nu ska jag ut i trädgården och ta en liten paus i högsommarvädret – strålande sol och små moln högt upp i skyn.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *