– Vakna!
In till mig kom det – en i mina öron och ögon – en hysterisk människa.
– Skynda! Sätt dig i rullstolen!
Att hen hann att andas är ett mysterium. Jag var själv som en sengångare och kunde inte sätta mig, ta på mig skor eller sätta mig i rullstolen själv.
– Suck, stönade hen och började demonstrativt trycka på mig skorna. Jag kunde inte vinkla vänstra foten, men det löste personen med råstyrka (jag hade ingen känsel i foten så om den gick av spelade nog mindre roll).
– Skynda nu!
Så hysteriskt stressad som denna maniska var, så var hen en fara för sig själv och andra. Rösten var lite åt falsksjungande falsett.
– Vad ska vi göra? frågade jag, jag orkar inte träna för jag är trött.
– Du ska till gynekologen och du skulle varit där nu! (jag förstod att i hennes värld var farbror doktor ”gud fader själv”) och doktorn har ordnat en tid.
– Men, det visste inte jag. Nu? (jag skulle behöva duscha eller kissa men att hinna med det eller våga föreslå detta hann jag inte ens att fråga).
”Wrooooom”! Jag tror hen hade rallykörkort för rullstolar. Hon körde fel och hon blev då ännu mer stressad. Jag kom till slut rätt och blev inkörd på ett rum där det satt en kvinnlig gynekolog
– Här har ni patienten, sa ”min rallyförare” och pep iväg.
Gynekologen var jättesnäll och frågade om jag kunde ge henne ett urinprov. Jodå jag var ju supernödig men det fanns bara en vanlig toalett så gynekologen fick ringa efter hjälp. Man lyckades baxa upp mig på toaletten och jag hängde på trekvart med en mugg i handen som jag skulle kissa i. Jag kan inte ens förklara hur jag lyckades, men helt bra blev det inte.
Nu var det nästa bekymmer – gynstolen. På något sätt fick de upp mig. Mitt vänstra ben fick personalen hålla i under hela undersökningen. Jag förvarnade gynläkaren på att jag inte hunnit duscha.
– Det är lugnt sa hon och utan förvarning tog hon ansiktet närmare mitt underliv och tog en sniff!
Jag dog totalt, och förväntade mig att hon skulle ramla ihop och dö:)
– Vad gör du?!
Tydligen överlevde hon närkontakt av tredje graden. Vi kom senare tillsammans fram att hon var arbetsskadad och hon hade ingen tanke på vad hon gjorde.
– Jag tyckte det luktade en speciell bakterie sa hon.
Som vårdpersonal vet jag att vissa saker kan man känna lukten av som urinvägsinfektion och vinterkräksjuka. Det kanske bara inbillning men så tycker man i alla fall.
Jag fick penicillin för min katarr.
Hon tog prover och kollade med ultraljud på min fina utomjording som hon trodde var nån slags muskelknuta, men att jag skulle vara uppmärksam på om jag fick symptom som blödningar etc.
Så ingen jättefarlig tumör i alla fall. Jippiiieee!!!
Sen sa hon:
– Vi sätter dig i väntrummet och ringer efter personalen som lämnade dig.
Aldrig att jag ska bli hämtad av en sönderstressad människa, tänkte jag. När jag hade blivit lämnad i väntrummet drog jag mig fram och sparkade med mitt högra ben och lyckades ta mig en bra bit. När jag nästan var framme vid hissen till avdelningen kom en personal och utbrast:
– Oh där är du ju! Hela avdelningen är ute och letar efter dig (det var ju trevligt att jag var saknad tänkte jag).