Stroke tur och retur

Afasi/Dysartri

I början hade jag viss svårighet att tala men det gick tillbaka utan att jag la märke till det (eller uppfattade inte att det var fel på mitt tal). Däremot sluddrande jag som en mycket onykter person. Jag har fortfarande lite sviter kvar av det. Det beror på att kontrollen av de muskler som normalt används vid tal, är nedsatt. Det var jobbigt och hemskt att prata så i telefon. Jag ville därför helst bara att människor skrev, fast stackarna kunde ju inte läsa vad jag skrev. Men det var i alla fall inte lika ansträngande.

Känslan av talsvårigheterna är som att ha mjälltugg i kinderna och halsen. För att testa så tuggar du på något stort och segt föremål tills du känner mjölksyran i kinderna och i halsen. Då får du en liiiten aning om varför många som drabbas av stroke inte är så sociala. Det kan ju finnas mycket fler orsaker men detta var en av mina större utmaningar. Och jag som älskar/älskade att prata massor …

Förstoppning
Så trevligt med alla dessa underliga bieffekter av en skada …
I mitt jobb i vården har jag själv haft stenkoll på om en patient har ”gödslat”, hur ofta och hur det ser ut (konsistensen). Nu var jag själv i den situationen då personal försökte undersöka min avföring!
– Har du tömt magen? Frågade en snäll personal (tycker så här i efterhand synd om de som försökte göra sitt arbete då jag var en stoppkloss).
– Varför vill du veta det? undrade jag. Det var ju min ensak tyckte jag.
– Sjuksköterskan behöver veta det så du inte blir förstoppad, hon har en lista att fylla i.
– En lista över min skit?! Jag säger till om jag behöver något för min mage. Och ni kan strimla den listan!

Efter det var det nog bara vid ett tillfälle någon undrade över hur det fungerade med magen, vilket var helt ok. Det är många som får problem med avföringsinkontinens och dessutom blir förstoppade och själva inte har insikt i problemen med detta. Så det är inte fel att ha lite koll. Men att behandla mig på det viset var inget som jag ville vara med om.

Man kan få olika medel vid förstoppning, mitt råd är att försöka röra på sig så gott det nu går eller börja med exempelvis katrinplommonjuice. Om inte det hjälper – prata med personal på sjukhus, vårdcentral, hemvård eller vilka du nu träffar.

Mig försökte de stoppa i alla möjliga vedervärdiga häxbrygder som jag inte ville ha (betedde mig nog som en krånglig barnrumpa). Jag ville ha katrinplommonjuice och se … det fick jag. Så personalen försökte på alla sätt stryka mig medhårs. I min journal står: patienten är inte förtjust i lactulos (medicin vid förstoppning) och har fått katrinplommonjuice istället. Jag var aldrig förstoppad men visst fanns det risk för det, då jag inte rörde mig nämnvärt.

Läs mer

Att återerövra språket efter afasi

Dysartri

Förstoppning

8 januari-13 januari, fortfarande på Sahlgrenska.
Nu börjar jag vara mer vaken och jag är mer med. Om man bortser från att jag var tröttare än en sengångare och sov säkert mer än detta djur, så kände jag mig i alla fall piggare.

Denna vecka upptäckte jag att personalen gett mig ett smeknamn: Lilla M (man kan ju fundera på vem stora M är?). Lilla M skulle varje dag få två sprutor, en blodförtunnande och en insulinspruta. Nu är det så att jag avskyr alla former av sprutor, nålar och dylikt, så den som fick den uppgiften hade fått dagens nitlott.

Det slutade med att de fick ge mig Emla-plåster (bedövning för huden) men det hjälpte bara lite. Det är inte smärtan i sticket jag fegar ur för. Den psykologiska biten går jag inte in på här, men jag kan berätta att under årens lopp har X antal sjuksköterskor fått sig både sparkar, fått jaga och hålla i mig.

Njut av det du har

Lilla M:s dagar var fyllda med mat, mat och mer mat. Och ändå blev jag mindre och mindre. Jag tappade 7 kg (fantastisk vilken diet) på 3 veckor!!! Jag läste ofta på Facebook och i tidningar om hur man bantar och går ner i vikt. Men det var inte riktigt det jag hade lust med, jag har aldrig hållit på med bantning. Men om det är viktigt för dig att gå ned i vikt så ligg helt stilla i några veckor, ha någon som stoppar i dig mat så fort du är vaken – då kommer dina muskler att försvinna ….
Nej, banta inte utan satsa på att leva livet och njut av det du har och det du faktiskt kan göra.

Jag kunde tugga (med vissa sväljproblem) sitta upp med hjälp, kissa på bäcken, men bästa av allt – jag kunde förmedla mig till omvärlden.

Okynneslarma

Personalen tyckte att jag larmade för sällan (jag ville klara allt själv, vilket de tyckte var livsfarligt) så jag började larma och personalen var mycket snabb på att komma till min service (kändes lite lyxigt) fast de blev mindre lyckliga då de frågade:
– Vad önskar du?
– Jag önskar mig ett till fungerande ben och halvkroppsmassage. Det tog nog i alla fall minst två dagar innan de kopplade att jag drev med dem.
Kan tänka mig diskussionen på kafferasten:
– Patient på 1:1 har nog inte många hjärnceller kvar, hon verkar helt skogstokig.

Platt fall

Mina systrar, mor och far samt en moster, var och hälsade på i några dagar. Då de har långt att åka så stannade de på hotell i närheten.
Jag fick för mig att jag ville till toaletten. Jag hade nu avancerat från bäcken till att få sitta på en toastol fast två personer var tvungna att hjälpa mig och även torka. Jag kände mig som dockan Skrållan.
Nu vill jag inte ha publik när jag är på toaletten, så personalen som hjälpte mig dit skickade jag ut. På mitt rum satt min moster och en av mina systrar och väntade.
Jag tänkte att torka mig själv för hur svårt kan det va?
Men jag tappade toalettrullejäkeln som rullade iväg med ett långt toapapper efter sig på golvet.
”Hmm, om jag sträcker mig bara lite,lite till så” …
Tjohoo! Plötsligt flög jag ned på golvet efter att toalettringen glidit iväg med mig.
In kommer mostern och är helt förfärad. Syster och moster försöker få upp mig, medan jag ligger och skrattar med rumpan bar. Efter den händelsen var mostern helt förstörd, medan jag var rätt road över hur situationen blev. Och jag kände ju inte längre om det gjorde ont.

Första träningen

”Allvarligt”, tänkte jag då det kom in två sjukgymnaster som skulle träna mig. Jag är ju redan supertränad, vig och har väldig balans och kroppskontroll …
– Lyft upp ditt ben, sa den ena till mig.
??? Det kändes som det satt åtta personer på mitt vänstra ben, det gick bara inte att rubba. De försökte få mig att vifta på tårna och vända benet hitan och ditan. Helt omöjligt.

De började testa armen. Jag hade fantomkänslor och trodde att jag lyfte arm och rörde fingrarna. Men i själva verket låg armen bredvid mig som ett kadaver.
Sjukgymnasterna sammanställde ett träningsprogram som personalen skulle se till att jag utförde med hjälp av 1-2 personer.
Jag kunde dock inte göra någon av dessa övningar själv.

Jag kommer framöver att fokusera mer på framsteg och hur jag lyckades orka med att finnas

till.

Mer om träning och stroke

Träning återskapar funktioner efter stroke

Rehabilitering efter stroke

 

Matning

Matades gjorde jag också, vilket var för mig en otäck upplevelse, dels för att maten mosades och rördes ihop till en gröt som såg ut som något man kräkts upp och dels för att den oftast var ljummen eller kall. Det tog lång tid för mig att äta, delvis för jag somnade hela tiden och delvis för jag ofta satte i halsen.

Jag har starka minnen från ”matsituationerna”. Jag kunde inte sitta själv i sängen utan fick hjälp till rullstol och ha ett rullstolsbord framför mig. På bordet ställde någon en bricka med något som såg ut som geggamoja. Jag fick en sked och någon sa att det var fisk och potatis (gillar inte potatis) och tog en smakbit. Det var inte något jag var överförtjust i. Sedan somnade jag. Jag vaknade av att någon sa:
– Sitter du här och sover, du har ju inte ätit något!

Personen började att mata mig. Anrättningen var nu inte bara oaptitlig utan också kall. Jag lyckades slippa halva portionen och fick hjälp att lägga mig efter att någon frågat om jag hade mat kvar i munnen? Det är en helt förståeligt fråga och det är bra att kolla detta.
Jag sa att jag inte hade mat i munnen, dock stoppades det in ett finger i min mun som grävde runt. På något sätt lyckades personen hitta en gömma med mat i min mun och halade ut maten. Jag hade ingen känsel i vänster del av munnen, men blev ändå äcklad av att ha ett okänt finger i min mun, även om personen hade handskar.

Jag har själv stöttat många patienter vid måltider men att inte själv bestämma när man vill eller inte vill ha mer, vilken sorts mat och när man ska äta, det var inget vidare.
Sen är det som sagt bra att man inte låter patienterna kväva sig själva utav mat som hamstras (ofrivilligt) i munhålan. Men om det är möjligt – be patienten att gapa och själv känna efter med sin friska hand eller förklara att du måste ta ur mat som troligtvis är kvar i munnen och fråga om det är ok att känna efter.

Den andra situationen var då en av mina kollegor kom på besök. Hon är kostansvarig och duktig på allt kring mat och matsituationer. Hon opponerade sig mot att jag inte fick lättuggad/tunn kost och lyckades med konststycket att ändra min kost!
Dagen efter låg det en lila klump i ett hörn på min tallrik.
– Vad är det där? undrade jag
Rödbetor fick jag till svar.
RÖDBETOR???
Jag vill kunna tugga rödbetor inte suga i mig dem.

Inte nog med det, mitt kaffe var också saboterat! I min mugg var det en trögflytande massa som kändes som något slemmigt i munnen. Detta var en otäck upplevelse, men jag förstår ju att det är bättre att kunna få i sig allt utan att sätta i halsen och dö av kvävning.

Här finns mer att läsa om kost på sjukhus:
Behandling/vårdplan för nutrition
Mat vid specifika tillstånd

Jag tog ingen bild av maten då jag aldrig var hungrig och det kändes som det alltid stod något slags ätbart föremål framför mig. Det ville jag inte se, än mindre ta kort på det.

I nästa inlägg kommer du att få läsa om hur personal och besökare blev gråhåriga efter ha mött mig …

 

Inkontinens

Sakta sakta började små ”liljeholmens” gå upp för mig, jag började reflektera ….vad är det för knöligt jag har i baken? En blöja!!! Nä fyyy! Och en kateter… usch. Det ville jag inte alls ha.

Någon vänlig själ hade visat mig larmknappen. Den ville jag inte trycka på först. Jag behöver väl ingen hjälp med något?! Men jag fick nytta av larmknappen när jag ville att de skulle ta bort katetern och blöjan. Men kateter skulle jag allt vackert ha så den fick sitta kvar. Blöjan blev jag av med i alla fall … pust!
Jag vet att man lättare kan få urinvägsinfektion när man har kateter men varför hade jag en kateter? Helt onödigt, tyckte jag såklart (besvärligare patient får man nog leta efter).

Ville bli av med katetern

Jag larmade några gånger och tjatade om att bli av med katetern och fick till slut svaret: ”Du kommer kissa på dig för du känner inte när du är kissenödig”.
Haha, då vet ni inte att ni har att göra med superkvinnan som minsann känner att hon är kissnödig – det argumentet funkade inte heller, men skam den som ger sig.
Jag larmade flitigt och beklagade mig.
– Jag tror jag har fått urinvägsinformation.
– Det svider.
Till slut tog de bort katetern och jag avancerade till att få kissa på bäcken. Och jag kände när jag blev kissnödig!!! Jag fick komma på toaletten för att duscha via taklift och toalettstol som de körde in mig på toaletten med. Jag var som sagt fortfarande rätt medtagen men vissa händelser har jag starkare minne av än andra.

Inkontinent kan man bli eftersom förlusten av känsel gör så att man inte känner när man är kissnödig. Dessutom är musklerna försvagade och att hålla sig går inte alls eller går bara lite.

Mer information finns att läsa på många ställen. I vården kan man få stöd och hjälp om och när man drabbas av inkontinens.

Läs mer på 1177.se
Urininkontinens hos kvinnor

Urininkontinens hos män

Hjälpmedel vid urininkontinens

Det finns några bra saker att tänka på för att hjälpa den som fått en stroke.

Personal

• Som personal får man inte glömma att hjälpa anhöriga med tips om vad som kan tänkas behövas: kontakt med kommun eller andra professioner som kan behöva kopplas in som stöd och hjälp både för den anhörige och för den som fått stroke.

Som besökare

• Det räcker med en person åt gången, i alla fall ska inta alla tala samtidigt.
• Ställ inte många frågor. Det är något jag blev extremt trött av. Jag kunde heller inte ge ”glada besked” om framsteg. Jag orkade inte hoppa mellan olika samtalsämnen.
• Man kan hjälpa till med att ge information om vad som händer/har hänt till människor som är viktiga för den drabbade, så om det kommer någon nyfiken typ som bara vill vältra sig i andras olycka, ge den en rak höger 🙂 Du har min fulla förståelse.
• Ordna en besöksbok där besökare kan skriva lite om besöket. Jag minns inte alla besök, oavsett hur mycket jag än vill minnas. Men fråga den drabbade innan hur hen vill ha det – gå aldrig över huvudet på någon människa.
• Behandla inte någon som en bebis. Bebisspråk och extramammor som stoppade om mig tillsammans med nallebjörnen jag fått i present kändes lite väl knepigt. Det hände några gånger att någon fick moderskänslor när de kom in till mig:”Lilla duuuu!!!Halleduttan din lille plutt så hemskt” .Tur att jag inte fick napp i alla fall. Även om en vuxen människa är gullig och liten betyder det inte det att hen behöver en mor och far. Det räcker gott och väl med en medmänniska som stöttar. Sen kunde jag ju alltid utnyttja den sortens omtänksamhet med att lyckas få massage, pyssla med mitt hår och så vidare. Det kanske elakt men man var oftast överlycklig över att få fylla en funktion åt mig.
• Hjälp den drabbade med praktiska saker som räkningar, arbete, blommor och så vidare. Hämta eventuella ombyten, hygienartiklar eller annat som är av intresse just för den drabbade. Alla har olika behov och intressen. Fråga!

Som patient

• Använd Facebook. Så snart jag orkade började jag att skriva korta inlägg om småsaker som hände, detta för att slippa 3000 telefonsamtal eller svara på samma frågor hela tiden.

 

Stroke påverkar människor på olika sätt så hur just den drabbade kommer uppleva eller vilka hinder som blir mest besvärande är olika för olika människor. Det finns bra grupper på Facebook där man ka få stöttning av andra i liknande situationer. Gruppen jag är med i heter: SMIL-stroke mitt i livet. Det känns tryggt att ha kontakt med människor därifrån.

I nästa inlägg kommer jag att fortsätta att gå in på mer symptom och ”problem” jag drabbades av. Det handlar om de biverkningarna man” inte talar högt om” i alla fall inte när man är 20-50 år gammal.

Vänner och familj

Själv förstod jag inte riktigt att djungeltrumman hördes över hela riket, från väst till öst och norr. Kanske lite söder också. Alla släktingar och vänner fick information om att jag eventuellt inte skulle överleva. Tänk att ha så många som bryr sig om att man kanske blir en ängel (sen hade ängel kanske varit att ta i …).

Under tiden jag låg på sjukhuset och inte förstod så mycket, var jag helt plötsligt en superkändis. I efterhand kunde jag läsa om mig själv på sociala medier och jag har fått veta en del via sambo och vänner.
Mina systrar bombaderades med frågor från okända människor om hur det var med mig, några bad för mig på en katolsk högmässa.

Mina kollegor var supergulliga och kom varje dag i cirka 1-3 månader och hälsade på mig. Så mycket presenter jag fick, jag var oförskämt ”uppvaktad”.
Det var roligt att få presenter varje dag i 2-3 månader. Jag kan nog säga att jag blev bortskämd, eller kanske jag har så många vänner att det tar så lång tid att få presenter från alla …
Det påverkar såklart humöret och kämpaglöden när man får stöd av omgivningen. Sen är det inte paketen som gör grejen, men de gjorde ingen negativ påverkan i alla fall.

Afasi

Jag hade inte mycket fattningsförmåga som till exempel att jag inte pratade ”ordentligt” utan sluddrade och talade grötigt, men det påverkade inte mig alls, för jag uppfattade inte att jag talade annorlunda. Allt lät helt ”normalt” i mina öron. När talet påverkas benämner man det som afasi. Jag hade tur med den biten då det gick tillbaka. Jag har bara lite sludder kvar när jag blir hjärntrött, men uppfattar det själv nu.

Läste ett inlägg från kollegorna där de sinsemellan skrivit att de hade varit och hälsat på mig och det varit svårt att förstå vad jag har sagt, men att jag varit glad i alla fall.
Mina systrar har berättat att när de pratade med mig i telefonen så förstod de inte vad jag sa men min mamma sa åt dem att bara svara ja eller nej (jag märkte aldrig att samtalen var märkliga.)
Jag behövde aldrig gå hos talpedagog. Jag hade nog tjatat hål i huvudet på hen i så fall så det var nog en försiktighetsåtgärd från sjukhusets sida.

Vid afasi finns olika hjälpmedel att få. Man kan till exempel använda papper och penna alternativt, en liten whiteboardtavla (går att använda om och om igen) och tillhörande penna för att den drabbade ska kunna förmedla sig lättare

Hjärntrötthet

Hjärntröttheten var extrem, kan inte ens beskriva hur det påverkar ens hela liv att bli hjärntrött. Det är INTE som ” jag har festat konstant i en vecka så jag är JÄTTETRÖTT”, inte ens i närheten. Hjärnan stängs av helt, det är som att dra ner rullgardinen, du orkar inte ens begripa vad som händer i omgivningen. Du skulle inte ens orka bry dig om en zombie börjat äta på dig.
Bara att tänka att ”jag är nog lite sugen på kaffe” gjorde att jag stensomnade. Eller om jag fick besök så tog det inte många minuter förrän jag dog av trötthet.

Det finns mycket att läsa om hjärntrötthet och jag kommer troligen återkomma mer om symptom och huruvida de förstör för mig och de mina.

Mer på 1177.se

Afasi

Att återerövra språket efter afasi

 

Även om jag har varit medveten om mycket under sjukhusvistelsen så är tidsbegreppet inte solklart. När jag vaknade upp mer ordentligt började jag fundera på.JOBBET! (hur i all världen kunde jag tänka på jobbet som prio 1?) och att jag var tvungen att sjukskriva mig och så vidare. För i min värld blev jag sjuk den 3/1 och nu trodde jag det hade gått en dag, vilket betydde att det var söndag 4/1 när jag vaknade upp (trodde jag).

Ohh … jag måste ringa chefen och berätta att jag inte kommer imorgon, tänkte jag och fick tag i min mobil och lyckades ringa. Vad jag inte visste var att det var den 6/1 och hon hade redan fått information, så hon blev nog lite paff och fundersam över hur många hjärnceller som strukit med i stroken.

Blev smått bekymrad när sambon berättade att han kontaktat min mamma, systrar och pappa och att de var på väg till Göteborg – de 40 mil bort så det lät ju extremt onödigt tyckte jag.

Att jag var så dålig och hade varit nära på att stryka med, det förstod eller ville jag inte kännas vid. Inte heller förstod jag vidden av förlamningen (förnekelse blandat med neglekt-återkommer mer om vad neglekt är längre fram i bloggen).

Orkade knappt tänka en mening utan somnade snabbt om igen och så höll det på. Sambon var ständigt närvarande och försökte aktivera mig, vilket var bra. Dock i den stunden ville jag mest sova och det tog lång tid för mig att svara och tänka. Detta är en dold funktionsnedsättning som man kan få efter en stroke.

Här filmar sambon mig dagen efter jag vaknat upp och är mer talför.

Att vara hjärntrött är en intressant upplevelse, superjobbig och väldigt hindrande i vardagen. För mig kändes det ungefär som att ha blivit barn på nytt.

Ett barn springer runt runt, leker och stensomnar huxflux vart som helst mitt i en aktivitet. Och det gjorde jag med. Mycket med intryck (någon pratade med mig i fem minuter: zzzzz) eller att fundera på något, gjorde mig snabbt extremt trött. Jag har aldrig känt en sån trötthet tidigare i mitt liv. Någon kunde lika gärna smällt till mig så jag tuppat av, lika hastigt blev jag trött.

I nästa inlägg kommer jag reflektera över besökare och märkliga saker som matning, blöjor och annat som jag förknippar med barn och gamla.

 

Som patient

• Äter du någon medicin, har någon annan sjukdom är det viktigt att din anhörig kan få tag i den informationen om det händer något som kräver vård.
• Att vara patient och upplevelsen kring förlopp upplevs olika då vi är olika som människor.
• Man kan hamna i en kris och just nu var jag i chock- helt cool och lugn (förutom när man lekte att jag var en nåldyna) och det medförde dock för mig att jag inte kände mig rädd.
• Det som kändes bäst var känslan av att närmaste anhöriga var hos mig.
• Att de anhöriga tog hand om varandra kändes också bra för mig. Och att mina kollegor och min chef ställde upp på olika sätt och var förstående, helt fantastiskt.

Som personal

• Att bli hörd och sedd som en levande och tänkande människa (även om jag mer såg ut som en halvdöd blekfis) är något som jag upplevde som viktigt. Jag vill kunna påverka vad någon gör med mig. Även om det inte är möjligt att fatta beslut och greppa situationen så är det viktigt att få veta vad som händer (förutsatt att man inte är hysterisk utan kan ta till sig information någorlunda).
• Förståelse, till exempel när jag berättade för personal att jag är så stickrädd. Då vill man få bekräftelse på att de tar det lugnt även om det är akut. Om någon kan hålla ens hand i en sådan stund så känns det bra. Även om jag inte är ett barn så är trygghet en viktig faktor i de flesta människors liv.
• Att hörseln faktiskt är extremt viktig att tänka på. Äldre människor hör sämre och förstår inte latinska termer, men oavsett om patienten ser ut att ha passerat till nästa sfär så kan hen höra dig …
• Berätta för anhöriga vad som händer och om det finns någonstans de kan vända sig för att få mat, samtal eller annat som i den stunden kan vara viktigt.

Som anhörig

• Du kan inte göra mer än att följa med och finnas i närheten samt hålla dig lugn. Om den sjuke äter mediciner är det bra om du kan få tag i medicinlista samt informera sjukvården om den sjuke har någon sjukdom sen tidigare.
• Kontakta andra anhöriga eller viktiga personer. Du kan behöva avlastas och få hjälp av andra i ert nätverk.
• Som anhörig är man den viktigaste personen under denna resa.
• Om du som anhörig känner att du behöver finnas vid den sjukes sida en längre tid kan du ansöka om Närståendepenning
• Kuratorer på sjukhus brukar ha mycket bra information kring olika problem som kan uppstå och hur man kan lösa dem.

Läs mer på 1177.se

Att hamna i kris.
Ekonomiskt stöd när du är sjuk
Stroke
Anhörigstöd

Huvudvärken var fasansfull, fick smärtstillande i alla former men när jag fick en spruta med Ketogan (ett mycket starkt morfinliknande preparat) då trodde jag att slutet var nära. Vi ger det till exempelvis cancerpatienter som är döende och har svåra smärtor. Det är både för- och nackdelar att veta saker om sjukvården.

Jag kan tillägga att det fortfarande gjorde ont trots smärtstillande inte lika men ont …
Snälla människor lade kalla blöta servetter på min panna – underbart. Både att känna mänsklig närhet och att få svalka ner huvudet, som var som en tryckkokare.

Orsaken till den extrema huvudvärken var att blödningen gjorde så att min hjärna började svullna och inte längre fick plats inne i skallen och tryckte mot skallbenet och delar i hjärnan som styr vitala organ. Tydligen är det så att hjärnan svullnar på yngre individer och inte på äldre, var det någon läkare som sa. Det måste betyda att jag är riktigt ung:))
Jag hörde en läkare pratade om att öppna upp skallbenet för att lätta på trycket. Har sett skräckfilmer kring detta så jag var inte överlycklig över tanken.

Min dotter och sambons dotter kom på kvällen den 4/1, ett dygn efter insjuknandet och satt vid sängen. Jag kunde inte kramas, och jag ville ju så gärna trösta dem. Jag var bedrövad av att inte kunna skutta upp och säga att det kommer ordna sig. Jag kunde i detta läge inte tala, jag sluddrade otydligt men dottern berättade senare att jag visade att jag ville hålla henne i handen.

Min sambo hade i detta läge inte sovit eller ätit på länge. Han fick kontakt den 5/1 med min kollega och hennes man. Jag är så otroligt tacksam att de kom och löste av sambon så han fick sova och äta lite. Men då de kom så stod min kvinnliga kollega över mitt ansikte och sa:
– Hej det är jag… och jag har min man med mig.
Jag tänkte: knäppis, det ser jag ju, jag är ju vaken.
Men tydligen så såg jag helt väck ut. Ena ögat hängde och andra ögat stirrade rakt ut.

De satt hos mig och jag la märke till dem och helt plötsligt ringde min mobiltelefon!!!
Vad är det för idiot som stör nu, tänkte jag. Jag funderade och funderade och gjorde en kraftansträngning och sa till mina besökare:
– Vem var det som ringde?
Enligt kollegan så blev de helt chockade: Hon pratar! Sen sa jag inte så mycket mer.

Min dotter kom samma dag och blev glad då någon sköterska berättade att jag skulle överleva. Min hjärna hade slutat att svullna och återgick till normal storlek (i form av en ärthjärna).
Men min hjärna hade glömt den en vänstra kroppshalvan.

Att vakna upp till en helt annan förutsättning, det är något som jag kommer att ta upp i nästa inlägg.

 

Allt gick väldigt snabbt; från att jag insjuknade i hemmet cirka kl.18 den 3/1, till Näl där man försökte lösa upp proppen (kl.19-19.30) och därefter till Sahlgrenska där de började operera runt 23-tiden. Att det fanns personal som kunde utföra trombektomi var fantastiskt.

Jag hamnade på uppvaket vid 01.30. Sambon hade koll på tider eftersom han tog kort och pratade med mina föräldrar och dotter, samt andra som kunde vilja veta om jag var på väg över till ”den andra sidan”.

Själv vaknade jag av och till och minns att jag var törstig, fick då en blöt tuss i munnen, (munvård, det ger vi i vården när man ligger för döden … och jag vill inte dö än … det har jag inte tid med! minns jag att jag tänkte.)

Då jag fick en blödning vid operationen började min hjärna att svullna. Jag vaknade i ett mörkt sjukhusrum och mådde illa, jätteilla.

Då jag ville spy kraxade jag efter sambon, men jag kunde inte gå upp. Jag var instängd av grindarna i sängen.
Någon man svarade:
– Det finns ingen jäkla sambo här.

Jag gav upp och kräktes över sängkanten. Mannen, som låg i en annan sjukhussäng blev bestört och larmade.
– Kom hit hon spyr! Det är JÄTTEÄCKLIGT! tjoade mannen.

Efter det var det ständig kontroll av mina sinnen, ljuskänslighet, känsel och ögon – testet med ögonen ska jag tortera någon med när jag hittar en ovän:) Tänk dig att du vaknar kl 05 efter en vild natt på krogen med alltför många glas av alkohol och att någon tvingar upp dina ögonlock och lyser med ett starkt ljus och fortsätter i x antal timmar var 15:e minut.

Testerna var för att kontrollera om det blev kritiskt då hjärnan hade börjat svullna, inte nog med att jag höll på att dö av en fet propp, nu höll min hjärna på att svullna upp som en ballong.