Tack till alla som läser min blogg. Det betyder mycket att få möjlighet att blogga om endometrios.
Som ni säkert minns så dömdes mina ägg ut i samband med vårt andra IVF-försök omkring påsk 2015. Det var en stor sorg att få veta att chansen att få biologiska barn var minimal.
Här kan du läsa mer om IVF/provrörsbefruktning:
https://www.1177.se/Vastra-Gotaland/barn–gravid/barnloshet/ivf-provrorsbefruktning/
Endometrios behöver inte vara anledningen till ofrivillig barnlöshet. Många kvinnor med endometrios blir naturligt gravida. Med facit i hand tror jag att det var min endometrios som gjorde det svårt för oss att bli gravida. Jag tror inte alls att det berodde på mina ägg. Den behandling som gjordes i samband med IVF passade helt enkelt inte min sjukdom. Min endometrios blev aggressiv av behandlingarna.
Därför försökte jag, trots läkarnas utlåtande om mina ägg, att visualisera hur jag blev naturligt gravid. Jag ville vara fri från hormonbehandlingar, så att min kropp fick läka och bli redo för en graviditet. Jag sa till min man att jag behövde tid. Han ville boka ytterligare en IVF, fast denna gång utomlands.
Hösten 2015 efter vår äggdonation i Prag, så gick jag med på att resa till Cypern för att träffa olika läkare på IVF-kliniker och se på möjligheter att plocka ägg ur en naturlig cykel. Vi skulle alltså inte resa dit för att göra ett IVF-försök, utan bara för att prata med olika läkare.
Bara några dagar innan resan till Cypern i februari 2016 blir jag mirakulöst naturligt gravid. Det var en sådan enorm lycka. Jag har tagit säkert hundra negativa graviditetstest under åren som passerat och att se ett positivt graviditetstest var overkligt.
Vi avbokar inte resan, utan reser till Cypern för att prata med läkare, men framför allt för att ha semester. Det är nu en av de största prövningarna i mitt liv väntar.
Du kan läsa mer ingående om vår kamp om att bli gravida och min känslomässiga berg- och dalbana som ofrivillig barnlös och kvinna med endometrios i min självbiografi ”Barnlängtan”.
När vi kommer till Cypern ska vi skynda oss för att hinna med ett tåg. Vi springer med våra väskor och hinner precis med tåget. När jag sätter mig ner i tågkupén känner jag blodet forsa och jag vet att jag fått ett missfall, men hoppas, hoppas, hoppas att det inte är sant. Jag längtar så förtvivlat mycket efter att få hålla mitt barns hand.
Vårt hotellrum är magiskt och utsikten likaså, men jag är i chock. Vi reser till en klinik redan första dagen för att ta reda på om det är ett missfall vi är med om. Det läkaren säger gör mig helt förkrossad. Han menar att det inte räknas som en graviditet, eftersom det är så tidigt. Hur kan han säga så? Testerna visar att jag varit gravid, men att graviditeten avstannat.
Läkaren ger oss tid hos en annan läkare, som kan skrapa mig om det behövs. Vi ska träffa honom dag tre och dag två reser vi till en välkänd klinik. Den kvinnliga läkaren säger att hon inte vill riskera att plocka ägg i en naturlig cykel, eftersom det inte är bra för deras statistik. Vi ber dem ändå kontrollera min äggreserv, trots att de inte vill hjälpa oss. Äggreserven ser bra ut.
Här kan du säga mer om gynekologisk skrapning:
Jag längtar så förtvivlat mycket efter att få vara i solen, plocka stenar på stranden och sörja vårt missfall. Jag håller ofta mina känslor inom mig och skriver dagbok för att få ur mig allt jag tänker och känner. Det är mina dagböcker som ligger till grund för min självbiografi.
Tredje dagen orkar jag inte längre hålla mina känslor i schack. Vi besöker läkaren som eventuellt ska utföra en gynekologisk skrapning. Han genomför ett vaginalt ultraljud och på något sätt kan han, till skillnad från alla andra läkare som undersökt mig, se att endometriosen är aggressiv.
”Du kommer aldrig bli gravid och få behålla barnet om du inte opererar bort din endometrios”, säger han. Jag blir helt förkrossad och vill bara skrika: ”Rör inte min kropp!”. När vi kommer ut på gatan brister allt. Jag gråter och skriker. Säger att jag inte orkar mer. Säger att det inte går att operera bort endometrios. Min man frågar om vi ska åka och träffa den första läkaren igen. Kan han inte förstå att jag inte vill träffa fler läkare. Han undrar vad han ska göra för att stötta mig. ”Säg bara att allt kommer bli bra”, säger jag.
Sista dagen får jag äntligen plocka stenar på stranden.
Även om jag känner en stor sorg och vet att jag måste opereras igen, så känner jag ändå hopp. Nu vet jag att det inte är något fel på mina ägg.