Författare: 1177vgrblog_sysop

De akuta behandlingarna

På sjukhuset röntgade de mitt huvud för att se hur läget var. De hittade en stor blodpropp i en av de stora artärerna som försörjer den högra hjärnhalvan. De påbörjade behandling för att lösa upp proppen, men det gick inte. Kanske var den gjord av nåt material från yttre rymden? I vilket fall som helst började personal att prata om ambulanshelikopter.

De var inte kloka! Jag ville inte åka helikopter till Sahlgrenska, det betydde ju att jag var jättesjuk, och det var jag ju inte alls.

Helikoptern var för långt borta så de kom fram till att det gick snabbare med ambulans. Jag stuvades jag in i ambulansen som skulle ta mig och sambon till Sahlgrenska. Vi kom fram kl 22.08, fyratimmar efter insjuknandet (propplösande fick jag venöst på väg ner).

Utlämnad och duschad

Väl nere på Sahlgrenska gick det undan, kan inte avgöra hur många som hjälptes åt att klä av mig. Jag är inte förtjust att vara naken inför andra. Frusit hade jag gjort under hela tiden och försökte inte dö av köld då de flyttade mig till en duschvagn, men varmt vatten är aldrig fel.

Dock blev jag kissnödig mitt i spabehandlingen och ville gå på toaletten, vilket någon kvinna sa inte gick, Jag upprepade ett antal gånger att jag minsann var kissnödig, varpå kvinnan sa: – Du kan väl kissa här? I mina ögon lät det fruktansvärt, men kvinnan fortsatte:
– Du har väl kissat i duschen nån gång?
Hade jag kunnat i det ögonblicket hade jag med glädje kissat på henne. Hon blev märkbart irriterad på mig och ordnade så att jag istället fick en kateter. Då sätter man först bedövningsmedel på toppen på katetern, så det känns inte så mycket att få en sådan. Det är inte min drömbehandling utan jag hade hellre tagit en ryggmassage.

Angående duschen så har jag själv duschat många människor i en sådan anordning men det som var jobbigast för mig i detta utsatta läge, var att det kändes som man befann sig i en fullsatt fotbollsarena och blev duschad av hela fotbollslaget …

Operation

Först skulle man göra en kontraströntgen, en så kallad CT-skalle, på mig. Man sprutar in kontrastvätska i in i pulsådern för att sen ta bilder av det aktuella området för att få kunna se bättre inför operation, vilket också var duschens syfte – att förbereda mig för operation.

Jag var avtrubbad och inte rädd, men då de började hala in instrument via ljumsken på mig med syftet att via pulsåder gå upp till hjärnan och plocka ut proppen blev jag orolig. Jag fick då lugnande medicin och här försvinner jag bort i tid och rum så vissa intryck och händelser under denna operation känner jag bara till tack vare läkare och sambo.

Då de opererade ut proppen gick den sönder i 3 delar, och då de skulle få tag i sista proppdelen så skadades ett litet kärl och orsakade en blödning. Vilket jag skulle få erfara konsekvenserna av inom närmaste tiden. Det berättar jag om i kommande inlägg.

Läs mer om trombektomi.

 

 

 

Den här bloggen skriver jag för att kunna stödja, uppmuntra er som på något sätt har drabbats av stroke. Jag har sett människor när de fått stroke i mitt arbete som undersköterska (allt från ögonblicket då stroken drabbar enskilda individer till att stötta vid rehabilitering). Jag har en mor som drabbats av stroke så jag har också stått som anhörig i detta.
Nu kommer jag dela med mig av min egna galna resa.

Detta är mina upplevelser, intryck och jag förstår att andra kanske inte känner igen sig och jag vill inte förminska strokens förstörande kraft, men kommer mest fokusera på hur jag gått igenom, och fortfarande går igenom en jäkla jobbig resa.

Insjuknandet
Det var som vilken dag som helst, ingen förvarning om att vårt liv som familj skulle hamna i en nära döden upplevelse. Jag och min sambo hade varit och hämtat en garderob och höll på att bära in den. Vältränad och relativt stark för att vara tjej, hjälptes vi åt att bära in delarna. Det var kallt och jag värmde mig i någon minut inomhus.
När jag kom ut till sambon och sa jag att vi kan bära in nästa del, tittade han på mig som om jag vore nån rymdvarelse och frågade:
– Har du druckit?
Jag surnade till och sa något mer men sambon sa:
– Det är nåt fel på dig, hör du inte hur du låter? Vi går in och ringer 112.

För att bevara husfriden följde jag med in även om jag i mitt stilla sinne tänkte att han hade fel. Väl inne satte han mig i hallen och ringde 112 och sa:
– Jag tror min sambo fått en stroke.
STROKE!!?? tänkte jag. Nu hade det brunnit totalt i någons hjärna, jag jobbar ju i vården och vet minsann att det faktiskt drabbar 70-100 åringar, inte en 38-åring som tränar regelbundet.
Han rabblade på och de skickade ambulans.

Under tiden (40 min) som vi väntade, kände jag hur det pirrade i mitt vänstra ben och det blev nertyngt av något – jag trodde det var en massa tunga kläder som sambon lagt på mitt ben så jag inte skulle gå iväg. Jag kände att jag började bli förlamad mer och mer. Sambon satt hos mig hela tiden När ambulanspersonalen kom gjorde de några tester på mig som jag tydligen inte klarade. Själv var jag bombsäker på att jag gjorde allt felfritt.

Färd mot sjukhuset
Det blev blåljus till sjukhuset med sambon efter i bil. Under resan fick jag ett krampanfall liknande epilepsi, men jag uppfattade inte några skakningar, utan tyckte att det var helt onödigt att åka ambulans. Dock uppfattade jag att den ”elaka” ambulansmannen spänt fast mitt vänstra ben stenhårt, och det klargjorde jag klart för honom (förmodligen gick det nog knappt förstå mitt tal då jag sluddrade).

Jag var ingen vidare tacksam patient. Jag lyckades dessutom att ta bort nålen han hade satt i min arm. Jag är nämligen löjligt stickrädd.

Lär dig symtomen på stroke-gör AKUT-testet