Nej, jag mår inte alls bra idag. Jag mår verkligen skitdåligt.
GUD vad jag hade behövt bli inlagd igår. Men den enda avdelning det fanns plats på var den för missbrukare av olika slag. Jag visste med en gång att min OCD skulle löpa amok om jag hade lagts in där. Jag som i stort sett hela mitt liv varit livrädd för sådant som jag kan förknippa med HIV….dvs sprutor, kanyler, blod…kan ni då gissa hur jag skulle gå på helspänn varje vaken sekund på denna avdelning även om jag VISSTE att personalen har stenkoll på de som är intagna?
Idag då? Vaknade runt kl 8 men jag klarade inte av att gå upp ur sängen förrän klockan var 14. Gick upp…helt tom. Inom mig så fanns det bara….ingenting….en tryckande smärta…ett mörker.
”….när ska jag få vård? Jag behöver hjälpen NU….hjälpen som…jag hoppades få veta mer om för 4 månader sedan….men öppenpsykiatrin glömde bort mig…FAN…jag måste tydligen härda ut en tid till. Jag vet inte om jag orkar.
På jobbet är det så hopplöst. Jag finner ingen väg ut ur det hela. Jag funderar och funderar på vilka arbetsuppgifter jag kan klara av…och på vilket SÄTT jag klarar av att jobba. Jag inser att inte ha en maillåda på datorn skulle göra arbetet mycket enklare. Orkar inte med alla mail som kommer in. Jag orkar ju knappt längre ta bort mail som stör. Känner mig som en skugga av mitt forna jag.
Träningen…det är den ENDA sysselsättning som ger mig lindring….men tyvärr bara för stunden. Den tar inte bort någon smärta alls…den bara gör att jag orkar några timmar till.
Här hemma då? Det är så jobbigt. Mitt hem är fint och jag har allt jag behöver i det materiella….men det är så tomt. För ett halvår sedan minns jag hur jag frågade om det fanns någon som ville komma hem till mig på en fika. Jag skulle bli själaglad om någon ville det. Komma hem till MIG! Inte jag till DEM! Det var en hel del som svarade och det verkade hoppfullt. Men nu ett halvår senare så räknar jag efter hur många det har varit av de som nappade. 0.
Detta har dragit ner mig rätt rejält. Tydligen har jag varit så dålig på att bygga relationer att jag inte har några här uppe som är av högre styrka :-(”
Jag vet att vissa har det jävligt tufft själva och det har jag förståelse för <3 men inte ALLA väl? Är vår värld så tragisk att vi lider så allihopa?
Men tomheten är så tärande…frätande.
Men här uppe idag då? Jag hade gått upp ur sängen vid kl 14….sjönk ner i soffan och bara stirrade på en punkt i golvet. Det var ett stort svart vakuum inuti mig. Som gjorde ONT! Som frätte! …men jag kunde inte…
”…kan inte hitta det som gör så ont. Mina föräldrar lider….det gör mig så ledsen. Min syster är orolig…det gör så ont i mig. Alla vill så gärna lösa problemet. Vilket problem undrar jag uppgivet? Om jag bara kunde SE problemet själv. Tröttheten över att ha kämpat i motvind under så många år nu PLUS 15 tidigare år med att gömma mig själv och misshandla mig själv. När ska jag få den där JÄVLA vården för OCD???? Den förstör mig fullständigt! Jag har haft en OCD sedan 13-14-årsåldern som varit helt klart handikappande för mig. Den har förpestat tillvaron så mycket! 12-14 psykologer har inte sett detta utan det var först på akuten i våras överläkaren såg det. Men jag är så otroligt trött nu. Har tagit mig ur alkoholens starka grepp, tagit mig igenom så mycket trakasserier, slitit som ett djur på jobbet, med bostaden, med träningen…..allt för att försöka få en NORMAL vardag någon förbannad gång och få leva mitt liv som den jag känner mig FÖDD SOM!
…jag är så trött. Att gå igenom vård för OCD kräver ork och kraft av mig. Kraft och ork jag inte har. Depressionen suger energi ur mig också. OCD och Depression går sida vid sida i måendebilden. Om jag ska börja må bättre på allvar så måste jag jobba med BÅDA! Samtidigt klara av Könsdysforin. TACK GUD att alkoholens sug är så mycket mindre idag…..men hur ska jag orka? Jag vill få vila…jag vill få lugn och ro…känna frid…
.…det finns…en väg….ut….känner jag hur en diffus känsla viskar tyst tyst till mig…knappt hörbart. Motvilligt lyssnar jag mer och mer på den. Den rösten är riktigt otäck! Så fruktansvärt skrämmande! …men samtidigt….befriande. Ju mer jag inte orkar slita mig ifrån denna känsla desto starkare blir den….ok…testar att simulera hur det känns att skära av mig pulsådern i handleden. Tog en trubbig glasgrej och bara drog utmed huden med ett tryck….såg framför mig i fantasin hur kniven skär in…hur blodet börjar tränga fram…först lite och sedan mer och mer…hur det börjar rinna utefter handleden…börjar droppa ner på golvet…hur dropparna av blod på golvet blir till en mindre pöl…sen större…större….känner efter ett tag hur jag börjar bli dåsig…NEJ!!!! Jag VILL ju LEVA förbannade röst i mig! SLUTA!!!!
Undrar hur det skulle kännas att sakta tyna bort och somna in pga blodbrist? Nu blir jag rädd på allvar. Men jag vill ju LEVA LEVA LEVA!!!! Jag åker in till psykakuten igen på måndag morgon och ber till högre makter att det har blivit en plats ledig på den avdelning jag hoppades få komma till.
Men…på den tar de bara hand om det mest akuta och i mitt fall är det självmordstankarna. Men det som orsakar självmordstankarna är ju så himla mycket mer komplext….NÄR ska hjälpen jag väntar på börja verka så jag blir BÄTTRE? Fram tills dess så kommer jag ju bara att åka in och ut på denna avdelning….fan….det känns så hopplöst nu….snälla….någon….något….hjälp mig….”
…och nu forsade tårarna fram när jag satt där i soffan. De forsade fram så otroligt kraftigt och intensivt att jag fick svårt att andas. Jag hulkade efter luft. Det droppade tårar ner på golvet och jag bara satt där och hade ont.
Där och då kan jag tala om att möta döden blir rätt lockande. När en sitter mitt i smärtan och finner ingen väg ut. Jag vill leva, leva för alla som bryr sig om mig, leva för min egen skull…men denna smärta…den är så tärande. Jag är ingen evighetsmaskin….utan min ork är begränsad. Jag känner nu hur läskigt svag jag är i själen. Jag kan lova er en sak! Om jag känner på detta sätt även på måndag så sitter jag på psykiatriska kuten på måndag förmiddag och åker inte därifrån oavsett vad!