Sitter återigen på mitt rum på avdelning 11 på psykiatriska, Kungälv sjukhus. Är så enormt trött idag. Själen är helt färdig. Det är så mycket intryck att ta in nu. Både minnen från förr som bearbetas gång på gång och all den kärlek jag blir bombarderad med plus en jäkligt otrevlig ångestattack under dagen. Detta är en lång process som måste få ta tid…mycket tid. Med tanke på hur många år som har gått med smärta…så kommer det behövas ett antal år till innan detta är bearbetat tillräckligt väl.
Idag fick jag besök av en underbar vän. Vi satt och pratade på mitt rum ett tag innan vi tog en trevlig promenad ute i skogen intill sjukhuset. Det var berikande och befriande. Det regnade lite smått…typ småspik. Hahaha….kul uttryck förresten…Småspik 🙂 Jobbigt om det verkligen VAR småSPIK 🙂
Vi pratade om allt möjligt och helst plötsligt tyckte jag mig se kantareller, gula. PINGGGGGG! Svampradarn gick med en gång på och jag piggnade till något enormt! Men attans….det var falska gula kantareller. De där orangea men med ett svagare rött inre på hatten. Vad säger detta mig? Jo, jag behöver komma ut i skog och mark efter att jag blivit utskriven. Kanske redan till veckan som kommer.
Jag vill ha SVAMP! ….nej…inte DEN svampen 😉
Men vi pratade. Inte om bara trevliga saker. Jag berättade om allt det mörka som varit och som jag undanhållit från denna blogg och från föredragen jag är ute på. Det är tunga grejer.
När jag berättat klart så säger min vän: Du…det är ett mirakel att du ens SITTER här idag. Vad du har gått igenom!
Vad ska jag säga? Jag bara nickade med i tysthet och ett svagt ”ja…jo….så är det nog…” undslapp mina läppar…tittade ner i marken där jag och min vän satt på en träbänk utanför entrén till sjukhuset under ett tak, då det fortfarande regnade ute.
Det är så mycket kärlek som öses över mig nu…så mycket att jag har svårt att ta in det. Jag minns ju hur jag redan som liten valde att stänga in mig på mitt rum och ville vara ifred. Ifred från VAD?
Jag stängde in mig och ville känna frid. Detta beteende har egentligen följt mig ända upp till idag och det är nog därför som jag hellre åker till mitt hem istället för att gå ut på stan och festar. Hemma är min lilla bubbla. Men den är ödslig och enslig. Nu känns det som att jag kan få stöd i att kunna bryta mig ur den här bubblan. Jag VILL ju det, jag VILL ta för mig av livet….som MILLA….men jag har hittills inte orkat…varit handlingsoförmögen…likt en som är paralyserad av en rädsla. En rädsla för något…men vet inte vad.
Jag vet ju egentligen hur jag ser ut i verkligheten, på bild…men jag behöver jobba bort den bild som JAG har mig själv. Detta med Könsdysfori är en jobbig grej. Att känna mig född i en kropp som jag EGENTLIGEN avskyr…men varit tvungen att lära mig älska för att inte bli galen fullständigt! Men jag har aldrig lärt mig älska min kropp. Jag har bara lärt mig att acceptera den. Jag vill ha MER av livet än att bara acceptera mig själv i livet. Jag vill ÄLSKA mig själv i livet, ÄLSKA alla omkring mig i mitt liv. Jag vill älska LIVET!!!
Men vad händer nu då? Imorgon blir det kanske utskrivning….komma ut från tryggheten. Förresten….trygghet?
När jag vaknade i morse så upptäckte jag två obehagliga saker. Den första var att på min mobil när jag skulle låsa upp den så var jag tvungen att med en gång ange min kod. Fingeravtrycksinloggning gick inte då för många misslyckade försök hade gjorts. Men…tänkte jag….jag hade ju bara släckt ner displayen och lagt telefonen i en liten väska som jag har i sängen (finns inget låsbart skåp i mitt rum). Fick direkt värsta ångestkänslor komma krypandes om att någon KAN ha varit inne i mitt rum på natten och pillat i min väska. Jävligt obehaglig känsla.
Men jag tvingade mig att slå bort denna tanke då jag inte kunde bevisa något.
Precis när jag börjat komma framåt och ifrån denna ångestattack så kom nästa smäll…bara 10 minuter senare. På min fönsterbräda inne i rummet hade någon lagt en cigarettfimp. Men….tänkte jag….jag har ju inte lagt den där…men vem har då gjort det????? Jag blev stel av panikkänslor. HAR någon varit inne på mitt rum ändå? Inte hade JAG då sett en fimp där på kvällen innan jag gick och lade mig. Personalen litar jag på…men de andra som ligger inne då? Eller har jag blivit paranoid och ser saker som inte sker?
Jag tog upp detta med personalen….och de har bett nattpersonalen att vara extra vaksamma. Men inget av detta går ju att bevisa. Fimpen sparades i en bit papper av en sköterska….men det finns ju inga kameror som övervakar rummet eller korridoren utanför.
Så jag har känt mig så stressad idag över vad som eventuellt kan ha hänt när jag låg och sov. Min hjärna har gått på högvarv över vad någon eventuellt kan ha gjort på MIG när jag låg och sov. En JÄVLIGT obehaglig känsla som jag inte riktigt kan slå ifrån mig.
Så nu sitter jag här…full med ett kaos av känslor. Känsla av att eventuellt ha blivit utsatt för något, plus känslan av vemod från minnena förr och plus allt virrvarr som kommit pga all kärlek jag blir överrösta med nu.
Om jag fick välja så skulle jag vilja stanna kvar här på sjukhuset 2-3 nätter till…sen räcker det tror jag.
Men vi får se som sagt vad som sker imorgon. Vågar inte spekulera just nu.
Ledsen….det är jag dock nu…ledsen, trött och ängslig. Skulle så gärna vilja stanna kvar några nätter till…..snälla….låt mig få göra det….Jag är rädd just nu.
KRAM