Månad: september 2017

 En av mina uppgifter på VågaVa är rådgivningar till både missbrukare och anhöriga… och jag har under åren som gått utvecklat ett ganska gott öga till vem som är beredd att göra det där lilla extra som oftast krävs för att lyckas med att bli och inte minst, förbli… drogfri.

Vad har då jag att komma med när man söker upp mig för en rådgivning… kanske inte alltid det som man skulle vilja höra kan jag väl medge… men en sak är jag bra på och det är att sätta mig in i en missbrukares verklighet… den skolan har jag tagit examen i med högsta betyg och är det ett råd jag omedelbart skulle vilja ge er så är det att välja bort den utbildningen som jag gått… de flesta av mina kurskamrater är idag… döda.

Jag har gått i samma skor som alla andra missbrukare och tro mig när jag vill påstå att vi som missbrukar har betydligt fler likheter än skillnader… det spelar egentligen inte så himla stor roll vad drogen heter eller vad vi nu missbrukat för någonting… vi är alla lika unika.

Förutsättningarna att lyckas med att bryta ett missbruk kan variera men vissa saker verkar vara lika för oss alla… på första plats så skulle jag vilja sätta en ärlig önskan om att vilja bli drogfri… med den önskan är vi en bra bit på väg… sen är mitt tips att be om hjälp, att ensam skulle vara stark är bara båg… men tillsammans kan vi göra det omöjliga möjligt.

Och helt ärligt… vill ni bli drogfria år så vet jag hur man gör… gör som jag gjort… det funkar.

 Att leva drogfritt är så mycket mer än att ”bara” vara ren… att leva drogfritt innebär för mig att leva utan filter… mer på ”riktigt” med allt vad det innebär på gott och ont.

Livet på livets villkor är fyllt av känslor… både glädje, sorg och allt däremellan. I missbruket så var det mesta ”bra” eller ”dåligt”… och bra är lika lite som dåligt en känsla… idag så kan jag skratta från magen och gråta från bröstet… det är väl inte alltid som det kommer tårar när jag är ledsen men jag känner på sorgen och välkomnar den… för även om en känsla kan kännas obekväm så är det skönt att kunna bejaka den… och jag är helt övertygad om det inte finns några ”bra” eller ”dåliga” känslor… bara känslor av alla de slag.

Idag så är jag ledsen… och det är jag är glad för hur konstigt det än kan låta… för det finns en anledning till min sorg och då är det skönt att kunna sörja… om inte annat så av respekt för det jag sörjer… det känns inte så himla bekvämt just nu… men det känns och det är jag tacksam för.

 Minns med fasa söndagarna då det begav sig… eller nja, söndagarna var väl inte så farliga då var ju måndagarna betydligt värre för på söndagarna kunde jag ju faktiskt fortfarande ta en återställare eller två… åtminstone så länge jag hade ett jobb att gå till… senare när jag var arbetslös så spelade det ju faktiskt inte så himla stor roll vilken dag i veckan det var… och helt ärligt… bakfyllan var inte längre något större problem eftersom jag ju tog droger mest hela tiden… allt för att slippa känna på den ständiga ångesten.

Vaknar inte längre upp utan att komma ihåg vad som hände igår… minnesluckor finns inte i drogfriheten. Jag gör inte bort mig på fester och hamnar aldrig i slagsmål längre… när jag är nykter så har jag inga problem att uppföra mig civiliserat. Jag är inte längre omgiven av idioter och har inte en osannolik otur med det mesta… hamnar inte längre på akuten och krockar inga bilar.

Känner idag att jag duger precis som den jag är… och jag har inte längre ångest.

Men… jag är inte drogfri för att slippa bakfyllor och ångest… nä, jag är drogfri för att jag tycker att jag är värd ett liv bättre än vad jag någonsin vågat drömma om… för sanningen är att nu är jag fri att göra precis vad jag vill… hur jag vill och när jag vill.

 Vi är några stycken som lever enligt principen att det enda sättet vi kan behålla det vi fått är genom att ge bort det.

Det kanske kan låta lite konstigt men när det gäller drogfriheten är det faktiskt ganska genialt… visserligen så kan jag inte förändra någon annan än mig själv och att få en aktiv missbrukare att överväga ett drogfritt liv är lättare sagt än gjort… grejen med att ge bort det jag har fått är att jag blir påmind om hur himla bra jag har det som drogfri… att allt… precis ALLT har blivit bättre.

Om jag vill bibehålla mitt liv som jag har det idag så behöver jag fortfarande ta ett visst ansvar och upprätthålla ett visst mått av rutinerna som hjälpt mig genom åren… att fortsätta att umgås med mina drogfria vänner ser jag som en självklarhet eftersom jag (precis som alla andra) blir som jag umgås… hänger jag enbart med människor som super och knarkar så är det ju bara en tidsfråga innan jag plockar upp drogerna igen.

Ett råd som jag mer än gärna ger bort är att välj dina vänner med omsorg… eller som någon sa till mig… ”hänger du med vinnarna så blir du en vinnare”.

 I mitt liv som aktiv missbrukare så trodde jag mig nog vara en väldigt hemlighetsfull människa… jag var så himla hemlig att jag inte ens själv visste om att jag hade problem med droger och även om det fanns en och annan som försökte påpeka detta för mig så fattade jag det inte ändå… så hemlig var jag.

Att stoppa huvudet i sanden och blunda var snarare regel än undantag och jag visste knappt hur man stavade till ansvar på den tiden då det begav sig… däremot så var jag ganska bra på att hitta fel hos andra och kunde mer än gärna påpeka detta för dem, gärna med en plan om hur de skulle komma tillrätta med sina tillkortakommande som grädde på moset.

Idag så har jag inte många hemligheter kvar… och inte så stort behov av att hävda mig på bekostnad av andra heller… skönt.

 Sedan jag för en herrans massa år sedan valde bort drogerna i mitt liv så har väldigt mycket förändrats… inte minst jag själv.

Ta bara det här med att ”bearbeta” och ”jobba med sig själv”… sånt ”flumsnack” hade jag väl inte tid med när jag missbrukade… jag är ju uppvuxen med mantra som ”ensam är stark” och ”pojkar gråter inte”. Förvisso så var jag väl ganska bra på att tycka synd om mig själv och ta på mig den berömda offerkoftan, men grät gjorde jag fan inte… och ensam… herregud… hela världen bestod ju av idioter och jag kände mig faktiskt som den ensammaste människan i universum… den enda som kunde rädda mig var ju… jag.

Idag så ser det helt annorlunda ut… inte för att världen har förändrats så himla mycket men en sak som jag lagt märke till är att idioterna har försvunnit… kan bero på att jag lever drogfritt… jag anar i alla fall ett samband.

Men visst har jag själv gjort en hel del också… som det här med att ”bearbeta” och ”jobba med mig själv”. För mig har det mest inneburit att jag lärt mig att ta ansvar för min del i vad som händer i mitt eget liv samtidigt som jag upptäckt en hel del mönster i mitt eget beteende som satt mig i jobbiga situationer… om och om igen.

Men den största förändringen som jag gjort är egentligen väldigt enkel… jag har nämligen lärt mig att be om hjälp och insett att det där med att ”ensam är stark” inte är sant.

 Är det någonting jag som en drogfri missbrukare har blivit varse så är det känslor av skuld och skam… själva drivkraften bakom mitt missbruk… enligt mig så är skam… bränslet.

Och hur tänker jag nu kanske ni undrar… och det ska jag försöka förklara.

Som ni ju vet vid detta laget så är min bestämda åsikt att jag har en känslomässig sjukdom… beroendet… och drogerna har aldrig varit mitt egentliga problem utan istället någonting som jag har kunnat manipulera mitt eget känsloliv med… med mer eller mindre lyckat resultat… säga vad man vill men alkohol kan vara oerhört effektivt när man är rädd… jag har själv blivit rent av dumdristigt modig vid ett flertal tillfälle… dåraktig kan vara ett bättre ord vid närmare eftertanke.

En av nackdelarna med detta tillfälliga mod skapat av alkohol var väldigt ofta… skam och skuld… jag skämdes som en hund över vad jag sagt och gjort på fyllan… vilket var en ypperlig anledning till att peta i mig mer droger för att slippa känna denna ångest.

När jag blev drogfri så hade jag en hel del att jobba med när det gällde min skuld och skam… skulden var för det mesta ganska hanterbar eftersom jag ofta kunde göra om och göra rätt… be om ursäkt… sluta göra bort mig… med mera med mera… kort sagt, stå upp för mina handlingar.

Skammen däremot var det värre med… men jag har idag lärt mig ett bra sätt att komma tillrätta med min skam… jag pratar helt enkelt om den… slutar att hålla min skam dold som en hemlighet inom mig… för jag har lärt mig att min skam växer i mörker… och bleknar i ljuset.

Är det någonting jag har lärt mig under mina drogfria år så är det att det inte finns någonting som kan kallas för ”hopplösa fall”… förvisso har jag under dessa år stött på massor av människor som själva mer än gärna skulle vilja kalla sig för just ”hopplösa”… och jag vet inte hur många olika förklaringar jag hört till varför… vissa människor… skulle vara så himla speciella och annorlunda.

Eftersom jag själv varit en av dem så kan jag ibland ha en viss förståelse över resonemanget… men jag köper det inte längre… idag så VET jag att vem som helst med en önskan om att leva drogfritt kan göra det… vi är alla speciella och annorlunda… men till slut så har vi ändå mer som förenar än som skiljer oss åt… och helt ärligt… kunde jag bli drogfri så kan vem som helst bli det.

Jag säger inte att det är lätt att bli drogfri… det är visserligen väldigt enkelt… men fan inte lätt.

När jag till slut en morgon med jordens bakfylla, ångest och en god väns hjälp fattade att jag hade ett problem med droger så trillade samtidigt en polett ner mellan öronen på mig… en insikt som berättade för mig att om jag inte drack sprit så blev jag inte full… och om jag inte petade i mig knark så blev jag inte påtänd… denna insikt drabbade mig som en blixt från klar himmel… kunde det verkligen vara så enkelt?

Även om det är himla enkelt så behöver jag hjälp att hålla mig drogfri… Jag kan nämligen ganska snabbt lura mig själv att jag nog fan fixar att dricka en öl… och då är det skönt att kunna ringa en vän och få kontakt med förståndet igen… för sanningen var ju att jag inte är killen som dricker EN öl.

När man har varit drogfri en längre tid så kan det vara lätt att ”glömma bort” vad som egentligen alltid behöver komma i första hand… min drogfrihet.

Ni vet, livet rullar på och allt det där ”vanliga” blir allt vanligare, mina problem byter långsamt karaktär och efter ett tag så har jag börjat ta min egen drogfrihet för givet… vilket naturligtvis är livsfarligt för en kille som mig. Jag är inte sugen på droger dygnet runt längre, inte ens ofta utan snarare nästan aldrig… men… jag är och kommer för alltid att förbli en beroende och det får jag aldrig glömma bort.

Jag är helt enkelt inte killen som dricker ETT glas vin till maten.

Det händer ganska ofta att jag får höra att jag hjälpt en massa människor genom mitt arbete på VågaVa, det är inte sant för jag har inte förmågan att hjälpa någon… eller… låt mig förklara hur jag menar.

Sanningen är att det fanns en hel del människor som ville hjälpa mig med mitt drogproblem när jag fortfarande var fullt aktiv i mitt missbruk… det funkade inte så bra för dem eftersom jag inte själv var medveten om att jag hade några som helst problem med droger.

Visst hade jag problem… massor… med jobbiga flickvänner, dumma grannar och en massa andra idioter som verkade leva för att göra mitt liv ohanterligt… jag hade också en jävla otur med det mesta och egentligen så var det nog väldigt synd om mig… enligt mig själv… att någon då hade mage att påstå att jag hade ett problem med droger var närmast att se som ett slag under bältet på mig… vilken idiot… droger var ju mitt minsta problem.

Jag anser att det är oftast är totalt bortkastad tid att försöka hjälpa någon som inte vill ha hjälp, därmed inte sagt att man ska sluta bry sig om människor bara för att de valt att missbruka. Man kan alltid ställa sig själv frågan om hur man själv skulle vilja bli bemött i samma situation. De flesta av oss föredrar nog trots allt ärlighet av våra nära och kära… och mår man dåligt av en närståendes missbruk så tycker jag nog att man har rätt att säga det direkt till den det berör… att prata MED människor är ju så mycket bättre än att prata OM människor… eller hur?

I mitt jobb så kommer jag i kontakt med människor (både missbrukare och deras anhöriga) som vill ha hjälp och naturligtvis så gör jag då mitt bästa för att hjälpa till om jag kan. Men till slut så vilar ändå ansvaret på den enskilde individen och jag inser ofta att den som jag hjälper när jag berättar om hur jag burit mig åt för att få det livet jag har idag… det är mig själv.

Det fodras mycket mod för att våga be om hjälp… och att försöka hjälpa någon som inte vill ha hjälp är tyvärr och för det mesta ett bra sätt att få känna på känslor som maktlös, ohanterligt, värdelös och några till på samma tema… att däremot få lov att stötta någon som verkligen vill förändra sitt liv… det fyller oss med kärlek, hopp och tro på att vi faktiskt är både vackra och värdefulla människor.

Det finns bara en enda människa i världen som jag kan förändra… mig själv.