Månad: juli 2018

Jag har nu kört i ett tokintensivt tempo för att dra resan jag gjort genom livet för att landa i nutid. Jag kommer nu dra ner på tempor en del i skrivandet. Det är ju en del att läsa för dig som kanske precis har snubblat in här på denna sidan.

Jag är öppen för frågor. Det är väldigt tyst på kommentarerna. Var inte rädda för att fråga, starta diskussioner, ifrågasätta…ja vad som helst. Det känns just nu lite som en monolog.

Eller är allt solklart det som jag skrivit om? Alla vråer och skrymslen behandlade och paketerade?

Men klart…vill eller vågar du inte fråga så är det så.

Kram

Jag tror att varenda transperson kan skriva under på att samhället och den rådande normen som härskar, har ställt till problem i allt från liten skala till monumental omfattning.

Att leva som cis-person innebär extremt stora privilegier som denna person normalt inte reflekterar över. Allt liksom bara flyter på. Bemötandet inom vården, på idrottsanläggningar, i omklädningsrum, i affärer, hos myndigheter…ja till och med i telefon….allt detta är enklare.

Som transkvinna får jag ofta i telefon förvånade reaktioner tillbaka när jag säger mitt namn. Då fräser jag ibland till med att ”Om du undrar över min röst så kan jag säga att jag är transperson!” …då brukar den personen mjukna och be om ursäkt. Men det tröttar ut!

Sedan att aldrig kunna slappna av för att hela tiden vara beredd på att stålsätta sitt inre för vilket bemötande som nu må komma när jag är ute på stan. Det tar på krafterna att vara i beredskap. Detta behövde jag ju aldrig när jag var Micke. Skillnaden är enorm!

Men nu som Milla så önskar jag inget hellre än att bara få vara ifred. Ifred från allas blickar. Visst, nyfikna kan folk få vara…men att stirra elakt, fnissa eller rent av peka finger och skratta (jo, det har hänt…på ICA på Ale Torg). Jävla misslyckade pucko till halvfet snubbe som gjorde det. Han hade dessutom med sin dotter. Stackars dotter som har en sådan far med sådana värderingar. URK!!!!

Sen när jag är i full beredskap och det kommer fram en god människa och ger mig ett leende eller säger hej glatt och vandrar vidare…då skakas jag om! Detta var jag jag inte beredd på. Behöver ofta stanna upp då och känna efter. HIMMEL vilken värme som detta möte skapade i mig. Gud välsigne dig du underbara medmänniska!

Om ni som hatar och hånar FÖRSTOD vilken skada ni gör på andra levande individer! Sover ni bättre om ni vet att ni har varit ett rövhål? Mår DU bättre som människa om du har tryckt ner någon annan? Isåfall så ska du veta att jag tycker att du är en ryggradslös amöba som krälar runt i din egen avföring och att du inte har något att tillföra det här samhället. Ja jag tycker så om dig för om du tycker om att trycka ner andra så är du inte värd att bli betraktad som något annat.

Människan är så primitiv! Att vi har överlevt fram tills idag är helt otroligt!  Vi lever på samma planet, andas samma luft, delar samma sol, är beroende av samma dricksvatten. Allt vi gör påverkar varandra och klimatet där vi bor. Och vi har ALLA rött blod! Så VARFÖR ska det vara så svårt att ge varandra en KRAM och samsas och se varandra som unika människor som vi alla har något att bidra med. Ur olikheterna byggs det SANN och ÄKTA styrka. Likformighet har ALDRIG varit det som överlever, inte enligt naturens lagar. Det likformiga dör ut. Det likformiga är svagt.

Jag blir så fruktansvärt förbannad över alla de trångsynta idioter och drägg där ute som tycker att de är guds gåva till mänskligheten och trycker ner alla som inte är som de. Jag vill SPOTTA på er!

Tack för ordet!

När jag lämnade sjukhuset och den psykiatriska akutavdelningen i början av maj så var jag så otroligt trött och skör. Ungefär som en figur i aska och att det räcker med en vindpust för att den ska rasa samman i en hög.

Jag var nu ensam hemma, och jag kände mig överväldigad av uppgiften att försöka börja komma igång. HUR ska jag orka laga mat? Städa? Ta hand om hemmet OCH mig? Klara av att jobba?

Jag slog av tankarna och började återigen ta ett steg i taget, ett till, ännu ett…om inte hjärnan orkar ta mig någonstans så får fötterna ta kommandot…och skallen måste ju då följa med per automatik. Lite svårt att lämna kvar huvudet på backen och fortsätta leva 😉

Och där hemma väntade tvångstankarna. Jag fastnade direkt i skiten när jag kom hem. Var fast i säkert 4-5 timmar…och detta var något som jag absolut INTE behövde just nu.

Men jag redde ut stormen och tog mig framåt. Den här receptbelagda  medicinen har räddat min nattsömn många nätter nu efter jag blev utskriven. Sover så oroligt.

Men jag fick se lite positiva tecken på min hy…den hittills enda ljusbehandlingen jag hade varit på före jag hamnade på sjukhuset, började redan ge resultat. Fläckvis skäggväxt när bilden togs. Men nu var det ett tag sedan och skägget börjar leta sig tillbaka igen. Varje hårsäck har ju en 5-6 olika växtcykler och för att få bort allt så får en göra flera behandlingar över en längre tid.

IPL, Intensive Pulsating Light, består av vitt ljus med väldigt mycket energi. Denna energi är tänkt att plockas upp av pigmenten i hårstråna och utveckla värme. Värmen ska sedan ta kål på hårsäcken. Det fungerar bäst på ljus hy och mörka hårstrån. Jag kan lova att det gör ONT! Speciellt när sköterskan brassar på och vilar max 1 sekund mellan varje skott. En upplevelse som en vaknar till av 🙂

Men dagarna var tunga. Jag hade nu 3 piller som jag skulle ta varje morgon på obestämd tid. De två långsmala är för depression och tvångstankar och den runda är testosteronstopparen.

Sen har jag Atarax och Theralen för att lugna mig när oron skenar. Det tar TID att få komma till vårdinstans för OCD.

Utöver detta så är det även östrogenplåstrena.

Många mediciner blir det att hålla reda på. Nu ligger jag ju dock i lä för det finns ju de som behöver ta tiotals med piller varje dag. Är jätteglad att jag inte är i den sitsen.

Men så fick jag lite ny fart och ville börja bygga upp en ny datorhörna hemma. Fixa med mer skrivbordsyta och annat kul. Det höll igång mig ett antal veckor.

…och så blev det dags för bröllop!!!

Det där bröllopet där Red Devils MC var med. Detta skrev jag ju om i ett tidigare inlägg…men det var jätteskönt att komma bort och få sova på hotell i 2 nätter med god frukost.

På vägen hem på söndagen så passerade jag helvetesstället i Slagsta. Jag ville passa på att köpa med mig mat hem som jag kunde äta när jag kommit hem.

Thaistället var öppet och hon som jobbade där sist när jag bodde där intill, var där. Hon kände först inte igen mig. Hon såg en kvinna! När vi sist sågs så var jag betydligt mer ”ruffig”. Hon sken upp när hon könde igen mig. Det var ett trevligt möte…och jag måste säga att det köket är nog det bästa jag hittills har testat vad gäller Thaimat 🙂

En kväll när jag satt och tittade på TV så såg jag hur många insekter det flög in i mitt vardagsrum och mitt sovrum. Tänkte att så här kan jag ju inte ha det.

Ett nytt projekrt! YES!

Jag drog till byggvaruhus och tittade runt och fann myggnät i rullgardinsystem och även en dörr som en kunde snickra ihop.

Jag köpte på mig detta och skred till verket.

Dörren blev riktigt bra 🙂

…och både köket och sovrummet fick sig ett…

…så nu kan jag ha tvärdrag och svalt utan att det kommer in en massa insekter. Fiffigt!

Jag har dock märkt att flugorna som är inomhus ogärna flyger ut när jag väl öppnar för dem. De sitter på insidan av nätet och svalkar sig men de flyr in i rummet när jag öppnar. Hmmm…dumma flugor!

Jag vet inte hur…men detta att fixa och dona…det liksom sitter bara i händerna. Det bara flyter på…med en gång. Är hur tacksam som helst över denna gåva.

Det tog ca 6 veckor från det att jag kom ut från sjukhuset innan jag ens klarade av att GÅ till gymmet. Det var något där som stressade mig så efter sjukhuset. Jag inväntade medvetet den dag då jag inom mig skulle känna att NU vill jag träna. Så jag väntade. Och dagen kom! Men när jag väl kom igång så var jag hur mycket ur form som helst.

”jaha…bara att börja om ännu en gång då!” tänkte jag och körde på.

Nu är jag uppe i ca 45 minuter på Crosstrainer…och 82 minuter ligger framför mig. Det tar tid att bygga tillbaka kondition. Men jag ligger i! Nu på fredag (3/8) ska jag till Endokrinläkaren på Sahlgrenska och jag tror det blir någon form av bedömning eller iallafall prat om det…inför operationer.

Jag gör allt i min makt och vad jag orkar med för att vara i så god form som möjligt inför detta möte. Men om jag jämför de här två bilderna med varandra så ser jag ju vad snart 13 månader i nykterhet och disciplin på träning i den mån jag orkat med…har gjort. Är supernöjd 🙂

Den svettiga  är från Juli 2018 och den med diadem är från Juli 2017. Ett år mellan bilderna.

Men jag har haft det tufft efter sjukhuset. Så sent om i denna veckan så längtade jag tillbaka till sjukhuset för jag har verkligen försökt att möta mörkret i mig utan att ge vika. Har gråtit en hel del. Men säg den återhämtning som är enkel.

Underbara vänner till mig har skickat blommogram och en bukett fick jag vid en fika plus det underbara läppglanset…guuud vilken mysig färg 🙂

Ni anar inte hur mycket de här gåvorna värmer mig. Jag blir så rörd.

…så nu är vi på den 29:e juli 2018. Jag har haft en 8 timmar med tvångstankar och tvångshandlingar idag…är helt död. Ska snart äta mitt första mål mat för dagen och klockan är nu 22.30. Har tränat idag men på fastande mage och det var väl inte det bästa…men jag var tvungen för att skingra tankarna.

Så nu är det en dag i taget. Om lite mer än en vecka ska jag föreläsa den 8/8 (min födelsedag och allt) på Mark Pride. Det ser jag fram emot. Om ännu en vecka från det så ska jag hålla ett föredrag på jobbet inför hela HR, vilket blir otroligt spännande. Det blir även deltagande i Europride här i Göteborg. Ska föreläsa där med.

….en sak som slår mig…det är att jag inte har varit sjukskriven en endaste dag efter jag kom ut från sjukhuset. Läkaren sade till mig att jag ska höra av mig om det inte fungerar, så sjukskriver han mig. Det var jag som ville testa utan sjukskrivning. Det har varit en pärs…men jag får se om det håller…tar en dag i taget. Trodde aldrig att det skulle vara SÅ tufft att komma tillbaka efter en sådan här krasch.

Men det är mycket kul på G nu med så jag hoppas få energi av det och inte lägga mer energi än vad jag HAR på det.

Så det kommer att komma mycket mer framöver om vad som händer 🙂

Kram på er så länge <3

 

 

 

Jag berättade ju om det där stället jag var på 2014, som låg strax söder om Norrköping.

På detta ställe så öppnade sig något i mig som jag inte kan stoppa. Kan inte stoppa det och VILL inte stoppa det.

Att VETA hur bra jag kan må inombords…det driver mig så oerhört mycket framåt. Att finna den inre ron, sinnesron, friden, harmonin. Att inte bli uppretad över andra människors elaka beteende i de fall det inte går att påverka denna individ….eller styrkan att släppa fram ilskan och vara trygg i det och ryta ifrån.

Det är detta jag söker i mig. Finner jag detta så kommer jag ju även att finna harmoni i tillvaron. För EN sak vet jag med 1000% säkerhet, det är att omgivningen kommer alltid att vara som den ÄR, jag kommer alltid att möta nya människor med nya dumma idéer och tankar. Jag skulle ju dö av utmattning om jag valde att ta strid mot alla dessa.

Istället får jag jobba med mig själv. Hur jag finner den stilla friden inom mig mitt i stormen på utsidan. Jag vill kunna stå still, med slutna ögon, avslappnade muskler och andas långsamt med djupa andetag. Befinna mig i en liten sfär där stillhet råder och jag är trygg och stark oavsett vad som finns där ute.

När jag var på detta ställe så fick jag komma i kontakt med så många olika känslor i mig. Hat, ilska, rädsla, glädje, sorg, sadism….och alla känslorna är jag nu trygg med.

Vidare fick jag vara med om övningar som gjorde att jag fick reflektera REJÄLT över livet och dess innebörd. Övningar som jag gör ibland än idag. Då märker jag jag hur blind jag har blivit för vissa saker…och blir påmind på nytt…och kan få lite fräsch luft in i det annars ibland rätt innestängda utrymmet.

Jag tror även på att en måste vara beredd att möta det som gör som ondast, ta tag i det och KÄNNA det, bekanta sig med det, låta det få flöda fritt i kroppen….tills en har lärt känna sig själv. Så länge som en flyr från det som smärtar så försvinner det aldrig.

Jag har flytt på många sätt….men försöker sluta nu. Och den som jag försöker försonas med är även den svåraste – mig själv. Jag försöker försonas med mig som Milla och att Milla är den enda jag vill vara. Jag har så många fördomar om mig själv och jag ser på mig med elaka ögon. Jag ser på mig med de ögon som omgivningen ser på mig med…därför är jag så otroligt hård mot mig själv. Men jag VILL ju vara snäll mot mig!

I och med kollapsen i april i år så tror jag att jag fick en ärlig chans att börja om från NOLL när det gäller den mentala biten. En chans att försiktigt bygga upp tillvaron igen genom att smaka av känslorna för dagen, vad som känns rätt på djupet….känna av vilka val som ger den bästa eftersmaken. Eftersmaken av ett val, berättar för en om valet var bra eller mindre bra eller rent av dåligt. Det är då en FRIHET att kunna säga NEJ till de sämre alternativen.

Och vad innebär det att vara fri? Vad är sann vilja? Vad är godhet?

Jag har så himla många funderingar kring detta.

Om jag VILL gott, men handlar ONT…är jag då OND? Om jag är oförmögen att agera gott trots att jag VILL agera gott…är jag då ond? Om jag är i en situation där jag tillåter en annan människa att vara elak mot mig, och denna då är det (utan att jag bett personen om det)…är jag inte FRI då? Jag är så fri att jag tillåter den andre att låta dess brister ta över i denne…och jag står tryggt i mig själv. Detta borde vara den ultimata friheten. Att aktivt VÄLJA hur jag vill förhålla mig i olika situationer. Jag kan välja att bli fruktansvärt arg…och var ska jag då göra av ilskan? Ofta blir det ju som att bära runt på en glödande kolbit i handen och den enda jag skadar är mig själv. Vill jag det?

Om jag agerar ut i ilska och markerar tex verbalt, så tar jag ju aktivt ställning för mig själv. Sen när jag har gjort detta så är det en utmaning att inte låta det som triggade ilskan…få leva kvar i mig. Gör jag det så har jag ju inte valt för mig det snällare förhållningssättet till situationen.

Jag läste en bok där det beskrevs om hur fångar i nazisternas koncentrationsläger hanterade situationen. Vissa blev jättelaka mot sina egna i en chans att försöka överleva. Andra uppslukades fullständigt av helvetet och gick under ännu snabbare. Sen fanns det de som på något mirakulöst sätt lyckades finna ett förhållnngssätt som gjorde att de lyckades finna stunder av lättnad. Att en människa ens klarar av det går utanför mitt förstånd…VILKEN sinnesnärvaro!

Men…vi är alla fria att välja hur vi vill förhålla oss till olika situationer. DET är en frihet som INGEN kan ta ifrån mig och du!

Så…jobbet med att finna sinnesron i vardagen…det är nog den viktigaste uppgiften jag har framför mig i vägen mot harmoni och lycka.

Idag har varit en jättejobbig dag. Jag har känt mig så trött och utslagen. Kanske är det värmen som gör det? Kanske är det sömnmedicinen jag tog igår kväll som gör det? Kanske är det något annat som gör det? Något annat som finns djupt därinne i mig som är så svårt att få tag på, greppa med mina händer, titta på det med mina egna ögon.

Jag har hela livet längtat efter att vara Milla. Men att vara Milla är allt annat än enkelt om jag väljer att visa det. Samhället ser fortfarande ner på mig, folk tror det är fritt fram att håna mig, göra mig ledsen…förhindra mig att vara fri i mig själv.

Att dag efter dag, vecka efter vecka, månad efter månad, år efter år…kämpa för min rätt att få lov att existera som den som jag är född som…det äter upp en innifrån. Det gör mig utmattad, ledsen och tårar kommer.

VAD har jag gjort för fel?

Idag på morgonen så såg jag ett fotografi på ett par som verkade glada tillsammans. De var en man och en kvinna. När jag såg bilden så väcktes en sådan enorm längtan i mig, en längtan efter att få ha samma frihet som de. Samma frihet att få uttrycka min kärlek, mitt utseende och mitt sätt att röra mig på. Jag har varit ute på olika ställen ibland och tagit en bit mat med andra efter jobbet. ÖVERALLT så stirrar folk! Dessa blickar är så jobbiga att behöva stå ut med. Vissa blickar är hånande. Jag skulle vilja sticka ut ögonen på dem!

Min själ känner sig hånad. Milla är ful! Milla är ett missfoster. Så får alla blickar mig att känna mig inombords. Jag gråter inombords men lägger på ett påklistrat leende för att spela oberörd. Ingen ser men jag gråter.

Men envist vidhåller jag vid min stig. Jag tränar numera i princip varje dag, jag har inte druckit en droppe alkohol på snart 13 månader, jag försöker komma tillbaka på en heltidsanställning, jag jobbar för att hålla självmordstankarna borta.  Jag kämpar mot depressionen. Jag kämpar mot tvångstankarna och ångesten. Jag kämpar mot Könsdysforin. DET GÖR ONT I MIG!!!!

Det finns olika hållpunkter framför mig som får mig att inte helt ramla ihop och bara ge upp.

I morse så längtade jag tillbaka till Micke eftersom han hade det så himla mycket enklare i att bara existera. Ingen i samhället hånade honom för att han var den han var. Men Micke var olycklig.

Micke visste att det var Milla som var den sanna. Micke visste också om vilket helvete Milla skulle kunna få om hon vågade sig fram. Men trots detta så valde Micke att kliva åt sidan och släppa fram Milla.

Milla hade valet att stanna kvar i tryggheten…och dö…och låta Micke lida….eller så kunde Micke kliva åt sidan och dö…och låta Milla komma fram….och låta Milla få lida. Hur jag än skulle välja så skulle jag få lida.

Men…om jag SKULLE jag gå tillbaka till Micke så VET jag att Micke kommer att sakna Milla…återigen.

Så…jag håller mig kvar på stigen som Milla.

Min kropp fungerar inte längre sexuellt så den har Micke ingen användning för längre. Kanske Milla kan få bättre användning av den?

Men jag känner att jag har så svårt för att bli tagen som en HON, som Milla! Jag placeras i fel fack ideligen och ses som en kille. FATTAR ni hur ont det gör….när jag gör ALLT som står i min makt för att visa att det är KVINNA jag är inom mig och som jag vill bli sedd som…och trots detta blir kallad för ”Han”.

Jag har ont i själen idag. Har tagit mig igenom så mycket…men är inte ett dyft lyckligare idag. Jag sitter här med gråten i halsen och längtar tillbaka till sjukhuset där jag blev omhändertagen. Jag orkar inte med den här hårda och kalla världen med så mycket hat.

”Fokusera på de som älskar dig!”

Försöker göra det men INGEN av dessa finns ju här och kan ge mig en KRAM, en långa varm tröstande kram….

…..hjälp……

Efter incidenten med fimpen den 4:e januari, det halvhjärtade självmordsförsöket den 6:e januari…så föll jag ihop fullständigt.

Jag blev kontaktad av en god vän nere i Halmstad och hon frågade om jag ville komma ner till dem i deras stuga och prata. Jag tackade ja med en gång…så nästa dag åkte jag en 20 mil till min vän.

Deras stuga ligger en bit ut på landet. Ett jättemysigt ställe och en jättefin familj är de. Du vet vem du är! Jag älskar dig min vän!

Där satt vi och pratade och jag lättade på mitt hjärta och berättade saker som jag inte nämner i denna blogg. Tårarna kom och jag var helt förstörd. Men att ha en underbar medmänniska bredvid sig, som lyssnar…och lyssnar även när jag tar paus…så fantastiskt värmande och läkande det är för själen.

Jag var kvar där i några timmar och var med och åt middag. En stund senare så åkte jag upp till Göteborg igen. Kände nu att jag behöver MYCKET mer av detta. Något inom verkligen skreeeek efter att få prata.

På måndagen dagen efter så var det dags att åka till Nordhemskliniken. Jag minns att när jag kom in till sköterskan så började jag gråta. Jag hade sådan smärta i mig. Efter att ha gråtit ett tag och pratat lite så orkade jag ta mig vidare.

När jag kom till jobbet så grät jag där. Tårarna visste ingen gräns. När jag åkte från jobbet så passerade jag via en butik där jag känner en varm kvinna som jobbar. Hon var där den dagen. Hon bjöd in mig till personalrummet och jag fick en kaffe. Jag började gråta även där. Nu började jag bli helt slut.

Efter en timme med tårar och kramar så tog jag mig hemåt…orkade inte träna idag. När jag sedan kom hem så mötte jag en granne på grusparkeringen och vi började prata. Jag märkte hur tårarna var på väg IGEN men sade att jag måste gå in nu för jag orkar inte gråta IGEN idag.

Dagarna gick…jag var helt tom. Så var jag på Nordhem igen mot slutet av arbetsveckan. Jag träffade där en annan sköterska. En kvinna från Dalarna. Underbar människa!

Men jag fattade inte vad som var med mig. Jag satt där som ett vrak och jag klarade inte av att le…det var fullständigt omöjligt. Luften hade gått ur mig…jag pallade ingenting mer!

Hon såg på mig och sade: ”Så HÄR nere har jag aldrig sett dig förr! Jag vill inte släppa iväg dig innan jag pratat med en läkare. Vänta här!”

…så sprang hon ut och pratade med en kvinnlig läkare. Efter ett tag kom hon tillbaka och sade att jag skulle in till läkaren efter jag var klar med antabusintaget.

Jag fick en STOOOOOR kram av sköterskan när jag gick! DET värmde!!!

Vilken UNDERBAR personal det är på Nordhemskliniken!

Jag kom sedan till läkaren och berättade vad som hade hänt. Jag fick en del frågor och jag minns inte exakt vad läkaren sade….jag var ju i ett sådant tillstånd att jag knappt orkade stå upp….men jag fick veta att läkaren skulle synka ihop sig med alla de andra instanser jag går på. Psykologen i Alingsås, Endokrin på Sahlgrenska och Lundströmmottagningen i Alingsås. Fyra instanser som nu skulle försöka synka ihop sig.

Jag fick dagen efter ett telefonsamtal där jag fick veta att jag hade fått en tid hos psykologen på Lundströmmottagningen på tisdagen direkt efter helgen. Det kändes skönt att det gick så snabbt.

Det är inte så mycket att nämna om det psykologsamtalet på tisdagen….det var som ett psykologsamtal. Psykologen tyckte dock att mina reaktioner som var den där lördagen trots allt lät sunda. Hmmmm…OK….hoppas hon har rätt.

Efter detta så var egentligen den aktiva hjälpen över. De som var mitt stöd från och med nu var tre underbara vänner nere i Halmstad. Ni vet vilka NI är! Ni är helt fantastiskt underbara!!!!

Men jag grät varje dag de närmaste veckorna. Jag grät inne i ICA-butiken när jag pratade i telefon med en vän från Dalarna. Hon sade ”Kom upp till oss! Vi ska ta hand om dig! Du ska få gråta ut, prata, prata!”

Där och då kände jag att jag BEHÖVER hjälp så jag tackade ja. Men sade att jag har en del praktiska saker att fixa med först men i februari kommer jag upp.

Jag var heeeelt slut nu som människa!

…MEN…hur jävligt det än var så tog jag inte en droppe alkohol plus så fortsatte jag med mina hormonmediciner. För jag tänkte på det där uttrycket: ”If you find yourself walking in a hell, keep walking!”

Så jag tog ett steg i taget…hela tiden.

Men på jobbet då? Hur funkade det där?

När jag slog på datorn och öppnade upp mailboxen och började läsa det första mailet så kände jag hur det B A R A  I N T E  G I C K att läsa mailet. Jag pressade och försökte. Det gick inte ens att läsa ens 5 rader!!!!

Och i mailet fanns även en fråga. Jag fick ont i hela kroppen när jag tänkte på hur jag skulle formulera ett svar. En kollega som iakttog mig och som sett mig under tid på jobbet…kom fram och sade: ”Du Milla….jag ser tecken hos dig…du är på väg rakt in i väggen! Gör något NU!”

Chefen nickade instämmande och jag kunde väl egentligen bara hålla med för den här kollegan visste vad hon pratade om.

Vi lade om mina uppgifter fullständigt så jag skulle få en chans till återhämtning. Jag fick fundera på vilka uppgifter som JAG tycker är roligt och det här med utbildning har jag alltid brunnit för. Så vi kom överrens om att jag skulle börja med att hålla 1-timmeskurser med det här demo-kitet som jag hade snickrat ihop.

Veckorna gick och jag höll faktiskt den här kursen en 8-10 gånger och den var en succé.

Men hur mådde jag nu då? Jag kände av en svag svag förbättring i mig…men jag klarade inte av att vara med på ett möte mer än 30 minuter. sedan var jag tvungen att lämna. Och att få frågor på mötet fick det att slå bakut inom mig. Jag ville bara fly. Gömma mig….få bort smärtan som uppstod.

Vad hände mitt i allt detta? Jo…den 8:e februari fick jag ett brev från Socialstyrelsen där det står att de fastställer att jag tillhör kvinnligt kön och att jag har fått tillstånd att göra oeprationer i underlivet och att Skatteverket nu får i uppdrag att ge mig ett nytt personnummer.

Jag blev ju givetvis JÄTTEGLAD över detta underbara besked!!!! Men HUR skulle jag orka med att uppdatera och ändra mina nya personuppgifter i alla system i samhället?

En helg så blev jag tvungen att använda mig av den här lappen. Det var sådan kö att jag aldrig kom fram. Det var jobbigt. Tårar kom i floder den kvällen.

Jag försökte hålla humöret uppe…tränade på…

Så kom tiden då jag skulle åka upp till Dalarna. Jag orkar inte skriva om detta för det gjorde så ont i min själ. Jag grät i bilen på vägen hem och hade ramlat ner igen.

Strax därefter kom brevet från Skatteverket och jag hade fått mitt nya personnummer.

Jag var nedbruten, hade fortfarande självmordstankar, grät på jobbet, orkade inte läsa ett mail, klarade inte av möten.

VAD gjorde jag då? Jo jag ÖKADE tempot! Jag tänkte att detta kommer inte att fixas av sig själv utan det är JAG som måste ta tag i detta och det är viktigt för jag vill att detta med banker, autogiron, medlemsskap, recept på mediciner, högkostnadsskydd etc ska fungera.

Jag kom att BO i telefon under 4 veckor. Jag fick PRESSA igång mig varje dag att ringa runt och jag fick flänga till olika bankkontor…och liksom bara GJORDE det…utan att tänka. Orkade inte tänka….Det är helt vansinnigt hur OSMIDIGT systemet är utformat!

Till slut när dessa fyra veckor hade närmat sig sitt slut så var jag så trött att jag inte orkade med ens detta längre. men jag pressade mig ändå. Till slut blev jag klar. Kände INGENTING! Var helt tom!

Försökte att pigga till mig med att köra ett monsterpass på crosstrainer…2 timmar och 2018 kcal. Pust!

Nu är vi inne i april detta året.

Satt i bilen en onsdag tror jag det var…på väg in till jobbet. Jag hade så otroligt svårt att motivera mig till att gå upp på mornarna…jag ville liksom inte leva längre…men ville inte heller dö.

Nu kan jag berätta att jag hade nått ett tillstånd som var oroande…riktigt oroande.

Lyssnade på ”Händerna mot himlen”, ”Krig”, ”Svarta moln”, ”Easy Come, Easy Go” med Petra Marklund. Dystra låtar allihop. Jag satt och tittade utmed vägkanten när jag körde…..iakttog stolparna…klippväggarna…de branta dikena ner med kraftiga träd som mötte….

”Åååååhhhh vilken befrielse att bara försvinna. Tänk att bara dö. Gud vad skönt!”

Så var mina tankar…och…de skänkte mig en sinnesro…jag blev lugn av att tänka dessa tankar. Jag längtade efter att dö.

När jag kom till jobbet så grät jag igen. Messade med chefen över datorn (han var inte på sin plats just den dagen) om vad som hade hänt på vägen till jobbet. Han bad mig kolla om de hade en tid på företagshälsovården.

Ringde dem och pratade med samma sköterska som jag pratade med när jag sökte hjälp för alkoholen för drygt ett år sedan.

Efter att ha berättat vad som hänt och hur mina tankar går….så fick hon mig att LOVA att åka till psykisatriska akuten på Kungälv sjukhus och om de inte kunde ta emot mig där så skulle jag åka till Östra sjukhuset.

Jag lovade. Jag åkte. Jag pratade med en sköterska och med en läkare och de övertalade mig! Jag blev inlagd på direkten! I Kungälv!

Detta var all packning jag hade med mig…men när jag var där…inne på rummet…hade precis duschat….fått på mig rena sjukhuskläder…..då brast det. Det var så otroligt skönt att få känna mig omhändertagen. Efter alla dessa år med kamp! ÄNTLIGEN!!!!!

Jag bara föll ihop inombords och släppte taget. En MASSIV trötthet kom att skölja över mig den närmaste tiden. Tårarna rann! Jag ville bara sova men försökte hålla mig uppe. Mina föräldrar kom upp dagen efter jag blivit inlagd och de bodde i mitt hem några nätter. Om ni VISSTE hur mycket jag älskar er! Ni är BÄST!!!!

Men vi var ute på en liten promenad runt sjukhuset efter några dagar och jag kände mig rädd. Jag kände att jag vågade inte lämna sjukhuset. Vågade inte komma hem. Sjukhuset var tryggt. Jag behövde vara kvar på sjukhuset ett tag till. När jag kom tillbaka till avdelningen (hade fri permis enligt överläkaren) så kändes det så otroligt bra att höra dörren låsas bakom mig.

Personalen på avdelningen var helt fantastisk. De verkligen brydde sig om mig. Jag blev tilltittad varje halvtimme de första nätterna när jag låg och sov. Självskadeönskan hos mig var HÖG när jag kom till sjukhuset.

Det kändes tryggt att se detta när jag skulle duscha

Jag fick fina blommor via blommogram och så fick jag besök av tre olika vänner plus ännu mer blommor. Ni är alla underbara! KRAAAAAAAM!!!!

Min kropp började nu visa tydliga fysiska reaktioner på all den press jag varit utsatt för. Det syns inte på denna bilden för jag har maskerat det med lite smink….men jag hade fullt med rödblommiga utslag runt ögonen, halsen, armarna. De kliade och var ömma.

MITT i allt detta så var det ju även en önskan från sjukhuspersonalen att jag skulle försöka tillfriskna så snabbt som möjligt. Att bli sjukhusboende för länge är inte bra för hälsan. Så jag hade satt upp olika delmål inför utskrivningen en vecka framåt. Jag var inlagd i drygt 2 veckor.

Men jag hade ju lovat att vara med på ett event på jobbet som handlade om mångfald. Jag var inbjuden att prata under 20 minuter om min resa.

Jag fick åka hem dagen före och hämta med mig det jag behöver inför morgondagen. Det kändes läskigt att komma hem. Ville bara därifrån. Var rädd för hemmet för där hade jag just nu extremt kraftiga tvångstankar.

Men Dagen. Dagen då jag skulle till jobbet och prata. Jag kände hur TRÖTT jag var. De som jag samarbetade med på detta event visste om att jag var inlagd på sjukhus och kom på min permission.

Jag minns hur lugn jag var. Jag var så avslappnad. Kanske för att jag ville så gärna göra det här.

Det var några talare före mig och de var väldigt bra. När det blev min tur så hon som presenterade varje talare blev helt plötsligt allvarlig. Hon berättade att åhörarna nu skulle få höra något som kan vara jobbigt att höra.

Jag klev fram och tackade för inbjudan.

Sen satte jag igång. Det var ca 60-70 personer i salen och lyssnade.

Jag berättade min historia väldigt kortfattat…men NAKET. Snabbt med massa bilder med starkt innehåll…PANG! PANG! PANG! Det gick undan men tillräckligt långsamt för att känslan skulle infinna sig i den som såg…men inte mer…och sen nästa…och nästa nya känsla…intensivt.

Jag berättade om psykisk misshandel, gömma mig själv, vara alla till lags, alkoholmissbruket, traksserierna, påhoppen, mobbingen, att andra spottat efter mig, självmordsförsöket och mycket mer…och så nämnde jag att jag var här på permission från sjukhuset och psykiatriska avdelningen där jag just nu är inlagd.

När jag var klar så frågade jag om det fanns några frågor. Det var knäpptyst! Jag skulle kunnat höra en nål falla till golvet. Oj! Tänkte jag. Var det inget att fråga om? Var jag SÅ tydlig? En chef ställde en fråga och en annan undrade om jag ville komma till dem och prata längre fram. ”Gärna” svarade jag.

Det var kaffepaus direkt efteråt.

Det stormade fram människor och ville krama mig, prata med mig, stötta mig. Jag blev överväldigad! Vilken värme!!!

Fick sedan veta i efterhand varför det var så tyst. Det var flera som fick anstränga sig för att inte börja gråta. De blev så tagna av det de fått se och höra att de inte orkade prata med någon.

Detta slog hårt i mig…eftersom jag hade ju bara berättat hur verkligheten KAN vara för en transperson. Fick känslan av att ”vad är det för helvete som jag har levt i?” Jag blev ledsen igen.

Den verklighet som jag nu under drygt 50 inlägg har beskrivit för er.

En verklighet som kan döda. En verklighet som kunde dödat mig. Men jag hade tur. Jag hade vänner som såg mig, räddade mig….och någon kraft inom mig som fick upp mig på vägbanan igen där på motorvägen.

Efter detta event var jag fullständigt slutkörd och åkte till sjukhuset, duschade och lade mig och sov.

Efter 3-4 dagar så blev jag utskriven…då detta var en akutavdelning så är det bara de akuta åkommorna som de riktar in sig på. I mitt fall självmordstankarna och självskadeönskan. Jag önskade att jag hade fått vara där minst en vecka till…men men.

Överläkaren och hans team hade sett tydligt att jag har depression…och när jag fick läsa definitionen på depression så slog det mig att jag kan ha haft detta i 5 år. Jag som trodde att jag bara mådde lite dåligt.

Dessutom fick jag med mig diagnosen OCD. Den var ingen nyhet för mig men skönt att ha diagnosen så jag kan få rätt vård.

Så när jag lämnade sjukhuset hade jag nu totalt TRE diagnoser:

• Könsdysfori
• Depression
• OCD

…och ska jag vara riktigt krass så är jag ju också nykter alkoholist.

Men jag lever! Jag står upp!

Så när jag lämnade sjukhuset en vecka in i maj så var jag OTROLIGT trött och tom. Jag hade fallit ner till vad jag tror var min absoluta botten.

Nu startade den långa vägen tillbaka…efter allt som slagit på mig genom årtiondena…all smärta, alla tårar….allt missbruk…allt mörker….

Efter att ha varit en envis pillermotståndare för min psykiska ohälsa, hade nu tacksamt tagit emot medicinsk hjälp. Jag ORKAR inte längre. Nu tar jag piller! Jag VÅGAR inte att INTE ta dem….för jag var så nära att ta livet av mig. Vill INTE hamna där igen.

Nu i sommarvärmen så är det ju frestande att bada. Jag tyckte det var trevligt att göra detta förr…även om jag hade enorma komplex över min kropp.

Men idag har jag ÄNNU mer jobbigt för att bada. Jag kan inte ha bikini för då syns ”paketet” mellan benen…och har jag stora shorts så syns brösten. Dessutom synlig skäggbas i ansiktet osminkad….jag känner mig REJÄLT trasig i kroppen. Bara tanken att utsätta mig för andras blickar och flin när de skulle se mina bröst och annalkande kvinnliga former…med det övriga…nej tack. Jag ORKAR helt enkelt inte att hantera även denna situation.

Jag längtar så otroligt mycket efter den dag då min kropp och själ känns som EN!

Om exakt en vecka från idag så ska jag träffa läkaren på Endokrin på Sahlgrenska. Jag hoppas att hon har positiva besked till mig. Nu har det gått 1 år i hormoner och då skulle jag teoretiskt kunna få lov att operera mig. Jag får se vad som händer om en vecka.

Jag har även mått jäkligt dåligt idag pga det jag skrev om igår. Det gjorde ont i mitt inre. Tårar kom. Men jag behöver få prata om det, skriva om det…för jag har burit så mycket inom mig under så lång tid utan att få en ordentlig chans till att bearbeta det.

Om jag hade haft ett sådant där trollspö som i Harry Potter-filmerna….ojojoj vad jag skulle trollat fram en kvinna och sedan knäcka staven så jag inte kunde hamna tillbaka i det gamla igen.

Känner mig så ledsen idag 🙁 Vill inte ha denna kropp längre! Är så TRÖTT på den!

Nu är det augusti och jag hade fått upp ångan efter att ha renoverat badrummet.

Sovrummet behövde också få sin del. Hittade underbara förvaringssytem som jag snickrade ihop och här ser ni före och efter.

Före…

Efter…

Jobbet snurrade på otroligt hektiskt. Jag jobbade kanske 70 timmar i veckan och jag jagade ikapp all minusflex. Dessutom jobbade jag övertid.

Träningen hade ju kommit igång igen och jag var på gymmet i stort sett varje dag. Men nu började det bli riktigt jobbigt på gymmet. Jag gick ju fortfarande in på herrarnas. Där var det olika grupperingar som skrattade åt mig, vissa sade elaka saker. Jag ville gömma mig bakom mig själv när jag bytte om. Det var hemskt. Men jag var benhård och vidhöll min rätt att vara där och träna som alla andra så jag drog mig aldrig för att gå dit och träna. Den segern vägrade jag att ge dem. Nu idag är dessa gäng utkörda. Bra!

Men jag var ju aldrig glad nu heller. Visst, jag fick bättre och bättre kondition, bättre och bättre hälsa…och en finare och finare bostad.

Till slut hade jag gått igenom varenda låda i hela bostaden och sorterat och slängt, byggt förvaringsutrymmen….

jag byggde till och med en flashig skohylla.

 

Veckorna tickade på. Jag slet med mina vårdbesök som var 4-6 stycken varje vecka…oftast runt 5. Att med detta även sköta en heltidsanställning plus träning varje dag, plus att renovera upp hemmet efter missbruksperioden…plus att hantera alla demoner i avvänjningsprocessen från alkohol…skapa sig nya rutiner…ja bygga om livet fullständigt. På detta även hantera de trakasserier som fanns väldigt frekvent fortfarande. På jobbet hade det nu blivit bättre men utanför var det lika illa. Och så alla hormoner.

Helgerna var en kamp…fortfarande…så jag sysselsatte mig med att vara ute i skogen väldigt mycket och letade svamp. Jag hittade drösvis…gav bort kilovis med svamp och behöll en massa själv också. Frös in allt men har inte ätit en endaste svamp ännu…

November kom och jag hade då jobbat mig från minus 80 timmar till plus 10 och jag hade jobbat ca 150 övertidstimmar…plus allt det andra. Inte en DROPPE alkohol slank in mellan mina läppar även om suget var vidrigt stundtals. Jag var stenhård mot mig själv där! Gud vad jag ville fly från allt det som gjorde ont.

Nu träffade jag läkaren igen på Endokrin på Sahlgrenska och jag startade nu med Androcur…testosteronblockerare. Jag ville uppleva hur det är att förlora all testosteron i kroppen, hur det känns att tappa potensen, att inte kunna få stånd. Jag sökte svar på om jag skulle sakna snoppens funktion. Att kasta om alla hormomner 180 grader i kroppen är en upplevelse kan jag lova!!!

Tyvärr uteblev impotensen…men känslosvängningar fick jag under november och december…sen stabiliserades läget.

Men jag fick en jobbig bieffekt som jag lärt mig leva med. Det gör idag ont att få erektion. Om jag skulle försöka tillfredsställa mig själv så får jag bristningar och det blöder under huden och snoppen sväller upp. Den har liksom slutat att fungera. Lika bra det!

Jag har nämnt detta för läkaren men hon blev inte direkt oroad. Så då lägger jag den saken åt sidan och betraktar den som oanvändbar då.

Jag minns att jag var mitt uppe i allt och jag började engagera mig mer och mer i jobbet…ville sätta upp en ny kurs i praktisk EMC och snickrade ihop lite material till ett demo-kit.

Det är fascinerande hur mycket en kan åstadkomma med ett par kakburkar och lite sladdar etc.

Denna kurs kom att ta mer fart efter nyår.

I slutet av november minns jag att det var en riktigt grådisig dag och jag satt på jobbet. Fcik då ett SMS av en god vän som är präst. Detta är en annan präst, inte den präst jag pratat med via jobbet.

Han frågade om hans bästa vän, fick lov att fotografera mig för en utställning hon jobbar med. Han hade berättat om mig för henne och hon hade blivit eld och lågor. Hon var konstnär.

”Kan du redan idag?” frågade han och jag svarade att det kan jag.

Jag letade mig till en för mig ny stadsdel i Göteborg och hade svårt att hitta parkering. Jag var trött, utmattad, gråtfärdig…och ville bara skita i allt. Men jag gav mig inte. Hade ju lovat! Kom 45 minuter för sent och kände mig lite dum….men jag var FÖR trött för att riktigt orka bry mig. Något höll på att förändras i mig….sakta men säkert.

Jag träffade min vän och hans väninna. Först serverades vi en supersmarrig kycklingsoppa och efteråt satte hon igång och plåtade. Jag som var som en dränkt katt när jag kom (det regnade ute) rufsade snabbt till håret och piffade på make-upen lite…

Hon var PROFFSIG!

Jag kom att hamna i utställningen id: TRANS

I slutet av november så inträffade det som jag längtat efter i snart 5 ÅR! Min bostad som jag hatat, hatat, hatat….kom att kännas som ett HEM! Ett ställe där jag känner mig trygg. Jag var överlycklig över detta. Nu ville jag inte fly längre. Nu ville jag vara HEMMA! VILKEN tid det tog!

Men jag började bli så trött. Det var på djupet. Jag kände hur jag började bli skör.

Jag hade kört på som en GALNING ända sedan den 3:e Juli då jag började med antabus. Hade ångat på som en ångvält. Jag hade sprungit till olika vårdinstanser 4-7 gånger per vecka, jobbat heltid och MER än heltid, tränat varje dag, renoverat hela hemmet PLUS detta:

Jag minns hur mina samtal med psykologen i Alingsås nu började bära frukt. Jag kom till viktiga insikter i min egen historia och mina föräldrars historia. Jag hade pratat med föräldrarna väldigt mycket och fått så många svar så jag kände att jag hade en rätt klar bild över hela alltet.

Föräldrarna ville gärna veta vad jag och psykologen kom fram till…i den takt jag orkade berätta. Jag frågade om de även ville veta om det var jobbiga saker. Det ville de! UNDERBARA NI!!!!!

Så en dag kände jag att det var dags. Jag frågade om de ville att jag skulle komma ner så vi fick prata. Det ville de väldigt gärna. Jag kan säga att den helgen var en av de tuffaste jag varit med om. Jag tog upp allt som skavt, gjort ont, berättade att jag tagit avstånd i ilska och bitterhet. Vi grät och grät…men där och då kände jag för några få minuter hur jag nådde ÄNDA IN i själen på…

Sedan den dagen har våra relationer blivit så himla mycket starkare.

Så började det nalkas jul och jag fick äntligen ett nytt fönster installerat i bostaden. Ett fönster som strulat redan när jag köpte bostaden. Det blev kanonfint.

Dessutom hade jag nu fått nya grannar mitt emot ocn jag begriper mig inte på hur de tänkte när de byggde. De är ju nu så nära att det känns som om de är i mitt eget kök. Detta började att stressa upp mig mer och mer…mådde dåligt pga detta. Började känna mig iakttagen.

Tog denna bilden strax inan jul…

Jag började må rätt OK nu när det började komma ut julnötter och annat som hör julen till i butikerna. Började känna hur jag kom mer och mer på rätt spår. Såg faktiskt fram emot julen.

Så kom julen. Vi var nere i skåne igen. Tyvärr var det ont om snö 🙁

Jag såg fram emot en trevlig helg. Men jag kände hur jag var väldigt skör inombords. I november hade jag skickat in papper för att ändra till nytt personnummer. Jag hade skickat in en ansökan till Rättsliga Rådet på Socialstyrelsen. Lundströmmottagningen hjälpte mig med detta. Gick i väntanstider.

Jag hade även berättat om mina steg för min familj och de runtomkring. Minns inte riktigt när…men jag hade sagt att mitt pronomen är ”Hon” och inget annat. Men det är ju svårt att ändra sig över en natt med vissa saker. Jag upplevde hur otroligt mycket lättare det var för andra att ta till sig mitt nya namn….men att ändra pronomen sitter djupare. Varför?

Men jag försökte ha tålamod. Tror jag hade jobbat med mitt pronomen i omkring 2 år nu.

Men jag upplevde hur det var felsägningar om mitt pronomen när vi satt och hade diskussioner kring matbordet. Trots att jag försökte lugna mig själv med att de vill inget illa…så var jag i ett sådant skört tillstånd att dessa ”han” gjorde så ont i mig. Jag satt bara tyst och låtsades som ingenting. Den kvällen när alla skulle gå och lägga sig så kom mamma förbi där jag satt ensam och tyst…och frågade om allt var bra. Jag svarade bara ”Nej” …och sen kom tårarna…de bara vällde fram. Det gjorde så ONT. Sedan kom pappa ner och han grät han med. Jag lade mig den kvällen och grät en skvätt…men det kändes något bättre.

Det var rogivande att somna in ute på landet med ett fönster öppet och det enda ljud jag hörde var det lugna porlandet från en bäck intill huset.

Nästa morgon var det frukost och jag var helt ur balans. Fullständigt!

Syrran såg att det var något och undrade. Då tog jag upp hur jag upplever det när jag får fel pronomen om mig. jag försökte förklara mina känslor…inget mer. Då bröt kalabaliken ut. Vilka hetsiga diskussioner det blev. Jag höjde rösten rejält och började gråta. pappa grät, mamma med. Syrran var i upplösningstillstånd….VILKA känslor det var som kom ut där och då.

Vi försonades efteråt…men jag kände mig så TRÖTT! Jag orkade inte mer. Nu får det vara nog. Jag pallar helt enkelt inte mer.

Den dagen åkte jag och föräldrarna upp kort därefter till Halmstad. Jag fortsatte direkt till Surte och grät. Jag hade så ont.

Men i vanlig ordning så försökte jag ju resa på mig…men jag klarade inte av det. Jag fattade ingenting. Jag orkade inte ens av att lyssna på glada låtar på Spotify. Jag kunde bara lyssna på melankoliska låtar. När jag försökte att peppa mig så GICK det bara inte. Det gjorde ONT! Det var fullständigt omöjligt.

Så kom nyår och jag försökte vara glad. Piffade till mig och allt.

Vi var borta i Kinna. Jag minns hur jag var ledsen rakt igenom…men försökte hålla humöret uppe.

Så kom nästa år…2018…jag jobbade fortfarande på som en tok. Pressade mig till det yttersta. Jag SKULLE SEGRA!

Jag var på jobbet till ca kl 16 torsdagen den 4:e januari. Det var rätt glest med bilar på företagets parkering som låg precis utanför grinden. Traskade på mot bilen och var rätt tom…var dyster.

Brukar alltid lasta av handväskan på passagerarsidan fram när jag kommer till bilen. I rännan på taket där en fäster tex takräcken, låg det en cigarettfimp. Mitt på taket såg jag tydligt en liten rund askhög och fimpmärket.

Jag tänkte först: ”Vilket JÄVLA pucko! IDIOT!!!!”

Åkte hem och ringde polisen då det är vi tvungna till enligt hyreskontraktet om någon gör skada på bilen och smiter. I samtalet med polisen så nämnde jag sen att jag är transperson. DIREKT så ändrade polisen jag pratade med anmälan så den hamnade under hatbrott.

Jag hajade till och kände att ”OJ! Tar de detta så allvarligt med en gång?!”

Det väckte reaktioner hos mig. Jag hade ju försökt sopa detta under mattan. Vidare bad polisen mig att kolla med vakten på företaget om det finns någon filmupptagning på området. De frågade mig även om jag hade sparat fimpen. Tyvärr hade jag lämnat platsen för dagen och då var det försent att använda denna som bevisföring.

Dagen efter åkte jag ut till samma plats och gick fram till den ruta där jag hade stått. Där såg jag fimpen med en gång…för den hade en unik flik på sig som jag mindes. Sparar den utifall att. Min OCD har lärt mig med årtionden att utveckla ett oerhört sinne för detaljer. På gott och ont.

Men där och då öppnade sig något i mig. En avgrund. Jag kände mig så himla markerad. Kände att någon ville markera sin avsky mot mig som människa. Jag föll handlöst. Jag började gråta.

Det är lätt att säga: ”Fokusera på de som älskar dig!” …men när en är i det tillstånd jag var där och då…det enda som funkar då är en REJÄL fysisk kram DÄR OCH DÅ och den ska vara tröstande…kramen funkar liksom inte på distans.

”NÄR ska jag kunna få leva fritt och avslappnat? NÄR ska jag bli sedd som Milla? NÄR ska jag kunna få frid och bara få kunna existera?”

Jag blev mer och mer ledsen…Detta var en torsdag. På fredagen den 5:e januari så var jag jätteledsen. Orkade inte ta mig för någonting på jobbet. Var som ett tomt skal utan någon som helst stoff i.

Lade mig den kvällen till tårar.

Vaknade lördagen den 6:e januari och hade tankar som:

”Hmmm…undrar vad som händer om jag sväljer 30 tabletter Alvedon? Kommer jag somna in då? Det skulle vara skönt! Men vänta nu…jag har ju ingen Alvedon hemma….lika bra det kanske.”

Låg kvar och var dyster i minst en timma….innan jag kom upp ur sängen.

Kände att jag orkar inte med den här dagen. MÅSTE göra något. Jag bestämde mig för att åka in till jobbet och jobba lite…för att skingra tankarna.

Efter några timmar på jobbet som varit helt livlösa…så gick jag mot bilen…jag var ledsen…mörk…dyster…tom….började gråta. Grät hejdlöst. Kom fram till bilen. Startade motorn och åkte sakta iväg. Irrade runt på vägarna….då…är vi tillbaka på inlägg 1:

”Med bultande hjärta och paniken fullkomligen stormar i mig…vill dö…vill slippa ifrån smärtan. Den smärta som NI era jävlar har skapat…ni som har trakasserat mig, spottat efter mig, angripit mig på så många olika sätt….under så många år…

Finner inte en endaste väg ut ur smärtan. Den är så intensiv. Likt en het eld bränner den inombords och det gör ont….FÖRBANNAT ONT! Ingen molande värk utan en knivskarp, intensiv smärta som är vidrig.

Ringa 112? Nej, då blir jag bara körd till den där psykakuten jag besökte en gång tidigare för ett och ett halvt år sedan. Blev inte sedd där. Blev hemskickad med 6 piller Atarax. Jag som då behövde hjälp. Nu vill jag DÖ! Men egentligen inte…vill ju leva…men jag vet ingen annan väg ut ur smärtan än att avsluta denna plåga till ”liv”.

Kan jag ringa någon i närheten? Vet inte. Hittar inget telnr till någon…trots att jag vet att det finns några där ute. Åka hem? NEJ! Bara väggar där! Åka till någon? Ingen hemma antagligen…lördag eftermiddag. Åka till en vän som jag VET tar emot? 17 mil dit….orkar inte.

HJÄLP mig NU!!!! Vill ha en KRAM! Det finns ingen kram! Tårarna forsar fram. Det spränger i bröstet.

Kommer jag någonsin att bli accepterad och respekterad för den jag ÄR? Känner bara hopplöshet. Kommer aldrig att kunna få vara ifred.

Körde på motorvägen nu. Ökade farten. 120-130…den där klippan ser lockande ut. Tänk att slippa smärtan. Bli fri. Underbart!

Eller…den där betongpelaren? Mmmmmmm….eller rakt in I räcket där borta.

Vågar jag? Klart jag gör. Det är bara att göra tänker jag. Styr mot räcket i 120….känns ingenting…bara tomt. Mörkret har tagit över totalt. Går inte att tänka överhuvudtaget. Bara känslor som gör ont ont ont. Passerar kantlinjen…bara några dm kvar….

Sen kom stöten! Den slet upp mig på vägbanan igen. Jag skakade av rädsla och smärta. Herregud! Jag inser att jag är beredd att ta livet av mig! Jag har gått över min heliga gräns! Den som jag trodde att jag aldrig skulle korsa. Typ, livet är heligt. Inte längre! Tårarna väller fram med denna insikt.

Nej, döden är tydligen något jag klarar av att välja om impulsen blir tillräckligt stark. Detta skrämde skiten ur mig och jag åkte raka vägen hem, låste in mig och grät grät grät.

Sedan berättade jag för alla jag kunde på min vänlista på FaceBook vad som nyss hade hänt.

HJÄLP MIG!

Hur hamnade jag här? Vad har jag gjort för fel? Jag vill ju bara existera ifred.

En STOR betydande orsak är den jävla könsdysforin och alla de komplicerade situationer i livet runtomkring denna diagnos.

Mitt eget förhållande till könsdysfori är en smärtblandad glädje. Jag är så glad över att jag är en kvinna…men hatar min egen kropp som jag nu försöker forma om så den bättre passar mitt inre.

Men just nu så skulle jag vilja kunna koppla upp mig mot alla mobbare där ute som gett sig på mig och överföra all min själsliga smärta till allihopa på en och samma gång. Sen får vi se hur tuffa ni är.”

 

Jag kan inte bära det inom mig mer. Det gör så ont!

Jag älskar dig så himla mycket! Du är mitt allt! Men det är jobbigt.

Jag minns hur jag var rädd för dina reaktioner när jag var litet barn. Jag minns den dagen då jag och en kompis…vad kan vi ha varit…3-4 år? Jag minns hur vi av ren nyfikenhet petade på samlingen av grenar som var uppe i en hörna på carporten. Ner ramlade ett fågelbo och det sprang ut flera fågelungar.

Jag fick panik och blev så rädd. Inte för vad vi hade gjort utan för vad din reaktion skulle vara. VARFÖR springer ett litet barn och gömmer sig under sängen av rädsla? Rädsla för reaktioner. Men du reagerade lugnt och fint och pratade med mig i lugn ton. Men varför var jag rädd?

Jag minns hur jag och en kompis var hemma hos oss och ni hade hyrt en VHS-rulle med James Bond. Vi såg på filmen och så visste vi att Rosa Pantern kom på TV1 eller TV2….15 minuter tecknad film. Vi kan inte varit mer än 11-12 år. Vi ville så gärna se Rosa Pantern…för på den tiden fanns inte inspelning eller digital-TV som idag. Jag minns hur otroligt butter du blev när vi pausade filmen och jag fick sådana enorma skuldkänslor. Det gjorde ont.

Jag minns när jag var 18-19 år och jag hade träffat mitt livs första kärlek och hade kommit bort från träningen en del…och hade ett behov av att äta…tröstäta. Jag minns hur du vid ett tillfälle påpekade för mig ”du börjar gå upp i vikt!”

Den gjorde så ont! Jag kände mig så misslyckad. I ren ILSKA så gav jag mig FAN på att gå ner i vikt…och lyckades…och jag kom in i en träningsform utan dess like och gjorde milen till slut på 34 minuter och 44 sekunder….och hade ändå mer kvar att ge. Men det gjorde ont.

Jag minns hur vi under en period hade så svårt att prata med varandra…och jag minns hur en av er kom fram till mig i mitt rum och vädjade till mig att börja prata med den andre. Jag som ung tonåring upplevde detta som oerhört jobbigt. Att jag skulle behöva ta vuxenrollen i detta….men jag gjorde det.

Jag minns hur ni inte inte trodde på mig att jag skulle klara av el-linjen på gymnasiet. Ni sade inget men vetskapen att ni tvivlade på mig….den gör ont.

Jag minns hur du när jag och mitt X skulle renovera om ett badrum på träbjälklag till ett helkaklat badrum, tvivlade starkt och ifrågasatte vårt åtagande. Vi klarade det jäkligt bra och det blev superfint! Men du trodde inte på mig och min förmåga 🙁

Jag minns hur du sade till mig, när jag berättade om min önskan om att vara tjej, och jag kom klädd i en röd lång somrig kjol, enfärgad. Jag minns hur du frågade mig om varför jag inte bara kan ha röda byxor. Du tvivlade igen.

Genom hela livet har jag presterat, presterat, presterat för att få din kärlek.

Jag har tidigare hört dig säga…när jag var Micke… ”Vilken stilig herre!”

Men när jag blev Milla så har jag aldrig hört dig säga att jag är fin….förrän nu på senare tid…när jag har lyft fram hur dåligt jag har mått under så lång tid. Först nu….

Mitt hjärta är fullt av sorg. Jag ÄLSKAR ER! Jag ÄLSKAR DIG! Jag börjar nu känna att något är på väg att ändras i vår relation. Vi kommer närmare varandra. Om du VISSTE hur många gånger jag har gråtit över att inte ha kunnat nå fram till dig…på det sättet som JAG behöver.

Mamma, pappa….jag ÄLSKAR er!

Er Milla, Er Dotter <3

Med tanke på hur otroligt starka reaktioner det skapar hos andra, när de ser en transperson, så kan en ju undra vad som är så stötande.

Har denna människa skadat dig? Hotat dig på något sätt? Förstört din bil? Stulit något från dig? Hoppat på dig och slagit dig? Hånat dig verbalt?

NEJ! Så VARFÖR gör du då detta mot en transperson? Det är DU som attackerar först! Men varför? Är du så JÄVLA feg att du inte kan klara av att den här människan du ser, har valt att gå SIN väg och INTE DIN???

Uppenbarligen inte! Annars skulle ju inte detta förtryck och våld finnas mot transpersoner. Många fega kräk där ute!

Men VILKA är då dessa transpersoner? Ja de du SER är de som av någon anledning inte längre klarar av att gömma sig. Att ta detta steg som de har gjort är långt mer än vad de fega mobbarna någonsin skulle våga sig på.

Men vilka ÄR de då? Tja…de du ser…de ser du…men det finns en uppsjö av de du aldrig ser. De kan vara DIN mamma, DIN pappa, DIN syster, DIN bror eller någon annan släkting till DIG. Det kan rent av vara din allra bästa vän. Många är så rädda för att visa att de är transpersoner att de gömmer det EXTREMT väl. Många tar med sig detta ner i graven…av rädsla. De lever som fångar i hela sitt liv och kommer aldrig att få uppleva sann frihet innan de dör. Skulle DU vilja ha det så?

En sak som du bör veta är att transpersoner är MÄSTARE på att leva dubbelliv. De har ofta ett socialt rikt liv, bra jobb och är ofta välutbildade.

DEN trodde du inte skulle komma va???

Sedan så finns det en sådan ENORM fokus på vilken sexuell läggning transpersoner har. VARFÖR? Är du rädd för att någon ska bli kåt på dig? Har du sett dig själv i spegeln? VARFÖR skulle alla transpersoner bli kåta på just DIG? Du har storhetsvansinne! Så CHILLA!

OM du nu absolut BEHÖVER veta….för när du frågar dessa frågor så måste du ställa dig själv frågan: VARFÖR frågar jag? Vad är det för behov som jag behöver stilla med att fråga? Är det för att hjälpa denna andra person som jag frågar eller är det för egna egoistiska syften som jag frågar?

Men sexuell läggning….ja du ville ju veta. Jag kan säga att väldigt väldigt många av transpersonerna är heterosexuella. Så en person som jag som gör vandringen MtF (Male to Female) är attraherad av kvinnor…ser mig då som heterosexuell. Men för att krångla till det för dig ännu mer så ser jag mig som kvinna i själen så egentligen är jag ju lesbisk då. Får du ihop det? Inte? Och VAD gör det???? Låt oss vara! Vi kommer inte att hoppa på dig. Du kan lugnt böja dig ner efter tvålen i duschen. SUCK!!!!!

Men du kan inte SE vilka som är transpersoner, förutom de som VÄLJER att visa det. Så med andra ord borde du gå runt och vara livrädd dagarna i ända för du kan inte se oss. Vi maskerar oss. MOAHAHAHAHAHAAAA! Vi kommer att ta över världen. Härska totalt. Heteronormen kommer att bli minoriteten som måste slåss för sin egen rätt att existera. Vi byter plats på ordningen i samhället! Totalt! Är det DETTA du är rädd för? GE DIG!

Vi är en grupp människor som har känslor, jobb, familjeliv, vänner, husdjur, och som bidrar till välfärden i samhället. Vi betalar skatt för att DU ska kunna få den vård som DU har rätt till att få! Tänk…vi kanske till och med är med och bygger de bilar som du gillar?

Jag jobbar med ett ingenjörsyrke inom Volvo Cars och jag är jävligt STOLT över att jobba här! Och vi gör förbaskat bra bilar också! Så är det bara!

Så vilka är då vi transpersoner? Vem som helst!

TAGGA NER alla ni hatare! Ni begriper inte ens VARFÖR ni hatar! Ni bara hatar för hatandets skull! Patetiska är ni!