Hej
Jag har träffat idag en överläkare på Öppenpsykiatrin, tillsammans med en god vän. Först och främst. Att få detta enorma stöd av dessa vänner…jag är helt överväldigad. Jag kan knappt begripa att det är sant…att just lilla JAG får detta stöd.
Vi satt med läkaren i 2 timmar och hon var så empatisk, inkännande och tog mig på allvar, verkligen på allvar.
Men det jag fick höra var ingen rolig historia. Jag fick veta att mitt vårdbehov är större än jag först trodde. Vad detta betyder för mig framöver vet jag ej, men min inslagna bana med operationer etc ligger stenhårt fast. Det var vi alla överrens om.
Men att jag inte har OCD utan SVÅR OCD. Att jag troligen haft depression i flera omgångar i livet sedan…säg…1997.
Att jag dessutom har könsdysfori och kastar omkring hormonbalansen mer eller mindre maximalt…gör att det blir till ett specialfall…på ett ungefär. Två psykologer kan jag komma att behöva, en specialistpsykolog och en allmänpsykolog. Medicinerna är inte tal om att sluta med.
Att jag dessutom har små antydningar till ätrubbningar…
Plus kampen mot alkoholen….som idag tack och lov är mycket enklare än den varit.
….så vad säger jag om detta? Ingenting. Orkar inte just nu. Det är så mycket att ta in att jag blir helt slut.
Dessutom! Läkaren var helt förbluffad över att jag har lyckats ha och klara av en heltidsanställning med allt detta.
Vad säga om detta?
Ingenting…det är som det är…och jag är helt tom just nu.
Den hjälpen som föräldrarna fösökte ge mig på 80-talet, mot ångest och tvångstankar…tja…den vården som då fanns var inte alls bra enligt läkaren. Så på den tiden fanns det inte bra vård att få för detta. Det är först de sista 10-25 åren som det har hänt mycket inom utvecklingen på denna front inom vården.
Kram <3